Owe Wikström
 

Hjalmar Sundén – svensk religionspsykologisk pionjär

 

Hjalmar Sundén (1908-2008)

Redan när jag kom till Uppsala på 1960-talet hade ville jag försöka komma underfund om religionens funktion snarare än att sätta mig in i teologiska system. Men teologin tycktes leva sitt eget liv i syrefattiga teoretiskt torn – inomlutherska perspektiv ersattes av intellektuella analyser av livsåskådningar. Många var fångade i en slags posthedeniansk paranoia. Den religiösa trons sanningsanspråk ersattes av frågor om utsagors filosofiska meningsfullhet eller språkspelsteorier där varje individ tycktes instängd i sin egen kulturs verbala kupa.

Men var kunde man försöka förstå den levande och lidande människan och hennes brottning med varats olidliga lätthet, med Guds när- eller frånvaro? Var verkligen teologi mitt bord ?  Samtidigt hade akademisk psykologi sedan länge reducerat människan till ett knippe beteenden, en kognitiv struktur, evolutionär produkt eller psykosexuell apparat.

Hösten 1966 blev för mig avgörande. Vi satt ett drygt trettiotal studenter på en  seminarieserie. Hjalmar Sundén, nybliven professor i religionspsykologi vid teologiska fakulteten stod framme vid katedern. Hans bok Religionen och rollerna hade just kommit ut i en andra upplaga (1966).

Sundén hade ett märkligt framställningssätt. När han kommit in satt han ofta nedböjd över katedern, händerna samman. Hopsjunken och inåtvänd formulerade han sig från början lågmält och långsamt. Med en dov basröst och liksom lyssnande inåt sig själv förde han oss in i mystikernas psykologi, hjärnans fysiologi, Freuds judiska bakgrund, de religiösa riternas psykiska funktion eller Ramakrishnas visioner. Vi studenter hyssjade åt varandra.  Dessutom blundade i han långa perioder. Som ur en inre dvala ömsom berättade han, ömsom kritiserade han, ömsom analyserade han. Det blev tyst i salen och många fascinerades. Nu och då avbröts monotonin av pedagogiska utbrott, en (oläslig) mening skrivs på tavlan eller så steg han upp och framförde en improviserad pjäs för att illustrera en tes om rolltagandets psykologi eller satte sig på katedern för att illustrera en ställning i yoga.  Sundén var teatral.

Läs vidare →

Papers in Clinical Psychology of religion – to be published in Russian

Psychology of Religion – a textbook.(With A Geels) Stockholm: Natur och kultur (350 pp Swedish 2012 (7:th edition), translated to danish, finnish
Psychology in the Phenomenology of religion. A critical essay. Proceedings from the Fourth European Colloqium in Psychology of Religion, Nijmegen, Holland 1988, 1–13, 20.
Liturgy as experience – the psychology of worship – a theoretical and empirical lacunae. I: The problem of ritual, Scripta Instituti Donneriani Aboensis,  Finland 1993, XV, 83–100.
The integrity of the religious experience. I: Holm, N. G. & Belzen, J. (red.): Sundéns role theory – an impetus to contemporary psychology of religion. Religionsvetenskapliga skrifter, Åbo,Finland 1994, 27, 17–26.
Darsán (to see) Lord Shiva in Varanasi.Visual processes and the representation of God by seven riksha-drivers. Scripta Instituti Donneriani Aboensis, Finland 1996, XVI, 105–117.
From facts to fiction.On the fragility of the scholarly glasses. Acta Universitatis Upsaliensis,Sweden 1997, 13, 171–178.
Depression and the absence of God – religious studies and/or theology in clinical research. Studia Theologica. Lund Sweden 1998, 2, 120–147
The Silence of God – the use of “god” or “God” in Psychotherapy. Crossing the boundaries in the psychology of religion: Case studies. Åbo Akademi Religionsvetenskapliga skrifter, Finland 1999, 43, 187–200..
St. Tikhon’s Orthodox University publishing house Moscow 2016

Andlig eller religiös?

