Owe Wikström
 

Körsbärsträdet – gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc

Vanmaktens och illusionernas sekel. I de intellektuellas samlingar firades häxsabbat med religionssubstitutens liturgier: spiritism, psykoanalys, dialektisk materialism, av illusionernas nattvardsvin drack man sig till styrka och naiv övertygelse att förstå och bemästra denna värld, som obevekligt gick under, sjöng psalmer för  att bemästra sin skräck under  nattens valv. (29)

Livets ax

Tydligt minns jag det fortfarande. Jag sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Barnen sover. Natten har sedan länge fallit. Jag läser Sven Delblancs bok Livets ax från 1990. I scenen slår fadern husdjuren. Särskilt piskar han fölen. Han hänger dem upp och ned och deras mular blir blodiga. Sonen måste se på utan att kunna ingripa. Hans maktlösheten inför faderns grymhet gör att man knappast orkar fortsätta. Delblancs fader är – såsom också hans Gud – “starkare än jag”.  Berättarens Gud blir lika grym som den nyckfulle och maktfullkomlige fadern. Bara i mystikens språklösa land tycks berättaren kunna vila ut; vid körbärsträdet som blommar på våren. I naturens stilla kravlöshet finns tröstens källa. Vem kan skydda oss emot den onde guden undrar författaren.

Mötet mellan en påhittad historia och mina ögon som glider längs bokraderna skapar en  beklämning som står i skarp kontrast till villakvarterens stillsamma idyll. Indragen i denna råa scen, frammanad av några boksidor av högst vanligt papper i en väl förstreckad pocketbok, orkar jag knappt stå kvar. Berättelsen är betydligt  värre än kvällens nyhetssändning på TV. Jag går bort och öppnar ett fönster, nattens kyla strömmar in.

Ofta såg jag honom, till synes butter, sitta längst bak i bussen. Bockskägget spretigt. Stora glasögon. En portfölj i knät och några plastpåsar från ICA. Och jag tänkte: är detta verkligen mannen bakom Hedebysviten, Samuelsböckerna och  Livets Ax. Var kom berättelserna ifrån? Oberörd läste han Expressen medan det gråa Uppsala gled förbi. Han steg av några hållplatser bortom vår.

En gång bjöds han in av teologerna i Uppsala. Där visade han sin förvåning över att kritikerna inte ens lagt märke till hans gestaltning av den långsamt försvinnande guden. När romanen Änkan publicerades blev han placerad bland tantsnusklitteraturens profitörer. Hon som var en bild av den mänsklighet vars Gud begravts;  död och stum. Trött avhånade han obildningen i kritikerkåren.

Det finns många lager i Delblancs sökande efter andliga hållpunkter. Å ena sidan avfärdas en cyniskt grym gud, den som ignorerar mänsklighetens lidande. Å andra tillskrivs naturens blommande skönhet en mystisk eller kosmisk vila.  Men bakom denna enkla tudelning ruvar  i sin tur en frustration över den råa ondskans obevekliga natur.

Läs vidare →

PSYCHOTIC (A-)THEISM ? The cognitive dilemmas of two psychiatric episodes

Introduction

Neurotic religiosity is relatively well documented.  Oceans of cases are presented and analyzed (see among others Corveleyn,  in press).  Theoretical models for understanding are well elaborated (Vergote, 1988;   Wallance, 1981;  Rizutto, 1989; Bradford &  Spero, 1990).   Case studies in psychotic religiosity or rather “religious experiences during psychotic episodes” are observed and theoretically worked through (Rokeach, 1964;  Boisen, 1936,1960;  Gallenmore, 1969;  Gettis, 1987;  Kushner, 1967).  If one uses MEDLASH or other computerized library systems there is however a relatively low rate of published studies dealing with psychoses and religion. In crosscultural psychology as well as in anthropology and in history of religon, however, the question of shamans, prophets etc. are regularily discussed in terms of psychopathology. The nosology and the genesis of the psychotic state and differential criteria for diagnoses are not well established in spite of DSM III. There are still many different and partially contradictory perspectives as to the psychological structure and treatment of psychotic illnesses; psychoanalytic (Freud, 1928, 1911), the object-relational models (Podvoll, 1979;  Smith & Handelmann, 1990; Ståhlberg, in press),  as well as Jungian and  phenomenological traditions ( Bradford, 1984).

Läs vidare →

There is no duty we so much underrate as the duty of being happy.

By being happy we sowanonymous benefits upon the world, which remain unknown even to ourselves,

or when they are disclosed, surprise nobody so much as the benefactor.

RL Stevenson. An apology for idlers. 

Får det vara en kopp Kafka? Nej, jag föredrar ett glas Joyce.

Det är helt tyst i universitetets stora läsesal, Carolina Rediviva i Uppsala. Här om någonstans är det opassande att störa. Varje tappad linjal, skrapande av en stol eller en dåligt dold viskning gör att mina medforskande systrar och bröder upprört vänder sig. Och visst, irritationen är berättigad. Är det någonstans som allt störande måste minimeras så är det här. Man hör tangenter ticka hos dem som skriver på sina laptops, bläddrande i böcker, en dämpad gäspning. Utanför står höstsolen. Bussar brummar.

