Owe Wikström
 

Om Skrivandet

Sannolikt förblir nog både läsandet och skrivandet det viktigaste sättet att hålla ledan borta, att få grepp om våra inre världar. Delad läsning bildar gemenskaper kring det outsagda, ger mat för själen ord, för det undflyende.  Jag ligger på soffan i min skrivlya. Utanför gnistrar solen. På golvet gympadojor. På skrivbordet en grå halsduk och en påse nötter.I höst kom min tjugonde bok. Jag startade för 35 år sedan med inomvetenskapliga träiga rapporter och avhandlingar, sen kom en massa läroböcker och obegripliga kapitel i samlingsvolymer.

Några forskningsår kastade jag lasso över de erfarenheter jag fått i terapirum eller längs ned i en kyrkbänk. Några år försökte jag skapa teori kring detta undanglidande som kallas psykoterapi och själavård. Jag satt i månader i Benares i Indien och snackade med Shivatroende riksha-drivers, drack öl med kollegor runt världen och klurade kring transkulturalitet och andra djupheter.

Sen hände det något i de sena 1990 talet.  Då upptäckte jag ett annat skrivsätt. Jag insåg att essayens skrivande – på försök — var nog så viktig som det exakta. Essayen utgör ett slags grundforskning. Fakta filtreras genom en personlig röst utan att passera akademins krav på precision. .  Författarpositionen behövde inte döljas. Jag grävde ned mig i Dostojevskijs böcker, Bachs musik och Miles Davies solon – helt ignorerande  forskningens stilideal. Texten blev en symbios av iakttagelse och personlig reflexion. De horisontella resorna blev till vertikala. I Rom såg jag Seneca passera strax utanför Lido di Ostia  utanför Rom och i Petersburg åt jag lunch med Raskolnikov, vi åt löksoppa. Samtidigt – är inte Raskolnikov bara en fiktiv romanfigur.

Men under allt detta – som en molande ton – har jag alltid hört saknaden efter Gud eka – både inom mig och i alla dessa samtal. Men hur skriva om sånt? Långsamhetsboken blev ett slags preludium, ikon- och Sonja böckerna lite annorlunda. Vemodet i portugisisk fado och finsk tango ledde mig över till musikens tröst. Em vinter återvände jag till Aljosja och Ivans snack om ”Att älska Livet mer än Meningen” och drev trons dårskap.

Ibland sliter jag med en tuffare bok om Prousts syn på skönheten, musiken och dess tröst. Hans helt sekulära stil fascinerar mig lika mycket som Paul Auster eller Stig Dagermans texter, för att inte tala om boken om vänskap. Ständigt skriver jag den i huvudet

Men i pauserna – när jag kastar mig på soffan – återvänder jag till Orden, Stororden, Störstordet. De hörs i mitt inre. Om dem talar jag numera sällan – men har dem desto mer inom mig – scenerna kring Mästaren, tilliten, den stabila  Jag har ett slags vördnad eller genans inför det gudomliga. Andå tänker jag på Den Evige jämt. Men jag misstror de som är så självklara i sina ställningstagande. Mer  befryntad är jag med de förundrade.

Läs vidare →

DEN DOLDA DÖRREN, TVintervju om döden med OW m Marika Griesehl

 

http://www.ur.se/Produkter/181216-En-bok-en-forfattare-Den-dolda-dorren

Gräv där du står

En av dagarna strosar jag resonerande runt med en av mina amerikanska kollegor. Han har just landat efter en långflygning från Los Angeles. Vårluften i Uppsala är genomskinligt skön. När vi gått genom parken har han börjat berätta om hur Gustav Vasa enade landet på femtonhundratalet och nu vill han absolut se gravkoret i Domkyrkan.

Jag blir lite förvånad och tänker: Va? Här går denne brunbrände, jeansklädde, lite lufsige forskare; en av världens främsta på alternativ andlighetens relation till populärpsykologi, en som vet allt om hur de indiska religionerna förändras av den amerikanske kulturen. Han känner av varje nyans i västvärldens sätt att vrida mystikens traditioner in i enkla system för att nå wellbeing. Så går karln här och pratar om Gustav Vasa! Vi som skulle söka pengar till EU-projekt … Jag får söka i mitt minnes krokiga korridorer för att ha nåt vettigt att säga.

 

Men vi vankar ned i Domkyrkan och jag hör en sydstatsamerikansk släpig dialekt hålla en initierad föreläsning om enhetskulturens storhetstid på femtonhundratalet. Med sin mobiltelefon tar han ett foto av kungagraven längst fram i det östra gravkoret. Där ligger ”Gastav – how do you say that?” mitt emellan sina hustrur. ”Isn’t that cute”, säger han och rör sig snabbt vidare i sina vita jumpadojor.

