Owe Wikström
 

Påskdagen pred i domkyrkan. Uppsala 2014

Det verkar som om vi snart har gått varvet runt. För femtio/sextio år sedan ansågs det som korkat att överhuvud anta att det skulle finnas en osynlig realitet bortom den vanliga. Den svenska kyrkligheten avhånades som mindre bemedlat, talet om en gudomlig värld betraktades som intellektuellt grumlig och föreställningen om att det skulle finnas ett liv efter detta förlöjligades som barnsligheter. Så kom nyandligheten period när man läste Dalai Lama och satt i meditationsställning och sa att det kanske finns något bortom bergen, men kan ju aldrig veta, kärt barn hade många namn, privatreligion, new age, nyandighet -  men genansen var borta. Kändisar beskrev sina resor till Indien och drömmarnas värld vittnade om att vi hade ett kosmiskt inre att om vi tänkte positivt så fick vi del i utomjordiska krafter. Så blev det sökandet efter dolda sammanhang som stod i centrum.

Det intressanta med DaVinci koden är inte om författaren ljuger utan varför vi kan iaktta ett sådant sug efter mysterier, återförtrollning, meningsfyllda sammanträffanden. Det verkar som om tillvaron i sig är alltför torftig – ”Något mer måste väl ändå finnas”. Den här triangeln av förhållandet till andlighet – det raka nejet, den stora andliga längtan och sökandet efter mening – fanns långt före Jesu födelse, det finns efter Jesu liv och har förts vidare genom seklerna och det finns hos oss. Inget nytt under solen. Bland de viktigaste ateisterna är nog fortrande Lucretius – som levde ett femtital år innan Jesus, men namnen är nu andra.

Läs vidare →

Om Marcel Proust – musik som andlig erfarenhet

Intervju om musik och andlighet  i SR P2 29  mars 2014 (fr 17 min in i program)

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/338182?programid=2960

Den dolda dörren. Kunskapskanalen. Intervjuare Marika Griesehl

http://urplay.se/Produkter/181216-En-bok-en-forfattare-Den-dolda-dorren

Den dolda dörren – om undran inför döden (kort utdrag) NoK 2014

Under en tid har jag försökt tillåta mig själv att stanna kvar i närheten av den dolda dörren.  Inte så att jag ofta suttit invid dödsbäddar. Inte heller för att försöka förstå psykologin kring rädsla eller tillit inför slutet. Den palliativa medicinen är full av goda insikter. Men inte heller för att skrämma upp mig själv eller andra. Det är inte tröst jag söler. Snarare ett försök att vara saklig inför det mest basala och mest svårbegripliga; att livet en gång ska tas ifrån oss alla. Jag vill avtäcka en fråga utan svar, närma mig ett gåtfullt mysterium.

Min erfarenhet, både som forskare och föreläsare i ämnen av existentiell art, är att personliga tankar om att tiden en gång ska upphöra ”just för mig själv” sällan ges samtalsutrymme. Inte enbart för att detta faktum är svårfångat utan än mer därför att det är oroande. Många säger ”Äsch låt oss prata om nåt trevligare!”

Det gäller naturligtvis inte den spännande döden i deckare eller teveserier, inte heller massdöden i natur- och krigskatastrofer. Sådant kan tvärtom vara kittlande i all sin våldsamhet, särskilt om det är musik i bakgrunden. Mediernas dramaturgi låter det fasansfulla i döden mildras, doseras, ses på avstånd.  Inte heller gäller det oron inför en anhörig eller väns döende med dess skilda stadier i vårdens sammanhang. Inte heller handlar det om livscykelns olika faser, när åren svindlar förbi allt för fortare och dörren närmar sig. Inte heller självmordets etik och tragik för att inte tala om sorgens skilda ansikten. Nej, nu gäller det tankarna om vår egen högst personliga död. Går den överhuvud att tala sakligt om?

Läs vidare →

Skapandets orter – om risiga hotellrum och loja cafébord

Jag ligger över på ett billigt lite sjaskigt hotellrum inför en dags föreläsning på främmande ort. Det är tidig morgon. Denna miljö av opersonligt, skenbart banal enkelhet – som gärna får vara kombinerad med en viss nedslitenhet – är mig kär. Särskilt när man har som yrke att formulera sig. Det är som om inspiration till skrivande och klurande drivs fram av neutralt-banala utrymmen. Här inne finns inga tjocka böcker på borden. Inga personliga grejer som vill eller påminner om något.

Enkel, lite öm tristess är för mig kreativitetens ort. Det är som om en säng, en nedsutten fåtölj, ett rum med ljud från bakgata eller trafikerad väg bidrar till lugn. Här är det ingen som vill något. Ambitionerna nedskruvade. Efter lunch väntar tuffa seminarer. Nu måste jag skriva färdig det som skall sägas. En balja svart kaffe och lite irrande anteckningar på bordet. Så  – vips, några timmar försvinner och  arbetet gjort. Det är det icke-krävande som främjar jobb.

Läs vidare →