– Körsbärsträdet – gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc
Vanmaktens och illusionernas sekel. I de intellektuellas samlingar firades häxsabbat med religionssubstitutens liturgier: spiritism, psykoanalys, dialektisk materialism, av illusionernas nattvardsvin drack man sig till styrka och naiv övertygelse att förstå och bemästra denna värld, som obevekligt gick under, sjöng psalmer för att bemästra sin skräck under nattens valv. (29)
Tydligt minns jag det fortfarande. Jag sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Barnen sover. Natten har sedan länge fallit. Jag läser Sven Delblancs bok Livets ax från 1990. I scenen slår fadern husdjuren. Särskilt piskar han fölen. Han hänger dem upp och ned och deras mular blir blodiga. Sonen måste se på utan att kunna ingripa. Hans maktlösheten inför faderns grymhet gör att man knappast orkar fortsätta. Delblancs fader är – såsom också hans Gud – ”starkare än jag”. Berättarens Gud blir lika grym som den nyckfulle och maktfullkomlige fadern. Bara i mystikens språklösa land tycks berättaren kunna vila ut; vid körbärsträdet som blommar på våren. I naturens stilla kravlöshet finns tröstens källa. Vem kan skydda oss emot den onde guden undrar författaren.
Mötet mellan en påhittad historia och mina ögon som glider längs bokraderna skapar en beklämning som står i skarp kontrast till villakvarterens stillsamma idyll. Indragen i denna råa scen, frammanad av några boksidor av högst vanligt papper i en väl förstreckad pocketbok, orkar jag knappt stå kvar. Berättelsen är betydligt värre än kvällens nyhetssändning på TV. Jag går bort och öppnar ett fönster, nattens kyla strömmar in.
Ofta såg jag honom, till synes butter, sitta längst bak i bussen. Bockskägget spretigt. Stora glasögon. En portfölj i knät och några plastpåsar från ICA. Och jag tänkte: är detta verkligen mannen bakom Hedebysviten, Samuelsböckerna och Livets Ax. Var kom berättelserna ifrån? Oberörd läste han Expressen medan det gråa Uppsala gled förbi. Han steg av några hållplatser bortom vår.
En gång bjöds han in av teologerna i Uppsala. Där visade han sin förvåning över att kritikerna inte ens lagt märke till hans gestaltning av den långsamt försvinnande guden. När romanen Änkan publicerades blev han placerad bland tantsnusklitteraturens profitörer. Hon som var en bild av den mänsklighet vars Gud begravts; död och stum. Trött avhånade han obildningen i kritikerkåren.
Det finns många lager i Delblancs sökande efter andliga hållpunkter. Å ena sidan avfärdas en cyniskt grym gud, den som ignorerar mänsklighetens lidande. Å andra tillskrivs naturens blommande skönhet en mystisk eller kosmisk vila. Men bakom denna enkla tudelning ruvar i sin tur en frustration över den råa ondskans obevekliga natur.
Gud som fader
Delblanc vill tala ut i Livets ax :”Att ljuga eller tiga blev valet. Eller att tala i förklädnad. Men vid ålderdomens tröskel, innan tystnaden kom, återstod att föda sanningen, hur smärtsamt det än kunde vara” (21). I den meningen kan boken uppfattas som ett slags egenterapi.
Men vad händer om man lägger psykoanalytiska tolkningsramar på romanjagets religiösa föreställningsvärld? Dikterens Gud har inte alls kunnat bidra till att balansera de yttre villkorens smärta och den inre övergivenhetens oro. Gud har aldrig blivit till ett gott övergångsobjekt. Den plågade pojken har flytt in i en fantasivärld och i naturens oändliga enhet. Detta fantiserade övergångsområde ger honom viss vila. Barndomens ordlösa tillit – gränsande till psykosens helt autistiska värld – fortlever i den vuxnes lockande och skrämmande känsla av att tillhöra ”ett avlägset oändligt land”. Symbolen för detta alternativa land är ”det blommande körsbärsträdet”. Trädets kraft och den moderliga jorden blir livgivande symboler. De jagar undan ångesten för Gud/fadern. De gör hans inre ensamhet uthärdlig. Men bakom glädjen över körsbärsträdets skönhet finns samtidigt barnets isande skräck för att vara hånad och övergiven. Den unge pojkens tidigt kränkta längtan efter faderns skydd tycks ha skapat ett övermäktigt självförakt, en livsleda som ibland går över i ren dödsönskan.