Läs vidare →

Körsbärsträdet – gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc

Vanmaktens och illusionernas sekel. I de intellektuellas samlingar firades häxsabbat med religionssubstitutens liturgier: spiritism, psykoanalys, dialektisk materialism, av illusionernas nattvardsvin drack man sig till styrka och naiv övertygelse att förstå och bemästra denna värld, som obevekligt gick under, sjöng psalmer för  att bemästra sin skräck under  nattens valv. (29)

Livets ax

Tydligt minns jag det fortfarande. Jag sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Barnen sover. Natten har sedan länge fallit. Jag läser Sven Delblancs bok Livets ax från 1990. I scenen slår fadern husdjuren. Särskilt piskar han fölen. Han hänger dem upp och ned och deras mular blir blodiga. Sonen måste se på utan att kunna ingripa. Hans maktlösheten inför faderns grymhet gör att man knappast orkar fortsätta. Delblancs fader är – såsom också hans Gud – “starkare än jag”.  Berättarens Gud blir lika grym som den nyckfulle och maktfullkomlige fadern. Bara i mystikens språklösa land tycks berättaren kunna vila ut; vid körbärsträdet som blommar på våren. I naturens stilla kravlöshet finns tröstens källa. Vem kan skydda oss emot den onde guden undrar författaren.

Mötet mellan en påhittad historia och mina ögon som glider längs bokraderna skapar en  beklämning som står i skarp kontrast till villakvarterens stillsamma idyll. Indragen i denna råa scen, frammanad av några boksidor av högst vanligt papper i en väl förstreckad pocketbok, orkar jag knappt stå kvar. Berättelsen är betydligt  värre än kvällens nyhetssändning på TV. Jag går bort och öppnar ett fönster, nattens kyla strömmar in.

Ofta såg jag honom, till synes butter, sitta längst bak i bussen. Bockskägget spretigt. Stora glasögon. En portfölj i knät och några plastpåsar från ICA. Och jag tänkte: är detta verkligen mannen bakom Hedebysviten, Samuelsböckerna och  Livets Ax. Var kom berättelserna ifrån? Oberörd läste han Expressen medan det gråa Uppsala gled förbi. Han steg av några hållplatser bortom vår.

En gång bjöds han in av teologerna i Uppsala. Där visade han sin förvåning över att kritikerna inte ens lagt märke till hans gestaltning av den långsamt försvinnande guden. När romanen Änkan publicerades blev han placerad bland tantsnusklitteraturens profitörer. Hon som var en bild av den mänsklighet vars Gud begravts;  död och stum. Trött avhånade han obildningen i kritikerkåren.

Det finns många lager i Delblancs sökande efter andliga hållpunkter. Å ena sidan avfärdas en cyniskt grym gud, den som ignorerar mänsklighetens lidande. Å andra tillskrivs naturens blommande skönhet en mystisk eller kosmisk vila.  Men bakom denna enkla tudelning ruvar  i sin tur en frustration över den råa ondskans obevekliga natur.

Läs vidare →

PSYCHOTIC (A-)THEISM ? The cognitive dilemmas of two psychiatric episodes

Introduction

Neurotic religiosity is relatively well documented.  Oceans of cases are presented and analyzed (see among others Corveleyn,  in press).  Theoretical models for understanding are well elaborated (Vergote, 1988;   Wallance, 1981;  Rizutto, 1989; Bradford &  Spero, 1990).   Case studies in psychotic religiosity or rather “religious experiences during psychotic episodes” are observed and theoretically worked through (Rokeach, 1964;  Boisen, 1936,1960;  Gallenmore, 1969;  Gettis, 1987;  Kushner, 1967).  If one uses MEDLASH or other computerized library systems there is however a relatively low rate of published studies dealing with psychoses and religion. In crosscultural psychology as well as in anthropology and in history of religon, however, the question of shamans, prophets etc. are regularily discussed in terms of psychopathology. The nosology and the genesis of the psychotic state and differential criteria for diagnoses are not well established in spite of DSM III. There are still many different and partially contradictory perspectives as to the psychological structure and treatment of psychotic illnesses; psychoanalytic (Freud, 1928, 1911), the object-relational models (Podvoll, 1979;  Smith & Handelmann, 1990; Ståhlberg, in press),  as well as Jungian and  phenomenological traditions ( Bradford, 1984).

Läs vidare →