Owe Wikström
 

There is no duty we so much underrate as the duty of being happy.

By being happy we sowanonymous benefits upon the world, which remain unknown even to ourselves,

or when they are disclosed, surprise nobody so much as the benefactor.

RL Stevenson. An apology for idlers. 

Får det vara en kopp Kafka? Nej, jag föredrar ett glas Joyce.

Det är helt tyst i universitetets stora läsesal, Carolina Rediviva i Uppsala. Här om någonstans är det opassande att störa. Varje tappad linjal, skrapande av en stol eller en dåligt dold viskning gör att mina medforskande systrar och bröder upprört vänder sig. Och visst, irritationen är berättigad. Är det någonstans som allt störande måste minimeras så är det här. Man hör tangenter ticka hos dem som skriver på sina laptops, bläddrande i böcker, en dämpad gäspning. Utanför står höstsolen. Bussar brummar.

Just när jag läser om filosofin bakom surrealismen får jag fnissande syn på Hylingers skämt. “Får det vara en kopp Kafka?” – “Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. En farbror som ser ut att syssla med filosofins syn på ånglok hyssjar åt mig.

För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar härinne. Jag försöker förstå den samhällskritik och konstsyn som startade ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salavador Dalis dadaism och vidare i Rene Magrittes surrealism.
I dag har jag kommit in på patafysiken som litteratur, en underlig mix av studentikos drift med akademisk bildning, kritisk reflexion och svalt ironiska iakttagelser. Allt görs med en glimt i ögat – häpp! Poängen är att punktera allt retoriskt svammel menar doktor Oktav Votka (sic.), av dem som krånglar till sitt språk för att visa att tanken är oklar.

Jag har nu fått lära mig att patafysik är (häng med här den som kan!) “De imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter” eller “Vetenskapen som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna” eller “Patafysiken sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken” eller den ännu trevligare definitionen att “Allt är samma sak”.

Mina ögon blir stora när jag försöker förstå dessa nonsensutsagor, men framför allt har jag kul. Efter exakt tjugofem år som professor vet jag att mycket okunskap döljer sig hos dem som ständigt använder krångligt språk eller modeord som “diskurs”, “den Andre” eller “Postmodernitet”. Gång på gång tänker jag på Strindbergs ord “Förklara? Har man någonsin lyckats förklara något. Genom att omskriva en hop ord med en annan hop ord”.
Det finns exkluderande elitistiska språk som gör att man snarare vill signalera sin tillhörighet till en viss grupp inom akademi, kyrka eller samhället. Varför måste man säga “budgetunderskott “när det gäller dåligt med pengar eller “kognitiv dissonans” när det betyder tvivel etc etc, för att inte tala om namedropping.

Gravallvarligt sitter jag i bibliotekens svalka och läser om vad nonsens betyder för att kunna se världen fräscht. Paradoxerna sägs gränsa till sådana samband. Ungefär som när jag skämtsamt sände in en artikel som hette “The positive meaning of no” för en internationell tidskrift. Den kom in.

Poängen är snarare att försöka genomskåda det krångliga och inte ständigt söka mening. Går det att komma förbi det ständigt rannsakande intellektets boja? Leken, det oväntade, det absurda, vart tog det vägen? Är livet verkligen värt att ta på sådant allvar och vem var det som talade om att vara “som ett barn”? Men just när jag läser följande “vegodikt” kastar jag mig snabbt upp ur stolen och ger tusan i patafysik. Leende går jag ut i vårsolen för att köpa en glass:“Jag kan ej äta den framsatta biffsteken. Förthy den företer tydliga livstecken.”

 

New York, jazz och den irrande blicken

Himlen står tom. Determinismen har jagat Gud ut ur vår världsbild. Men i själva sin frånvaro är den frånvarande närvarande, såsom Leonardos Mona Lisa blev närvarande som aldrig förr den dag för mer än fyrtio år sedan, då hon befanns vara stulen ur Louvren. Folk som aldrig besökt ett tavelgalleri stod i kö för att se den tomma platsen efter henne. Mysteriet som den försvunne guden lämnat efter sig, grubblar vi oförtröttat över, ur stånd att uppge möjligheten av att innerst inne i tillvarons innerrum finns något, som är oåtkomligt för vår forskande tanke (Hans Ruin)

För flera år sedan åkte jag regelbundet tåget mellan Princeton och New York. Det är ungefär lika långt som mellan Uppsala och Stockholm. Åtskilliga gånger steg sedan av på stationen strax innan  Penn Station, bytte till tunnelbanan ned mot Twin Tower.  

