Owe Wikström
 

Om Marcel Proust – musik som andlig erfarenhet

Intervju om musik och andlighet  i SR P2 29  mars 2014 (fr 17 min in i program)

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/338182?programid=2960

Den dolda dörren. Kunskapskanalen. Intervjuare Marika Griesehl

http://urplay.se/Produkter/181216-En-bok-en-forfattare-Den-dolda-dorren

Den dolda dörren – om undran inför döden (kort utdrag) NoK 2014

Under en tid har jag försökt tillåta mig själv att stanna kvar i närheten av den dolda dörren.  Inte så att jag ofta suttit invid dödsbäddar. Inte heller för att försöka förstå psykologin kring rädsla eller tillit inför slutet. Den palliativa medicinen är full av goda insikter. Men inte heller för att skrämma upp mig själv eller andra. Det är inte tröst jag söler. Snarare ett försök att vara saklig inför det mest basala och mest svårbegripliga; att livet en gång ska tas ifrån oss alla. Jag vill avtäcka en fråga utan svar, närma mig ett gåtfullt mysterium.

Min erfarenhet, både som forskare och föreläsare i ämnen av existentiell art, är att personliga tankar om att tiden en gång ska upphöra ”just för mig själv” sällan ges samtalsutrymme. Inte enbart för att detta faktum är svårfångat utan än mer därför att det är oroande. Många säger ”Äsch låt oss prata om nåt trevligare!”

Det gäller naturligtvis inte den spännande döden i deckare eller teveserier, inte heller massdöden i natur- och krigskatastrofer. Sådant kan tvärtom vara kittlande i all sin våldsamhet, särskilt om det är musik i bakgrunden. Mediernas dramaturgi låter det fasansfulla i döden mildras, doseras, ses på avstånd.  Inte heller gäller det oron inför en anhörig eller väns döende med dess skilda stadier i vårdens sammanhang. Inte heller handlar det om livscykelns olika faser, när åren svindlar förbi allt för fortare och dörren närmar sig. Inte heller självmordets etik och tragik för att inte tala om sorgens skilda ansikten. Nej, nu gäller det tankarna om vår egen högst personliga död. Går den överhuvud att tala sakligt om?

Läs vidare →

Skapandets orter – om risiga hotellrum och loja cafébord

Jag ligger över på ett billigt lite sjaskigt hotellrum inför en dags föreläsning på främmande ort. Det är tidig morgon. Denna miljö av opersonligt, skenbart banal enkelhet – som gärna får vara kombinerad med en viss nedslitenhet – är mig kär. Särskilt när man har som yrke att formulera sig. Det är som om inspiration till skrivande och klurande drivs fram av neutralt-banala utrymmen. Här inne finns inga tjocka böcker på borden. Inga personliga grejer som vill eller påminner om något.

Enkel, lite öm tristess är för mig kreativitetens ort. Det är som om en säng, en nedsutten fåtölj, ett rum med ljud från bakgata eller trafikerad väg bidrar till lugn. Här är det ingen som vill något. Ambitionerna nedskruvade. Efter lunch väntar tuffa seminarer. Nu måste jag skriva färdig det som skall sägas. En balja svart kaffe och lite irrande anteckningar på bordet. Så  – vips, några timmar försvinner och  arbetet gjort. Det är det icke-krävande som främjar jobb.

Läs vidare →

Till det banalas försvar – om patafysik

 

Patafysik är ett franskt tankesätt. Det ligger mitt mellan milt vansinne och elegant skarpsyn. Det växte fram ungefär samtidigt som surrealismen och dadaismen. Båda ville aktivt punktera det märkvärdiga. Framför allt driver de hejdlöst och med glatt humör med sådana som tar sig själva på alltför stort allvar, de som tappat förmågan att leva förutsättningslöst. Det finns sällskap med personer som delar denna lattjo hållning. Claes Hylinger är patafysiker, en lisa för ordtrötta. Typiskt är hans citat. Det är inte alla människor förunnat att bli grundligt trötta på sig själva. Det är en gåva. Tag vara på den!

Den franske grundaren, Alfred Jarry, menade att alla människor är och har varit patafysiker, men utan att vara medvetna om det. Hans definition är lika klassisk som absurd (fattar någon?): Patafysiken är vetenskapen om det som följer metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken.

Som synes är en sådan bestämning lätt elastisk. Varför? Jo, den tycks vara konstruerad för att störa det logiska tänkandet. Den visar hur skör en alltför självklar beskrivning av tillvaron är. Och just därför är det viktigt att synliggöra livet i dess mångfald, att bryta upp det självklara. Patafysik som charmerande (och skenbart) banal filosofi. Eller hör här:

Det rör sig inte om att (håll i er nu!) komplettera vetenskapen, utan om att bringa oreda i den. Patafysiken blir därför en lära om allting. Viktigast är att man tar undantag på större allvar än det regelmässiga. Det som måste uppmärksammas är det specifika på det allmännas bekostnad. Alla människor är patafysiker därför att vi alla lever våra liv som undantag från övergripande regler. Och det är de som vet om detta – och som aktivt söker sin egenart, sin identitet, sitt unika livsöde – som är patafysiker säger Jarry.

Det gäller alltså att ifrågasätta den självklara. I stället måste man se på världen med det avvikandes glasögon. Lagbundenhet stämmer sällan i vår privata erfarenhetsvärld.

Ständigt inträffar ju händelser som inte passar in i något system – utom det patafysiska, som ju just är undantagen. Därför är alla som tar det unika på allvar viktiga. För en individ står ju den enskilda händelsen i centrum. Detta är inte egoism utan förutsättning för gemenskap. Man är ju inte intresserad av att omvända någon; alla tillhör redan kretsen. Här en patafysisk nonsenshälsning:

Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex

Sen satte jag på radion, som spelade så nätt

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.