Owe Wikström
 

Nåt tror jag på, men jag vet inte riktigt vad”.- om sekularisering och teknisk socialitet.


Andliga behov
Finns det fundamentala behov som ett liberalt och sekulariserat samhälle inte kan tillfredsställa?” frågades häromåret i en serie i Svenska Dagbladet. Diskussionen handlade huvudsakligen om ett eventuellt värdemässigt och ideologiskt tomrum, dess socialt/politiska förutsättningar och följder.Men hur skall man egentligen förstå de  fundamentala existentiella “behov” som inte självklart låter sig besvaras av politisk ideologi, tekniska framsteg eller i termer av teorier om välfärdsstaten och dess strategier?  Vi minns hur det gick för Lars Ahlins Tåbb med Manifestet. Kvarstår det ett “behov” av att  inte bara finna kollektiv konsensus kring grundläggande värderingar utan också att som individ finna en livshållning där gåtor av typen lidande, ondska, Gud, mening eller död tas på stort allvar?  Sådana livsfrågor tycks ju varken vara vetenskapligt-empiriskt eller logiskt besvarbara (om man inte är vetenskapstroende) därav deras gåtfulla karaktär. De är av både emotionell och rationell natur. Hur  förändras dessa frågor och religionens svar genom teknikens framfart? Vad sker inne i   millenieskiftets rymdskepp Aniara  när asteroider närmar sig och Mimans internet tycks allt viktigare? Var tog väntans kategori vägen?Verkligheten tycks allt mer massmedialt konstruerad. Den allmänna rörligheten, det oavbrutna och allt snabbare och billigare resandet gör att det stillastående samhällets relativt få och stabila värden nu ständigt ifrågasätts helt enkelt som en konsekvens av social och geografisk mobilitet.  Ficktelefonernas nåbarhetsfälla tycks göra att väntans kategori snart försvinner. Både långsamhetens kultur och den självvalda tystnaden – zoner där de existentiella undringar trivs bäst – är på väg att bli bristvaror.I denna essay vill jag först ge en övergripande bild av hur man kan förstå religionens generella funktion i  relativt homogena samhällen. Därefter vill jag visa vad som sker när de tekniken har skapat förutsättningar  för en helt annat slags socialitet. En relativismens yrsel uppträder och två strategier kan urskiljas. Min tanke är att det huvudsakligen  uppträder en “resa inåt“ – ett sökande efter autenticitet och icke blott övertagen livshållning. Men vid sidan av den anar vi även en dragning in mot totalitära svar – ett slags flykt från friheten. Läs vidare →

NY BOK:Från ett cafebord i Paris – om vänskap, tristess och samtalets nyanser

I sin nya bok Från ett cafébord i Paris låter författaren och religionspsykologen Owe Wikström Paris utgöra kuliss och fond till en djupdykning i tre av livets mest centrala teman: vänskap, livsleda och samtal.
Vad är vänskap egentligen, och hur förhåller den sig till förälskelse, arbetsrelationer och den stora kärleken?
Hur hanterar vi de drag av meningslöshet och tristess som tycks inbyggda i livet? Vilka problem uppstår när vi så ofta tar till konsumtion som en flykt mot vår tomhet och leda?
Och varför fyller samtalet och det poänglösa småpratet ett så avgörande behov i mänskligt samspel?

Nätbokhandel bl a    http://digibok.se/9789173876285-100.p/fran-ett-cafebord-i-paris

Compunctio – om skönheten som tilltal

Det här är för några år sedan.Jag är med på ett seminarium. Jag går upp mot huvudingången till Sorbonne. Det är kallt och regnar. En en dimma drar genom stan. Parisarna har ett märkligt sätt att sno halsduken några extra varv omkring sig med en medveten nonchalans. Nu nästan täcker halsdukarna människornas huvuden. Skorna kippar i vätan på de förbipasserande. Äldre herrar i starkt röda färgar mot mörka kavajer. Kisar jag med ögonen ser gatan ut som en målning av Toulouse-Lautrec.

I det halvdunkla universitetsrummet vid Sorbonne väntar deltagarna: några munkar från ett kloster i staden – de visar sig vara psykoanalytiker – ett par psykiatriker som nu utbildar sig till präster och så alla dessa forskare: specialister på kyrkofäder, filosofier, historier, antropologer. Temat är konst och religion.   Här sitter socialarbetare, litteraturvetare och några studenter. Det blir en svår dag för alla frankofiler – konferensspråket är engelska. Här talas länge och utförligt om mystik och konst, om andlighet och projektioner, om symboler och metaforer  och om andlighet och psykoanalys. Namn som Kristeva, Lacan och Freud är lika frekventa som Thomas av Aquino, Simone Weil eller Gregorius den store. De flyger över våra huvuden.

En lång intern diskussion utbryter mellan två hollänska forskare. Frågan gäller i vilken mening termen Logos i Nya Testamentet är en symbol som hänvisar till något utanför sig själv eller om det snarare är så att det snarare är ett ord som är bärare av det som det hänvisar till. Ingen förstår riktigt vad de menar.