Sömniga morgnar tog jag en slank kopp kaffe, åt en bagel på något av matställena under World Trade Center. Just under de två skraporna läste jag New York Times, funderade över studenters uppsatser eller förberedde föreläsningar Det är länge sedan.

När jag något år senare åkte på den blå linjen söderut, stannade jag vid Brooklyn Bridge och gick sedan ned mot Ground Zero. Visst, hade jag sett allt detta på TV. Men det var inte samma sak som att befinna sig där, nedstämd eller snarare berörd. Jag stod och såg upp mot skyn, minns den gigantiska byggnaden. Den grälla amerikanska mentaliteten förnekar sig inte. Utanför kyrkan S:t Pauls chapel – där bara brandsoldater och arbetare nu fick vistas – hängde åtskilliga minneslappar, flaggor, kepsar, jeans, radband, tröjor, brev, krucifix, fax, ljus, smycken, hälsningar, texter med allt från “Why?” till “God is Love”. Det låg en dov stillhet i luften.

Så går jag ned till den tunnelbanestation som just heter Word Trade Center, enoverad, blank och skinande.   Där finns igenspikade öppningar in mot förstörda butiker och kiosker. De är målade i vitt. Och jag tänker, var det inte här jag brukade sitta samtidigt som jag tänkte: vilka scener har inte utspelats här ?

Det är då jag ser det.

Läs vidare →

Om vikten av att inte följa med sin tid

Vi har alla träffat dem någonstans: motståndets människor. På landet eller i en förort. Damerna med cykel från 1960-talet och plastkasse på pakethållaren. De sturiga herrarna med keps och röda ansikten och något för korta långbyxor. De sitter i karga kök eller bakom en öl och talar länge och klurigt. De ser varken på På spåret eller läser Ekelöf. Deras åsikter är inte dränkta i samtidens svallMen vart tog alla sådana original vägen? Var träffar man nu personer som älskar en obskyr bok från fjärran decennier? Var är de som säger det opassande, utan att snegla på vad det politiska eller andliga etablissemanget skall säga?

Sannolikt är det nödvändigare än någonsin att inte följa med sin tid.  Det behövs fler som är motvalls, vägrar att gå i takt.

Mänsklig integritet borde förbindas med vagabonden som ideal.  Bara den som simmar mot strömmen kommer ju till källorna. Men i stället för egensinniga personligheter fulla av oberäknelighet ökar antalet uniforma individer – trots ständigt tal om individualism. Global likriktning håller på att utplåna all mänsklig olikhet. Tänkesättens och smakernas harmonisering är påtaglig: ett slags tillvarons tilltagande McDonaldisering.  Dessutom; ständigt invaderar världens larm människans smala uppmärksamhetsfält – ”Pling you have a mail.”

Därför vill jag påminna om essayister Stefan Andhés ord: ”Vad som i första hand behövs är inte följsamhet utan eftertanke, ett kritiskt öga som söker sanning, en klar röst som vågar uttala den, särskilt om den är obekväm. Väsentligare än att träna sina muskler är att träna sitt trots /…/ Slutar vi vara trotsiga, då hamnar vi i den lydiga likgiltigheten som förgör allt”

Orientalisten Edward Said skrev någonstans att behovet av outsiders ökar. Det måste finnas rum för personer somm stör den etablerade elitens självupptagenheten. Den religiösa, akademiska eller politiska korrektheten kan vara helt förödande.

Said hävdade att intellektuella abdikerat från sin provokativa roll. Många försöker få sina läsare på gott humör i stället för att vara motvalls. Men det behövs ju inte bara brobyggare utan också sådana som tydliggör skillnader. Förenklingar finns det nog av. Därav ett allt större behov av reflekterad dilettantism.

Fler borde söka inrikta fokus på oväntade och hisnande perspektiv, skriva skenbart naivt. Visst, den som förökar sin insikt förökar nog sin plåga. Men sanningen är viktigare än att alltid må bra. Motströms kommer man till källor

Intervju kring döden – Tidskriften Evangelium

http://www.owewikstrom.se/2014/06/intervju-kring-doden-tidskriften-evangelium/