Owe Wikström
 

Effektivitetens risker – dolce far niente

”I äldre tider utgick mänskor från att man skulle försöka arbeta så lite som möjligt och få så stort utbyte av det som möjligt. Ordet arbete har i flera språk nära släktskap med ordet slav. Det står för någonting negativt och påtvunget som man helst låter bli. Ernst Block skriver i sin bok om utopierna att med frihet mar mänskor i alla tider menat friheten från arbete.  Denna uråldriga uppfattning lever kvar i många delar av världen. Man behöver inte åka längre än till Sydeuropa för att inse att målet för en mänskans existens där är att nå fram till den stora sysslolösheten, dolce far niente, då man promenerar, umgås, sitter på caféer och pratar låter dagen gå – vilket strängt taget är dess mening.

Fast så är det inte här hos oss. Här har arbetstvånget tvärtom utsträckts till att också omfatta fritiden och tar sig uttryck i kravet på att alltid göra någonting nyttigt eller som det heter ”meningsfullt” även om man bara gör det för sin egen skull. Det är lite mystiskt. Låt oss undersöka vad det handlar om.

Vi lever i dagens Sverige i ett samhälle där det ger prestige att vara ständigt upptagen. Att utnyttja varje tillfälle och minut och ha ett livspussel som inte tolererar något slarv. Vi uppmanas vara effektiva ända in i sömnen. ”Sover du tillriktigt djupt” undrar tidningarna misstänksamt – ”får du din återhämtning. Eller ligger du vaken ditt försumliga elände” och bäddar för en prestationssvacka under kommande dags eftermiddag. I personintervjuerna möter vi celebriteter som är skärpta, vältränade och fullbokade. Så förväntas vi alltså vara. Och på vems befallning? Vår egen? Vara duktig, bättra på sitt CV, få befordran. Det är ingen annan som driver oss till det; det är vi själva.

Träldomen avskaffades i Sverige 1337, men vi har återinfört den. Vi har blivit våra egna trälar. Självslaveri; det står ingenting om det i lagen. Men vi driver varandra mera skoningslöst än någon herre har behandlat någon slav för vi kan aldrig gömma oss.

Vi är ständigt genomskådade och upptäcks ögonblickligen av – inte presterar utan bara låter tiden gå. Piskslagen viner, utan att någon ser eller hör. Det finns ingen nåd. Sjunker vi ned i passivitet, drar oss samvetet åt tumskruven tills vi skriker. Vi börjar hata våra närmaste för att de stjäl vår tid, ja till och med våra späda barn, det är vansinne men ingen hejdar oss förrän möjligen på vårdavdelningen efter kollapsen eller i skilsmässans kaos. Varför gör vi så här? Därför att vi är idioter.

Vi tror att vi inte är älskade om vi inte är duktiga. Vi förstår inte att ingen kommer att tycka mer om oss för att vi överträffar oss själva möjligen den som köper våra prestationer för ett billigt pris. Men det är ju inte kärlek. Duktigheten kan se ut som självhävdelse, men den är i själva verket en inverterad form av underkastelse under andra. Den innebär att vi, för att vinna deras gillande behandlar vår egen kropp och själ som en usel slav. Meningslösheten kommer över oss i stunder av klarsyn, när vi förstår att våra ansträngningar är bortkastade. Meningslösheten är vår vän. Förlamningen som drabbar oss är ett uppror. Vad kan då rädda oss ur träldomen? Läs vidare →

samtalsmarodörerna (fr kommande bok 2017)

 

Snart skall vi se närmare på några mer filosofiskt orienterade som resonerat om vad som karaktäriserar goda samtal. Men det goda samtalsklimatet framträder i relief först om vi dessförinnan startar med att beskriva tre andra typer av samtal. Forskarna resonerar kring tre typer av samtalsmarodörer; först den irriterande detaljfetischisten, så den skrytande besserwissern och därefter den rene skitprataren.

Den självupptagne detaljfetishisten är besläktad med långprataren. Det är en person som i minuter, kvartar eller halvtimmar kan hålla låda utan att lyssna eller knappt lägga märke till andra. Långt mindre är han benägen att en vänta på kommentarer eller frågor.  Det gör denne till en helt igenom odräglig dialogpartner. Problemet är nämligen att han/hon vill ha med alla detaljer; saker vi som lyssnare vare sig är intresserade utav eller som tillför berättelsen någon som helst poäng. Det blir olidligt är lyssna på sådana som inte för en sekund kan hoppa över en liten del av ett skeende. Dessutom är det oförskämt. Sådan utgjutelser – ibland kallat mundiarré – förstör självfallet gemenskaper.