Men de psykoanalytiska vännerna anar morgonluft och ger sig in i en något svårtillgänglig utredning om Freuds symbolteori. Freud hävdade att drömsymbolerna både avslöjar och döljer samtidigt, de är kvasivisuella kompromissbildningar på gränsen mellan det sagda och det osägbara, det efterlängtade och det fruktade.. Men just därför skyddar de den sovande från att vakna. Drömmarna medlar mellan det medvetna och omedvetna – därav symbolernas fascinerande styrka. Symboler fungerar som behållare av psykiskt stoff. ”Vilka ordsvall!” tänker jag. Läs vidare →

Helling – du fattas oss

Stig Helling var sällskapsmänniska och extremt bildad. Han rörde sig med lätthet mellan Monthy Python, Marcel Proust och Beethoven. Han kunde såväl regeringslängder i antiken som de flesta avsnitten av Seinfeld. Hans hisnande vita hårman dolde ett minne som få; allt från vänners telefonummer till Europas politiska historia. Dikter av Tranströmer och Miloszs kunde han utantill. Men han bar sin kunskap lätt. Viktigare var att allt omslöts av en hejdlös, blixsnabb  associativ humor. Snabbt hamnade han mitt i sällskap, umgicks lika gärna med barn som med ärrade akademiker – alltid föga självupptagen.  Lägg därtill en vänfasthet som odlades på Uppsalas uteställen eller somrarnas Gotland. Han var stor humanist, politisk aktivist, resenär, familjekär. Det är underbart att fått lära känna honom. Nu tystnar skratten och resonemangen förytligas. Han fattas oss.

Ars Moriendi, en intervju – Petter Karlsson

JAG GÅR MOT DÖDEN var jag går…” hör jag mig själv säga när jag försöker beskriva temat för intervjun och rösten från andra sidan – telefonluren, alltså – svarar med ett glatt ”… och var jag sitter och var jag står … Så får jag lov, så får jag lov att sjunga…”

Ja, vadå? Liemannens visa kanske? Här försvinner Owe Wikströms röst i ett gapskratt. För vissa möten blir inte riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte om samtalspartnern är en filosof som en gång åkte moped genom Louvren, om man ska tro titeln på en av hans böcker.
– Egentligen gillar jag vespa bättre. Hade en som ung. 200-kubikare, tror jag. Säger Owe Wikström som på det hela taget är svår att sätta stämpel på. I vänkretsen känd som en livsnjutare och sällskapsmänniska. Som yrkesman lika bred som han är djup.

Det välansade skägget skulle också kunna tyda på estet, perfektionist, profet, skogsmulle, kanske rent av upptäcktsresande i polartrakterna. Men själv presenterar han sig som sonen till ”Raket-Jesus”, en kristen lokförare, pacifist och vänsterman som tyckte grabben skulle ha mellannamnet Fred eftersom han fötts då världskrigets dödande tog slut.

Själv har Owe Wikström varit skonad från tragedier, säger han. Pappa dog visserligen som 70-åring, men mamma var en krutgumma som höll igång tills hon var 94. Hennes död kom knappast som en chock. Owes egen däremot…

Ja, liemannen kunde fått skörda redan för sju år sedan. Den då 63-årige professorn stod på löpbandet och såg pulsen stiga: 120 … 130 … 140 … 150 … 160 …
– Sedan blev allt plötsligt svart. I fem dygn var jag helt borta. Efteråt fick jag veta att hjärtat hade stannat. Räddningen var att min fru som är läkare stod bredvid och att det i samma stund råkade passera en kollega till henne som jobbar på hjärtintensiven. De kastade sig över mig, blåste och tryckte. Jag var en av de fyra procenten som överlever ett akut hjärtstopp utanför sjukhus.

Inget ljus i andra änden av en tunnel. Ingen känsla av att sväva utanför sin egen kropp. Däremot en röst som sa på grekiska: ”Mä fobou!”, ”Frukta icke!”
– Jag uppfattade det som Jesus. Men samtidigt … Varför pratade han i sådana fall inte arameiska? Var det där egentligen bara ett minnesfragment, något min egen hjärna skapade för att kompensera min egen oro?

För Owe Wikström är en sammansatt människa även där. Före detta sjukhuspräst, men samtidigt den kylige forskaren; rationell och självkritisk. Har fler frågor än svar. Det genomsyrar också hans nya bok.
– Jag skrev den dels för att bearbeta min egen upplevelse. Men mest för att döden fortfarande är så gåtfull. Till och med läkarna har noll koll. Ingen kan säga något säkert alls om vad som händer när vi dött.

Vad tror du själv då?
– Eftersom jag är kristen, tänker jag mig ändå en fortsättning. Det är också vad de flesta tror, att de bortom graven ska känna igen sig själva och dem de älskar. Men utan alla konstiga problem. Fast spela harpa i flera tusen år låter rätt trist …

Men så tror väl ändå ingen längre?
– Nej, men elgitarr då? Vad jag menar är att många skildringar av himlen förefaller mig rätt trista och triviala. Därför gillar jag att Jesus ständigt säger: ”Med himmelriket är det så som …” Att han vägrar vara konkret. Att han förstår att vi människor bara kan tala om evigheten i bilder.

