Owe Wikström
 

Andlig eller religiös?

Nej, det tror jag inte att jag vill kalla mig. De orden tycks innehålla snart vad som helst. Massmedia konstuerar konstant nya innehåll i sådana elastiska termer. Ord skapar i sin tur nya upplevelsekvaliteter. Ofta rör sig ord långsamt, de föds, blomstrar, används, eroderar och hamnar i skymundan. Just nu kan religiös beteckna allt från självmordsbombare till bedjande mormödrar.
Ord suger åt sig associationer. För många utanför kyrkor och samfund tycks termer som ”religiös” vara detsamma som änglalik, ”from” kopplad till sentimentalitet, ”andlighet” till  luftig psykologi, ”frälst” lika obegripligt som ”omvänd.” Många kristustroende känner inte igen sig i de bilder av religion som först beskrivs och sedan antingen förkastas och förlöjligas av de ateister eller sentimentaliseras  av idylliserande guds- och andlighetskramarna. I denna situation  är det inte underligt att många kristna känner sig obekväma när de ombeds försöka kategorisera sig själva. Vilka ord skall de välja? Vilka är inte korrumperade?

Läs vidare →

Nuets tyranni och melankolins lockelse

Den bulemiska samtidskulturen med dess idealisering av det unga och det vackra har – liksom flykten från det vardagliga eller det rutiniserade – blivit tydlig. Allt fler reser utan genans runt jorden. Avståndet mellan avslutade studier och påbörjat vuxenliv med fast relation och barn har blivit allt längre.  Men det gäller även resor i tiden – nostalgin för det svunna eller exotiska. När längtan efter ”den gamla goda tiden” blir alltför påtaglig kan man försöka hålla den stången. Det kan ske positivt eller negativt.

Positivt på så sätt att man går med i hemvändarföreningar, åker till fäbodar, eller medeltidsveckor, helt enkelt bygger sitt fritidsintresse på nostalgi efter det förlorade. En del har talat om samtidens människa har ett behov av re-rooting. Man söker då punkter för centrum, identitet. Någonting som är kontinuerligt, inte hela tiden förflyktigas. Där ligger fascinationen på allt från pilgrimsresor, idealiseringen av medeltiden till jakten på gamla frimärken, LP skivor eller gamla bilar.  Men romantiseringen av den tid som flytt kanske snarare går att uppfatta som vantrivsel i den alltför banala samtidskulturen.

Men även negativt på så sätt att man flyr in i sina minnen och förskönar den gamla goda tiden. I detta anas ibland ett slags kulturpessimism, framtidsrädsla och samtidsblindhet. När inte det kollektiva minnet hålls levande längre – Skansen etc., blir det sådant tryck på den enskildes minne eller den privata historien. Läs vidare →

om tomheten

 

Det finns en särskild tomhet jag skulle vilja identifiera. Den framträder efter den tillfredsställelse som kommer när man väl nått sitt mål, köpt sin nya bil, gjort sin resa, förverkligat det man länge längtat efter. Vad händer efter festen? Finns det inte en framkomstens melankoli värd att uppmärksamma?

Alltfler saker i tillvaron har blivit till varor på en marknad. Så även upplevelse-, identitets eller andlighetstsindustrin. Självfallet kan köpglädjens eufori både tolkas som en undanmanövrer från tomhet och brist på mening och som ett genuint intresse för själva varan eller tjänsten.

Det gäller den leda som faller över en människa som är klar med något eller äntligen fått köpa det man ville ha, gjort den resa som man så länge väntat på. Om man skiljer på den glädje det ligger i att vänta, arbeta, längta, dröja, slita för att få ett mål (där färden är poängen eller kreativiteten) och den tillfredsställelse i att äntligen kommit fram (där målet är poängen eller produkten) så finns det i den senare glädjekvaliteten något som gränsar till existentiell melankoli eller tomhet. Läs vidare →

Får det vara en kopp Kafka ? Nej, jag föredrar ett glas Joyce.

(fr work in progress – Bok 2016. Prel titel Cafe de Select  - om leda, vänskap,läsning och samtal)
Det är helt tyst i Carolina Rediviva, det stora universitetsbiblioteket i Uppsala. Här, om någonstans, är det opassande att störa. Varje tappad linjal, skrapet av en stol eller dåligt dold viskning gör att mina medforskare upprört vänder sig om. Och visst, irritationen är berättigad. Är det någonstans som onödiga ljud måste minimeras så är det här. Man hör tangenter ticka hos dem som skriver på sina laptops, bläddrandet i böcker, att någon döljer en dämpad gäspning. Utanför står höstsolen. Ljudet från bussar brummar. Härinne brinner flitens lampa.

För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar här. Jag har fått upp nya böcker från det gigantiska boklager som döljs under byggnaden. Denna dag har jag vikt åt att försöka förstå den samhällskritik och konstsyn som startade vid förra sekelskiftet. Ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salvador Dalis dadaism och i Rene Magrittes surrealism. Storögd vankar jag med böckernas hjälp omkring i sekelskiftets Paris.

Samtidigt hör jag en medstudent som tuggar på godis kasta sig över sin mobiltelefon som i denna tysta avdelning absolut måste vara avslagen. Det är just när jag läser om filosofin bakom den franska surrealismen som jag fnissande får syn på den svenske patafysikern Claes Hylingers ord. “Får det vara en kopp Kafka?” – “Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. Snabbt inser jag mig att patafysikerna var ett slags skenbar nonsensfilosofer. Mina forskande kollegor i biblioteket stirrar storögt. Själv försöker jag hejda upprymdheten.

Läs vidare →

Darsan (to see) Lord Shiva in Varanasi. Visual processes and the representation of God by ricksha-drivers.

Introduction

In spite of its effort to be transculturally relevant, the psychology of religion is quite ethno- or rather Western-centric. This becomes very clear when one tries to “translate” indian folk religiosity into concepts taken from mainlines theories; i.e. social, cognitive or psychoanalytical psychology of religion. Not only do the norms and values differ, but the very ontological assumptions underlying the categories in which the researcher understand differs fundamentally from the internal hindu anthropological and epistemiological apriori. For example, their words of the psyche includes contextuality, from time to space, to ethics to groups. The subtle interrelatedness of the divine, spiritual and the mundane is obvious (Geertz 1973).  It includes the flows and exchanges of substances within and between persons with minimal outer bondaries.

The psychological makeup of persons in societies so civilizationally different as India, is embedded in fundamentally distinct principles of these cultures and the social patterns and child rearing that these principles shape (Marsella 1985). Therefore it is clear that a western scholar and an indian devotee are quite different, not only simply that they see things differently, coming from varied cultures, but that the very inner emotional-cognitive makeup is culturally constructed in different ways(Roland,1989). Of course this will “disturb” the interaction between interviewer and interviewee, the scholar and the pious man.  In order to understand the psychological dynamics in folkreligiosity I think that the researcher has to reexam and be aware of the the way he uses the theoretical models in crosscultural psychological hermeneutics. In the context of this conference on art and religion I would like to discuss the role of the visual and behavioral dimensions of the Indian religiosity which in my opinion so far has not been taken enought seriously in the psychology of religion(Devereux 1978).

Läs vidare →