Gudsrepresentationer (människors uppfattning och erfarenhet av en gud) får ofta sin psykiska styrka därför att den på ett omedvetet plan associerar till den första tilliten – moderns/faders blick. Ordet Gud kan bl a ses som en metafor för en basal relationserfarenhet. Där ordet Gud fått en positiv laddning. finns ofta tillit från tidigaste barndomen. Men det motsatta är ofta fallet, där en individ kontinuerligt och djupt svikits skapas en brist, nästan outhärdlig hunger efter att vara sedd. Livet igenom söker då människan återställa en inre balans för att kompensera förlusten. Denna sökande förläggs även ut till den andliga sfären.
När berättaren i Livets Ax talar om Gud är ordet Gud alltid kopplat till ondska och sadism. På ett klart sätt kan man följa hur upplevelsen av den hämmande och bestialiske guden uppkommit. Gud tycks blivit en kosmisk ”förlängning” av pojkens mentalt/emotionella bild av sin far. Det inre objektet ”fadern” projiceras ut på den mytiska rymden. Gud blir då oskiljaktlig från den lynnigt sadistisk pappan. Man måste söka skydd mot Gud/fader. Naturen, träden och vilan i blommornas sköte det enda som håller. Till detta gudlösa men idealiserade enhetstillstånd återvänder berättaren till på olika sätt. Samtidigt är han rädd att uppslukas av det.
Man kan skilja mellan den antropomorfa gudsmetaforer (dvs Gud liknas vid en människa etc) till skillnad från geomorfa (Gud liknas vid något ur naturen, källan/trädet/bäcken/solen) etc. Det tycks som om geomorfa symboler för det gudomliga eller det heliga får större betydelse för den som har djupt infekterade relationer till sina första objekt. Hos Delblanc stämmer den tanken nästan alltför bra, naturens enhet blir till den allt omslutande mystiska/moderliga erfarenheten som skyddar mot det pinande samvetets starka självdestruktion
”Starkare än jag” – fadern som Gud
Ett första minne har grävt sig in i hans medvetande. Han befinner sig en augustidag 1934 på ett vetefält och har just stoppar in ett ax i munnen. Men han förstår inte vad det är som pinar honom. Axet gör mycket ont i strupen, det kväljer honom. Han hostar och skriker men inget händer, ingen bryr sig om honom. Just denna händelse sitter kvar som ett djupt och varat sår i hans inre. Minnesbilden suger – på samma sätt som magneten drar åt sig järnfilspån – åt sig känslor som hör samman med liknande förödmjukande och ensamma situationer. Historien om ”axet” symboliserar likartade känslokvaliteter som sannolikt uppträtt i en mängd olika situationer. Minnet av den förödmjukande händelsen på åkern blir till en övergripande scen för allt detta.
Orden ”starkare än jag” – som återkommer på ett otal stället genom hela hans roman – blir metafor för den övergivenhet berättaren känt och känner. Samtidigt är de en bild för faderns/Guds ständigt bortvända ansikte. Den enda som har styrka och kunnat hjälpa honom vände sig bort, ett slasg omvänd välsignelse, det bortvända ansiktet:
Först nu hände det oväntade, som graverade in detta som hans första minne med smärtans vassa stickel. Han skriker, men ingen kommer till hjälp. Smärta utlöser skrik, att skrika ger ömhet och hjälp… Men inte nu. Ingen hjälper. Han skriker, men förgäves./…/ En dunkel insikt dagas – de är större och starkare än jag. De som är starkare vill inte hjälp (7-8).
Redan denna första minnesbild visar hur två poler står emot varandra; å ena sidan upplevelsen av hjälplöshet och å andra sida ignorans eller hån av den som han behövt som tröstare. Kluvenheten smärta ”graverades in i hjärtat”. Och så kommer hans egen tolkning av detta förhållande:
Förklaringen var nog enkel. Min far fann mitt elände komiskt, han sa en rolighet och skrattade högljutt, mina systrar instämde ängsligt, för att inte reta den fruktansvärde. Den far som borde ge kärlek och trygghet ingav oss bara skräck. Och solen var blind och grym. (9)
För att uthärda en leende cynism blir räddningen att fly in i den inre dagdrömsvärlden: ”Kom tystnad, kom”. Det enda sättet att skydda sig mot den ohyggliga övergivenheten anträds en inre resa, han går tidvis in i en inre exil. I detta inre område fann han en viss lugn. I relief mot den svarta ångesten gavs ro i tanken på att han egentligen tillhör en stor och dyrbar tystnad:
Landsflyktig var jag från ett rike, där helig tystnad råder. Om detta mitt sanna fosterland kunde jag aldrig berätta. Fann inte ens några gudaväsen där borta i land som är avlägset land (10).
Låt oss se närmare på sambandet fader/Gud! Pappan var bullrigt, oberäknelig och cyniskt kall. Pojkens naturliga behov av att en period idealisera fadern har aldrig kunnat tillfredsställas. Tidigt grundläggs den neurotiska ambivalens som man senare ser präglar i hans gudsrelation. Hatet som inte får utlopp går inåt mot honom själv i självförakt och svartsyn. Den intensiva längtan efter att närma sig fadern förnekas och lever i symbios med hat. Denna dubbelhet överförs på Gud.
