Owe Wikström
 

Skönheten skall frälsa världen – om Proust estetik (txt på väg)

Förord  – prel

Det är juldagarna sent 2017. Man firar Ingmar Bergman och jag sitter ensam och ser storögd på hans gigantiska Fanny och Alexander. Plötsligt åker jag hiss genom ett par decennier ned till det tidiga 1980 talets Paris.Fortfarande minns jag det som igår. Jag kommer ut ur den dunkla filmsalongen på västra stranden.. Lätt sunkig låg den på en tvärgata inte så långt från Place Michelle. Jag hade just sett den långa versionen. Alla talade svenska. Jag ignorerar den franska textremsan.

Men en scen bet sig fast. Den gör lika stort intryck när jag nu – trettifem år senare – ser den nära nog fem timmar långa filmen. Denna gång liggande i en soffa. Julborden avklarade, Barnbarnen sprungit runt i huset. Nu är här lugnt. Men – mitt i filmen reser sig Adolf Ekdal (Jarl Kulle) reser sig och håller ett tal.

Vi älskar det fattbara, vi Ekdalare gillar våra undanflykter” Det är ni mina kära konstnärer som skall ge oss de inomvärldsliga rysningar och det utomvärldsliga. Vi älskar det fattbara. Beröva en människa hans så börjar han slå omkring sig”.

Min avsikt med denna bok se närmare på en ordkonstnär som själv ( och/eller hans fiktiva romangestalter) berättat om en mängd rysningar av såväl inom som utomvärldsligt slag. I den gigantiska bokverket På spaning efter den tid som flytt – sju delar med tillsammans tre tusen sidor har han på olika sätt diskuterat konstens innehåll och inte minst försökt kvalificera såväl vad skönheten är liksom den funktion – vad den gör; erbjuder tröst mot intigheten existentiell oro.

 Jag tackar Centre Culturel Suedois i Paris för berikande studieuppehåll.

Läs vidare →

Nåt tror jag på, men jag vet inte riktigt vad”.- om sekularisering och teknisk socialitet.


Andliga behov
Finns det fundamentala behov som ett liberalt och sekulariserat samhälle inte kan tillfredsställa?” frågades häromåret i en serie i Svenska Dagbladet. Diskussionen handlade huvudsakligen om ett eventuellt värdemässigt och ideologiskt tomrum, dess socialt/politiska förutsättningar och följder.Men hur skall man egentligen förstå de  fundamentala existentiella “behov” som inte självklart låter sig besvaras av politisk ideologi, tekniska framsteg eller i termer av teorier om välfärdsstaten och dess strategier?  Vi minns hur det gick för Lars Ahlins Tåbb med Manifestet. Kvarstår det ett “behov” av att  inte bara finna kollektiv konsensus kring grundläggande värderingar utan också att som individ finna en livshållning där gåtor av typen lidande, ondska, Gud, mening eller död tas på stort allvar?  Sådana livsfrågor tycks ju varken vara vetenskapligt-empiriskt eller logiskt besvarbara (om man inte är vetenskapstroende) därav deras gåtfulla karaktär. De är av både emotionell och rationell natur. Hur  förändras dessa frågor och religionens svar genom teknikens framfart? Vad sker inne i   millenieskiftets rymdskepp Aniara  när asteroider närmar sig och Mimans internet tycks allt viktigare? Var tog väntans kategori vägen?Verkligheten tycks allt mer massmedialt konstruerad. Den allmänna rörligheten, det oavbrutna och allt snabbare och billigare resandet gör att det stillastående samhällets relativt få och stabila värden nu ständigt ifrågasätts helt enkelt som en konsekvens av social och geografisk mobilitet.  Ficktelefonernas nåbarhetsfälla tycks göra att väntans kategori snart försvinner. Både långsamhetens kultur och den självvalda tystnaden – zoner där de existentiella undringar trivs bäst – är på väg att bli bristvaror.I denna essay vill jag först ge en övergripande bild av hur man kan förstå religionens generella funktion i  relativt homogena samhällen. Därefter vill jag visa vad som sker när de tekniken har skapat förutsättningar  för en helt annat slags socialitet. En relativismens yrsel uppträder och två strategier kan urskiljas. Min tanke är att det huvudsakligen  uppträder en “resa inåt“ – ett sökande efter autenticitet och icke blott övertagen livshållning. Men vid sidan av den anar vi även en dragning in mot totalitära svar – ett slags flykt från friheten. Läs vidare →