Nej, det tror jag inte att jag vill kalla mig. De orden tycks innehålla snart vad som helst. Massmedia konstuerar konstant nya innehåll i sådana elastiska termer. Ord skapar i sin tur nya upplevelsekvaliteter. Ofta rör sig ord långsamt, de föds, blomstrar, används, eroderar och hamnar i skymundan. Just nu kan religiös beteckna allt från självmordsbombare till bedjande mormödrar.
Ord suger åt sig associationer. För många utanför kyrkor och samfund tycks termer som ”religiös” vara detsamma som änglalik, ”from” kopplad till sentimentalitet, ”andlighet” till  luftig psykologi, ”frälst” lika obegripligt som ”omvänd.” Många kristustroende känner inte igen sig i de bilder av religion som först beskrivs och sedan antingen förkastas och förlöjligas av de ateister eller sentimentaliseras  av idylliserande guds- och andlighetskramarna. I denna situation  är det inte underligt att många kristna känner sig obekväma när de ombeds försöka kategorisera sig själva. Vilka ord skall de välja? Vilka är inte korrumperade?

Läs vidare →

Nuets tyranni och melankolins lockelse

Den bulemiska samtidskulturen med dess idealisering av det unga och det vackra har – liksom flykten från det vardagliga eller det rutiniserade – blivit tydlig. Allt fler reser utan genans runt jorden. Avståndet mellan avslutade studier och påbörjat vuxenliv med fast relation och barn har blivit allt längre.  Men det gäller även resor i tiden – nostalgin för det svunna eller exotiska. När längtan efter ”den gamla goda tiden” blir alltför påtaglig kan man försöka hålla den stången. Det kan ske positivt eller negativt.

Positivt på så sätt att man går med i hemvändarföreningar, åker till fäbodar, eller medeltidsveckor, helt enkelt bygger sitt fritidsintresse på nostalgi efter det förlorade. En del har talat om samtidens människa har ett behov av re-rooting. Man söker då punkter för centrum, identitet. Någonting som är kontinuerligt, inte hela tiden förflyktigas. Där ligger fascinationen på allt från pilgrimsresor, idealiseringen av medeltiden till jakten på gamla frimärken, LP skivor eller gamla bilar.  Men romantiseringen av den tid som flytt kanske snarare går att uppfatta som vantrivsel i den alltför banala samtidskulturen.

Men även negativt på så sätt att man flyr in i sina minnen och förskönar den gamla goda tiden. I detta anas ibland ett slags kulturpessimism, framtidsrädsla och samtidsblindhet. När inte det kollektiva minnet hålls levande längre – Skansen etc., blir det sådant tryck på den enskildes minne eller den privata historien. Läs vidare →

om tomheten

 

Det finns en särskild tomhet jag skulle vilja identifiera. Den framträder efter den tillfredsställelse som kommer när man väl nått sitt mål, köpt sin nya bil, gjort sin resa, förverkligat det man länge längtat efter. Vad händer efter festen? Finns det inte en framkomstens melankoli värd att uppmärksamma?

Alltfler saker i tillvaron har blivit till varor på en marknad. Så även upplevelse-, identitets eller andlighetstsindustrin. Självfallet kan köpglädjens eufori både tolkas som en undanmanövrer från tomhet och brist på mening och som ett genuint intresse för själva varan eller tjänsten.

Det gäller den leda som faller över en människa som är klar med något eller äntligen fått köpa det man ville ha, gjort den resa som man så länge väntat på. Om man skiljer på den glädje det ligger i att vänta, arbeta, längta, dröja, slita för att få ett mål (där färden är poängen eller kreativiteten) och den tillfredsställelse i att äntligen kommit fram (där målet är poängen eller produkten) så finns det i den senare glädjekvaliteten något som gränsar till existentiell melankoli eller tomhet. Läs vidare →