Owe Wikström
 

DEN DOLDA DÖRREN, TVintervju om döden med OW m Marika Griesehl

 

http://www.ur.se/Produkter/181216-En-bok-en-forfattare-Den-dolda-dorren

Gräv där du står

En av dagarna strosar jag resonerande runt med en av mina amerikanska kollegor. Han har just landat efter en långflygning från Los Angeles. Vårluften i Uppsala är genomskinligt skön. När vi gått genom parken har han börjat berätta om hur Gustav Vasa enade landet på femtonhundratalet och nu vill han absolut se gravkoret i Domkyrkan.

Jag blir lite förvånad och tänker: Va? Här går denne brunbrände, jeansklädde, lite lufsige forskare; en av världens främsta på alternativ andlighetens relation till populärpsykologi, en som vet allt om hur de indiska religionerna förändras av den amerikanske kulturen. Han känner av varje nyans i västvärldens sätt att vrida mystikens traditioner in i enkla system för att nå wellbeing. Så går karln här och pratar om Gustav Vasa! Vi som skulle söka pengar till EU-projekt … Jag får söka i mitt minnes krokiga korridorer för att ha nåt vettigt att säga.

 

Men vi vankar ned i Domkyrkan och jag hör en sydstatsamerikansk släpig dialekt hålla en initierad föreläsning om enhetskulturens storhetstid på femtonhundratalet. Med sin mobiltelefon tar han ett foto av kungagraven längst fram i det östra gravkoret. Där ligger ”Gastav – how do you say that?” mitt emellan sina hustrur. ”Isn’t that cute”, säger han och rör sig snabbt vidare i sina vita jumpadojor.

Läs vidare →

Körsbärsträdet – gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc

Vanmaktens och illusionernas sekel. I de intellektuellas samlingar firades häxsabbat med religionssubstitutens liturgier: spiritism, psykoanalys, dialektisk materialism, av illusionernas nattvardsvin drack man sig till styrka och naiv övertygelse att förstå och bemästra denna värld, som obevekligt gick under, sjöng psalmer för  att bemästra sin skräck under  nattens valv. (29)

Livets ax

Tydligt minns jag det fortfarande. Jag sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Barnen sover. Natten har sedan länge fallit. Jag läser Sven Delblancs bok Livets ax från 1990. I scenen slår fadern husdjuren. Särskilt piskar han fölen. Han hänger dem upp och ned och deras mular blir blodiga. Sonen måste se på utan att kunna ingripa. Hans maktlösheten inför faderns grymhet gör att man knappast orkar fortsätta. Delblancs fader är – såsom också hans Gud – “starkare än jag”.  Berättarens Gud blir lika grym som den nyckfulle och maktfullkomlige fadern. Bara i mystikens språklösa land tycks berättaren kunna vila ut; vid körbärsträdet som blommar på våren. I naturens stilla kravlöshet finns tröstens källa. Vem kan skydda oss emot den onde guden undrar författaren.

Mötet mellan en påhittad historia och mina ögon som glider längs bokraderna skapar en  beklämning som står i skarp kontrast till villakvarterens stillsamma idyll. Indragen i denna råa scen, frammanad av några boksidor av högst vanligt papper i en väl förstreckad pocketbok, orkar jag knappt stå kvar. Berättelsen är betydligt  värre än kvällens nyhetssändning på TV. Jag går bort och öppnar ett fönster, nattens kyla strömmar in.

Ofta såg jag honom, till synes butter, sitta längst bak i bussen. Bockskägget spretigt. Stora glasögon. En portfölj i knät och några plastpåsar från ICA. Och jag tänkte: är detta verkligen mannen bakom Hedebysviten, Samuelsböckerna och  Livets Ax. Var kom berättelserna ifrån? Oberörd läste han Expressen medan det gråa Uppsala gled förbi. Han steg av några hållplatser bortom vår.

En gång bjöds han in av teologerna i Uppsala. Där visade han sin förvåning över att kritikerna inte ens lagt märke till hans gestaltning av den långsamt försvinnande guden. När romanen Änkan publicerades blev han placerad bland tantsnusklitteraturens profitörer. Hon som var en bild av den mänsklighet vars Gud begravts;  död och stum. Trött avhånade han obildningen i kritikerkåren.

Det finns många lager i Delblancs sökande efter andliga hållpunkter. Å ena sidan avfärdas en cyniskt grym gud, den som ignorerar mänsklighetens lidande. Å andra tillskrivs naturens blommande skönhet en mystisk eller kosmisk vila.  Men bakom denna enkla tudelning ruvar  i sin tur en frustration över den råa ondskans obevekliga natur.

Läs vidare →

PSYCHOTIC (A-)THEISM ? The cognitive dilemmas of two psychiatric episodes

Introduction

Neurotic religiosity is relatively well documented.  Oceans of cases are presented and analyzed (see among others Corveleyn,  in press).  Theoretical models for understanding are well elaborated (Vergote, 1988;   Wallance, 1981;  Rizutto, 1989; Bradford &  Spero, 1990).   Case studies in psychotic religiosity or rather “religious experiences during psychotic episodes” are observed and theoretically worked through (Rokeach, 1964;  Boisen, 1936,1960;  Gallenmore, 1969;  Gettis, 1987;  Kushner, 1967).  If one uses MEDLASH or other computerized library systems there is however a relatively low rate of published studies dealing with psychoses and religion. In crosscultural psychology as well as in anthropology and in history of religon, however, the question of shamans, prophets etc. are regularily discussed in terms of psychopathology. The nosology and the genesis of the psychotic state and differential criteria for diagnoses are not well established in spite of DSM III. There are still many different and partially contradictory perspectives as to the psychological structure and treatment of psychotic illnesses; psychoanalytic (Freud, 1928, 1911), the object-relational models (Podvoll, 1979;  Smith & Handelmann, 1990; Ståhlberg, in press),  as well as Jungian and  phenomenological traditions ( Bradford, 1984).

Läs vidare →

There is no duty we so much underrate as the duty of being happy.

By being happy we sowanonymous benefits upon the world, which remain unknown even to ourselves,

or when they are disclosed, surprise nobody so much as the benefactor.

RL Stevenson. An apology for idlers.