NY BOK:Från ett cafebord i Paris – om vänskap, tristess och samtalets nyanser

I sin nya bok Från ett cafébord i Paris låter författaren och religionspsykologen Owe Wikström Paris utgöra kuliss och fond till en djupdykning i tre av livets mest centrala teman: vänskap, livsleda och samtal.
Vad är vänskap egentligen, och hur förhåller den sig till förälskelse, arbetsrelationer och den stora kärleken?
Hur hanterar vi de drag av meningslöshet och tristess som tycks inbyggda i livet? Vilka problem uppstår när vi så ofta tar till konsumtion som en flykt mot vår tomhet och leda?
Och varför fyller samtalet och det poänglösa småpratet ett så avgörande behov i mänskligt samspel?

Nätbokhandel bl a    http://digibok.se/9789173876285-100.p/fran-ett-cafebord-i-paris

Compunctio – om skönheten som tilltal

Det här är för några år sedan.Jag är med på ett seminarium. Jag går upp mot huvudingången till Sorbonne. Det är kallt och regnar. En en dimma drar genom stan. Parisarna har ett märkligt sätt att sno halsduken några extra varv omkring sig med en medveten nonchalans. Nu nästan täcker halsdukarna människornas huvuden. Skorna kippar i vätan på de förbipasserande. Äldre herrar i starkt röda färgar mot mörka kavajer. Kisar jag med ögonen ser gatan ut som en målning av Toulouse-Lautrec.

I det halvdunkla universitetsrummet vid Sorbonne väntar deltagarna: några munkar från ett kloster i staden – de visar sig vara psykoanalytiker – ett par psykiatriker som nu utbildar sig till präster och så alla dessa forskare: specialister på kyrkofäder, filosofier, historier, antropologer. Temat är konst och religion.   Här sitter socialarbetare, litteraturvetare och några studenter. Det blir en svår dag för alla frankofiler – konferensspråket är engelska. Här talas länge och utförligt om mystik och konst, om andlighet och projektioner, om symboler och metaforer  och om andlighet och psykoanalys. Namn som Kristeva, Lacan och Freud är lika frekventa som Thomas av Aquino, Simone Weil eller Gregorius den store. De flyger över våra huvuden.

En lång intern diskussion utbryter mellan två hollänska forskare. Frågan gäller i vilken mening termen Logos i Nya Testamentet är en symbol som hänvisar till något utanför sig själv eller om det snarare är så att det snarare är ett ord som är bärare av det som det hänvisar till. Ingen förstår riktigt vad de menar.

Men de psykoanalytiska vännerna anar morgonluft och ger sig in i en något svårtillgänglig utredning om Freuds symbolteori. Freud hävdade att drömsymbolerna både avslöjar och döljer samtidigt, de är kvasivisuella kompromissbildningar på gränsen mellan det sagda och det osägbara, det efterlängtade och det fruktade.. Men just därför skyddar de den sovande från att vakna. Drömmarna medlar mellan det medvetna och omedvetna – därav symbolernas fascinerande styrka. Symboler fungerar som behållare av psykiskt stoff. ”Vilka ordsvall!” tänker jag. Läs vidare →

Helling – du fattas oss

Stig Helling var sällskapsmänniska och extremt bildad. Han rörde sig med lätthet mellan Monthy Python, Marcel Proust och Beethoven. Han kunde såväl regeringslängder i antiken som de flesta avsnitten av Seinfeld. Hans hisnande vita hårman dolde ett minne som få; allt från vänners telefonummer till Europas politiska historia. Dikter av Tranströmer och Miloszs kunde han utantill. Men han bar sin kunskap lätt. Viktigare var att allt omslöts av en hejdlös, blixsnabb  associativ humor. Snabbt hamnade han mitt i sällskap, umgicks lika gärna med barn som med ärrade akademiker – alltid föga självupptagen.  Lägg därtill en vänfasthet som odlades på Uppsalas uteställen eller somrarnas Gotland. Han var stor humanist, politisk aktivist, resenär, familjekär. Det är underbart att fått lära känna honom. Nu tystnar skratten och resonemangen förytligas. Han fattas oss.