Den som – vid sidan av att ta för sig nästan allt samtalsutrymme – dessutom ständigt återkommer till sig själv blir kanske i förstone beundrad. Men snart nog avslöjas snackaren som självupptagen besserwisser. Vid ett middagsbord blir hans självupptagenhet pinsam och odräglig. Efter desserten och kaffet befinner han snart nog ensam vid en bordsända. Kvar sitter en stackars person som varken har mod eller ork att sätta stopp för denna självförhärligande solist. Arrogansen mot andra är då tydlig.

En angränsande typ av struntprat finner vi där en enda person i ett sällskap mal på, inte vill lyssna eller ens antyder att han lägger märke till de omgivandes reaktioner. Han gillar att höra sin egen röst, skrattar utan genans åt sina egna skämt och bli outhärdligt utförlig, särskilt när det gäller oväsentligheter. Vi kan med Claes Hylinger kalla honom eller henne för de ”poänglösa historiernas mästare”. Inte sällan kommer en sådan person in på en mängd bi-händelser, tappar ofta fokus och har svårt att hitta tillbaka. Det beror på att hans associationer bara är hans egna. Munnen går avbrutet och utan känsla av att någon annan gärna vill göra sig hörd: ”Och då sa han si och då svarade hon så”, eller ”Men sen tyckte hon att…, så att senare åkte vi dit. – Nej, förresten, jag ändrar mig det var  på hösten si eller så eller kanske på sensommaren etc.,  etc.”. Ingen hinner eller orkar ens avbryta en person som är så fylld av sitt behov av att ha med allt i sin fullständighetsiver.

Tragiskt nog – men utan att han själv märker det – faller också denne på eget grepp. Långprataren tar upp stora delar samtalsutrymmet själv – kanske för att blockera oönskade samtalsämnen. Det som då händer är att balansen mellan lyssnare och talare blir helt ojämlikt. Det är inte underligt att folk drar sig undan.

Den ständiga skrytsamme är släkt med långprataren. I centrum ligger då inte vad han vill berätta om utan den talandes belåtenhet med sig själv. Han antyder gärna att han umgås med beryktade kändisar, berättar om hur duktiga de egna barnen är, stoltserar med städer han besökt, länder han rest till och celebriteter han träffat.  Ofta är också denne en person som utan hämning låter munnen glappa. Utan minst förlägenhet återkommer han till sin egen betydenhet.

Skrytaren kan därför sägas vara kusin med den självbelåtne skrävlaren eller besserwissern som gärna säger sig veta hur det ”faktiskt är”. Problemet är att detta är en typ av konversatörer som sällan vet bäst.  Däremot tror de sig veta nästan allt. De har därför inte ansett sig behöva (eller orka) ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Inte sällan börjar de därför sina resonemang med ”Jag brukar säga…”, ”Vad det hela handlar om…” eller ”Nu är det så här”… för att inte tala om att ordet ”faktiskt” som är högfrekvent i dessa sammanhang.

Orden ”faktisk” eller ”i själva verket” indikerar att besserwissern upplever sig sitta inne med pondus och auktoritet. Därför anser han (ofta en man) sig inte behöva ge några skäl. Med små ord antyder han att vi oupplysta lyssnare bör förstå detta. I den meningen är besserwissrarna auktoritärt lagda- men har i själva verket ingen auktoritet.  Därför får de alltför ofta tala ostörda – helt enkelt därför att så få orkar eller ens hinner punktera denne självbelåtne egocentriker. Varför är det så? Jo, ju mer den alltför självsäkre hotas – desto mer går munnen.

Men förr eller senare faller långpratarna på eget grepp – förutsatt att de inte är så charmerande att de ständigt omges av en skrattande hop.  Alltför sent kanske detta uppsluppna gäng inser att de har blivit lurade på sig själva, att de blivit underhållna men inte berikade.  Men långpratare blir inte sällan ensamma.

En ytterligare grupp kallas – vulgärt men träffsäkert – de självupptagna skitpratarna. De är sådana som utan förlägenhet har tillägnat sig en arrogant och självrefererande tvärsäkerhet. Gärna använder dessa orden ”Som jag brukar säga…” Dessutom kör de dessutom med o- eller halvsanningar eller fördomar av typ: ”Inte för att jag har något emot invandrare, men…” Grodorna hoppar ur munnen.

Samtalsforskarna skräder inte orden. Egocentriska långpratare måste självfallet punkteras. Varför? Jo, därför att sådana som beundrar eller fascineras över storskrävlare berövas både sin rätt och sin skyldighet att själva delta i samtalet genom kommentarer eller ifrågasättande. Personer som levererar åsikter som om det vore objektiva sanningar, för vidare rykten utan någon som helst grund och som sprider lögner och fördomar, sådana blir ju i längden odrägliga om de inte stoppas.  Det är bara att tänka på uttryck som ”Ja, men är inte X lite enfaldiga i alla fall? ” eller ”Alla som tycker om dansbandsmusik är väl lite naiva”.