Själv tar Owe Wikström hjälp av herrar som Johann Sebastian Bach och Marcel Proust. Av Gunnar Ekelöf lånar han citatet ”Evigheten finns emedan den fattas oss”. Av Tomas Tranströmer ”Detta ofrånkomliga kanske”.

Titeln på nya boken Den dolda dörren associerar i sin tur till Hjalmar Söderbergs bild av människosläktet som barn som leker i en trädgård, där en efter en försvinner ut genom en port för att aldrig mera återkomma. Det uppstår en stunds förstämning i gruppen. Sedan går leken vidare.
– Det har slagit mig att även ateister kan ha ett mycket lugnt förhållande till sin egen död. En av dem var min gode granne, komikern Lasse Eriksson som dog på scenen, blott 61 år gammal. Vi brukade ha många och långa diskussioner om Gud och döden. Jag fann honom inte ångestladdad alls inför tanken att han själv en dag inte längre skulle finnas till.

En klassisk teori är att vi har uppfunnit religionen för att vi inte står ut med tanken
på döden?
– Visst, den tanken finns redan hos Lucretius. ”Projektion, regression och kompensation” säger Freud. Men även om detta skulle förklara hur psyket funkar, är det lik förbannat inget svar.

Skrämmer dig tanken på ett eventuellt utslocknande?
– Inte så farligt. Och allt mindre med åren. Dödsångestens styrka hänger ihop med var i livet man befinner sig; det visar forskning. En sexåring oroar sig mer än en åttaåring, en 30-åring mindre än en 20-åring. Men vid 40 händer något i huvudet. Då inser vi att vi inte längre har all tid i världen. Det grandiosa jaget klingar av. Det infinner sig en latent oro, något som driver på.

Talar vi för lite om döden i dagens Sverige?
– Det kan vara bra att se tillvaron i vitögat. Och döden blir mera hotfull om vi inte tar den på allvar. Jag ser en risk att döden trivialiseras och estetiseras. På bara femton år har begravningssederna ändrats. Vi öser ner prylar i kistan, klär inte längre den döde i vita kläder och under ceremonin är locket stängt. Vi behandlar döden med en tystnad som en psykolog skulle kalla bortträngning.

Han drar med handen genom skägget. Smuttar på sitt kaffe. Vi befinner oss på en av Sveriges kanske minst heliga platser av alla, Stockholms Central med sitt liv och sitt kiv. Ändå är det som om religionspsykologens resliga gestalt lockar till sig de djupa frågorna även här.

För plötsligt avbryts vår intervju av en man i 60-årsåldern. Han har tjuvlyssnat på vårt samtal. Berättar nu om sin son som dog i leukemi som 15-åring. Om en sorg som aldrig går över. Om ångesten att se en älskad tyna bort och sedan försvinna till …ja, vad? Himmel? Helvete? Ett intet?

Det blir ett rörande samtal om hopp och saknad. Om sorgen som en skada som aldrig riktigt läks. Men också om den starka vissheten att det ändå var bättre att en liten pojke fick leva i 15 år än att aldrig ha fått existera. Forskaren och pappan skiljs med ett varmt handslag.

Efteråt säger Owe Wikström att det kanske beror på nära döden-upplevelsen på gymmet, kanske på det faktum att han nyss fyllde 70, men med åren känner han själv en allt större lycka över att få leva. Fast också ett djupare vemod över att en dag tvingas dö.
– Att tillvaron, på ren svenska, är så förbannat skör. Inte heller jag vill givetvis förlora dem jag älskar, min hustru och mina barn.

Därför känns det också logiskt att nästa bok blir en hyllning till cafékulturen. Den borne livsnjutaren orkar inte brottas med liemannen alltför länge, säger han. Den som dör får ändå se. Till dess gäller det att suga ut det göttaste när det gäller kärlek, njutning, kreativitet och inte minst – humor.

Ett citat har Owe Wikström redan klart: ”Vill du ha en kopp Kafka? Nej, men gärna ett glas Joyce.”

Rätt dödskul, faktiskt.

Text Petter Karlsson

Namn: Owe Fred Wikström.
Född: 16 april 1945 i Boden. Uppvuxen i Luleå och Borås.
Familj: Hustrun Agneta, gynekolog, och fem barn födda mellan 1973 och 1985.
Bor: Villa i Uppsala.
Äter: Allätare, men gärna italienskt.
Dricker: Hellre vitt vin än rött.
Läser: Marcel Proust och modern lyrik. ”Halvt obegripliga saker tycker jag är trevligt.”
Lyssnar: På jazz, speciellt John Coltrane och Dizzy Gillespie. ”Men jag har också skrivit en hel bok om Bach, min hjälte.”
Ser: Ganska lite på tv. ”Men ibland en gammal klassisk film på Netflix.”