Just när jag läser om filosofin bakom surrealismen får jag fnissande syn på Hylingers skämt. “Får det vara en kopp Kafka?” – “Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. En farbror som ser ut att syssla med filosofins syn på ånglok hyssjar åt mig.

För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar härinne. Jag försöker förstå den samhällskritik och konstsyn som startade ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salavador Dalis dadaism och vidare i Rene Magrittes surrealism.
I dag har jag kommit in på patafysiken som litteratur, en underlig mix av studentikos drift med akademisk bildning, kritisk reflexion och svalt ironiska iakttagelser. Allt görs med en glimt i ögat – häpp! Poängen är att punktera allt retoriskt svammel menar doktor Oktav Votka (sic.), av dem som krånglar till sitt språk för att visa att tanken är oklar.

Jag har nu fått lära mig att patafysik är (häng med här den som kan!) “De imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter” eller “Vetenskapen som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna” eller “Patafysiken sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken” eller den ännu trevligare definitionen att “Allt är samma sak”.

Mina ögon blir stora när jag försöker förstå dessa nonsensutsagor, men framför allt har jag kul. Efter exakt tjugofem år som professor vet jag att mycket okunskap döljer sig hos dem som ständigt använder krångligt språk eller modeord som “diskurs”, “den Andre” eller “Postmodernitet”. Gång på gång tänker jag på Strindbergs ord “Förklara? Har man någonsin lyckats förklara något. Genom att omskriva en hop ord med en annan hop ord”.
Det finns exkluderande elitistiska språk som gör att man snarare vill signalera sin tillhörighet till en viss grupp inom akademi, kyrka eller samhället. Varför måste man säga “budgetunderskott “när det gäller dåligt med pengar eller “kognitiv dissonans” när det betyder tvivel etc etc, för att inte tala om namedropping.

Gravallvarligt sitter jag i bibliotekens svalka och läser om vad nonsens betyder för att kunna se världen fräscht. Paradoxerna sägs gränsa till sådana samband. Ungefär som när jag skämtsamt sände in en artikel som hette “The positive meaning of no” för en internationell tidskrift. Den kom in.

Poängen är snarare att försöka genomskåda det krångliga och inte ständigt söka mening. Går det att komma förbi det ständigt rannsakande intellektets boja? Leken, det oväntade, det absurda, vart tog det vägen? Är livet verkligen värt att ta på sådant allvar och vem var det som talade om att vara “som ett barn”? Men just när jag läser följande “vegodikt” kastar jag mig snabbt upp ur stolen och ger tusan i patafysik. Leende går jag ut i vårsolen för att köpa en glass:“Jag kan ej äta den framsatta biffsteken. Förthy den företer tydliga livstecken.”

 

New York, jazz och den irrande blicken

Himlen står tom. Determinismen har jagat Gud ut ur vår världsbild. Men i själva sin frånvaro är den frånvarande närvarande, såsom Leonardos Mona Lisa blev närvarande som aldrig förr den dag för mer än fyrtio år sedan, då hon befanns vara stulen ur Louvren. Folk som aldrig besökt ett tavelgalleri stod i kö för att se den tomma platsen efter henne. Mysteriet som den försvunne guden lämnat efter sig, grubblar vi oförtröttat över, ur stånd att uppge möjligheten av att innerst inne i tillvarons innerrum finns något, som är oåtkomligt för vår forskande tanke (Hans Ruin)

För flera år sedan åkte jag regelbundet tåget mellan Princeton och New York. Det är ungefär lika långt som mellan Uppsala och Stockholm. Åtskilliga gånger steg sedan av på stationen strax innan  Penn Station, bytte till tunnelbanan ned mot Twin Tower.  

Sömniga morgnar tog jag en slank kopp kaffe, åt en bagel på något av matställena under World Trade Center. Just under de två skraporna läste jag New York Times, funderade över studenters uppsatser eller förberedde föreläsningar Det är länge sedan.

När jag något år senare åkte på den blå linjen söderut, stannade jag vid Brooklyn Bridge och gick sedan ned mot Ground Zero. Visst, hade jag sett allt detta på TV. Men det var inte samma sak som att befinna sig där, nedstämd eller snarare berörd. Jag stod och såg upp mot skyn, minns den gigantiska byggnaden. Den grälla amerikanska mentaliteten förnekar sig inte. Utanför kyrkan S:t Pauls chapel – där bara brandsoldater och arbetare nu fick vistas – hängde åtskilliga minneslappar, flaggor, kepsar, jeans, radband, tröjor, brev, krucifix, fax, ljus, smycken, hälsningar, texter med allt från “Why?” till “God is Love”. Det låg en dov stillhet i luften.

Så går jag ned till den tunnelbanestation som just heter Word Trade Center, enoverad, blank och skinande.   Där finns igenspikade öppningar in mot förstörda butiker och kiosker. De är målade i vitt. Och jag tänker, var det inte här jag brukade sitta samtidigt som jag tänkte: vilka scener har inte utspelats här ?

Det är då jag ser det.

Läs vidare →