Dessutom citerar de självupptagna ofta sig själva. Medan vi försöker säga något och – ännu hellre – om vi pricksäkert opponerar oss och punkterar skitprataren därför han helt enkelt och sakligt sett har fel, ja då lyssnar han inte. I stället väntar han på sin nästa replik och hoppas vi skall sluta argumentera. Sedan säger han med viss förnöjsamhet ”Ja, det är som jag brukar säga…”.

Det är inte undra på att en sådan person blir ensam.

intervju

//htpp://www.danderydsforsamling.se/owe-wikstrom

Hjalmar Sundén – svensk religionspsykologisk pionjär

 

Hjalmar Sundén (1908-2008)

Redan när jag kom till Uppsala på 1960-talet hade ville jag försöka komma underfund om religionens funktion snarare än att sätta mig in i teologiska system. Men teologin tycktes leva sitt eget liv i syrefattiga teoretiskt torn – inomlutherska perspektiv ersattes av intellektuella analyser av livsåskådningar. Många var fångade i en slags posthedeniansk paranoia. Den religiösa trons sanningsanspråk ersattes av frågor om utsagors filosofiska meningsfullhet eller språkspelsteorier där varje individ tycktes instängd i sin egen kulturs verbala kupa.

Men var kunde man försöka förstå den levande och lidande människan och hennes brottning med varats olidliga lätthet, med Guds när- eller frånvaro? Var verkligen teologi mitt bord ?  Samtidigt hade akademisk psykologi sedan länge reducerat människan till ett knippe beteenden, en kognitiv struktur, evolutionär produkt eller psykosexuell apparat.

Hösten 1966 blev för mig avgörande. Vi satt ett drygt trettiotal studenter på en  seminarieserie. Hjalmar Sundén, nybliven professor i religionspsykologi vid teologiska fakulteten stod framme vid katedern. Hans bok Religionen och rollerna hade just kommit ut i en andra upplaga (1966).

Sundén hade ett märkligt framställningssätt. När han kommit in satt han ofta nedböjd över katedern, händerna samman. Hopsjunken och inåtvänd formulerade han sig från början lågmält och långsamt. Med en dov basröst och liksom lyssnande inåt sig själv förde han oss in i mystikernas psykologi, hjärnans fysiologi, Freuds judiska bakgrund, de religiösa riternas psykiska funktion eller Ramakrishnas visioner. Vi studenter hyssjade åt varandra.  Dessutom blundade i han långa perioder. Som ur en inre dvala ömsom berättade han, ömsom kritiserade han, ömsom analyserade han. Det blev tyst i salen och många fascinerades. Nu och då avbröts monotonin av pedagogiska utbrott, en (oläslig) mening skrivs på tavlan eller så steg han upp och framförde en improviserad pjäs för att illustrera en tes om rolltagandets psykologi eller satte sig på katedern för att illustrera en ställning i yoga.  Sundén var teatral.

Läs vidare →

Papers in Clinical Psychology of religion – to be published in Russian

St. Tikhon’s Orthodox University publishing house Moscow – 2017
Psychology of Religion – a textbook.(With A Geels) Stockholm: Natur och kultur (350 pp Swedish 2012 (7:th edition), translated to danish, finnish
Psychology in the Phenomenology of religion. A critical essay. Proceedings from the Fourth European Colloqium in Psychology of Religion, Nijmegen, Holland 1988, 1–13, 20.
Liturgy as experience – the psychology of worship – a theoretical and empirical lacunae. I: The problem of ritual, Scripta Instituti Donneriani Aboensis,  Finland 1993, XV, 83–100.
The integrity of the religious experience. I: Holm, N. G. & Belzen, J. (red.): Sundéns role theory – an impetus to contemporary psychology of religion. Religionsvetenskapliga skrifter, Åbo,Finland 1994, 27, 17–26.
Darsán (to see) Lord Shiva in Varanasi.Visual processes and the representation of God by seven riksha-drivers. Scripta Instituti Donneriani Aboensis, Finland 1996, XVI, 105–117.
From facts to fiction.On the fragility of the scholarly glasses. Acta Universitatis Upsaliensis,Sweden 1997, 13, 171–178.
Depression and the absence of God – religious studies and/or theology in clinical research. Studia Theologica. Lund Sweden 1998, 2, 120–147
The Silence of God – the use of “god” or “God” in Psychotherapy. Crossing the boundaries in the psychology of religion: Case studies. Åbo Akademi Religionsvetenskapliga skrifter, Finland 1999, 43, 187–200..
St. Tikhon’s Orthodox University publishing house Moscow 2016