Pojken blev tidigt skrämd av sin far och bortskämd av sin mor. Han sökte sig till modern men föraktade henne för kvinnlig svaghet. Han beundrade fadern – men skalv av skräck/…/ Ingen kunde ju veta att jag skämtade för att behaga en tyrannisk far eller för att revoltera mot honom, ibland såg med ömhet på den plågade kvinnlighet min mor företrädde( 26). Men jag kan inte fly. Jag sitter längst inne i en grotta, medan en mordisk fader bökar sig in för att spetsa mig på kniven. Längre och längre in det är bara en tidsfråga nu ( 32).
Pojken bevittnar med skräck och äckel hur pappan plågade djuren i ladugården. Han går med en gnagande oro över oväntade vredesutbrott. Grundkänslan är osäker maktlöshet inför den alltför mäktige. Både vår Herre och pappan blir ”starkare än jag”, ord som genljuder genom hela romanen:
Att gömma sig undan fadern blev en livsdrift, som behovet av näring, vätska och värme /…/ när vreden blev stog slog rösten över i diskant och han skrek som en galen kvinna /…/ vintertid var han svår, särskilt mot djuren. Sonen slog han inte så ofta. Den eviga skräcken var värst (35).
Att gömma sig undan fadern blev en fin konst – skräck var det, därtill den hopplösa övertygelsen – han är starkare än jag. Fadern slog ofta sina husdjur, de kunde bara råma och kvida, vända ögonvitorna utåt, streta med huvudet i klav och grimma. Deras enda förnimmelse var – han är starkare än jag. Det är som det måste vara/…/ fadern var ändå allsmäktig. Hans vrede skulle jaga sonen till jordens ände … Så tänkte pojken när han skalv i sin eviga skräck (42).
Fadern står för arrogant makt och krav på underkastelse. När dessa två förknippas med gudsföreställningen blir både talet om en personlig gud och relationen till en sådan gud omöjlig. Om Gud omedvetet sammanknippas med den fruktade fadern, så går även Jesus – den kristna personifikationen för en gudomliga intention –ointresserad förbi.
På åtskilliga ställen i boken ser man hur de ord berättaren nyttjar för att beskriva fadern och Gud i stort sett är identiska. Sagt på ett teoretiskt språk; den psykiska representationen av Gud lever i berättarens inre i symbios med den psykiska representationen av fadern. Ja, ibland går Gud och far rent språkligt in i varandra. De beskrivs med utbytbara termer:
Hon [modern] visste vad pojken redan anade – att Gud är en stor hämnare, som ingenting förlåter. Han är starkare än vi (49). Men världen var full av förbud och Herren en stor hämnare.( 50). Om tio år skulle pojken vara åldrig men fadern sig lik: Den fruktansvärde var som gud undandragen tidens välde.(51) Herren var i sitt heliga tempel Herren som var allsmäktig, evig grym som pojkens far. … bara de levande skrämde honom, den levande Gud och den levande fadern (52 ) ?
Det var ingen åstundan att behaga Gud eller Jesus som drev mig till självplågeri. Jesus kanske bar kärlekens lykta i handen, det var möjligt, men han klappade förgäves på porten till Mölna, ingen hörde honom. Ingen låste upp. Och Gud? Han som var starkare än alla och som hade sin lust i lidandet, varför gå hans begär till mötes. Vem var han ? Jag föreställde mig ibland att Gud steg över horisonten med sitt huvud, en väldig kittelhjälm av Guld, lysande ögonspringor, men med hål för näsa och mun. Han andades eld över jorden, den flammade av krig och pest. Gud insöp med vällust den söta lukten av mänskligt lidande. Dock vill han inget se /…/ Gud och min far var starkare än jag (175).
Sadismen – och skräcken för fadern/Gud
På ett ställe i boken beskrivs hur berättaren långt upp i vuxen ålder rids av sin barndoms ångest. En gång reser han bort för att vara helt ensam några dagar. Han tar in på ett hotell för att få en viss distans till sig själv och sina problem. Medvetet vill han ge sig själv en chans att möta den egna oron. Där får han i en skräckskildring se sin pappa. I det trista hotellrummet framträder han i ett slags hallucination. Gud och fadern flyter upplevelsemässigt samman till en enda person. Fadern är inte blott en förälder. Han har vuxit till en gigant. Han är ”den som är ” på samma sätt som Gud är ”den som är” Jahve; de allestädes närvarande och hotande:
Rummet var mörkt men han stod solbelyst i ett hörn vid fönstret. Han log hånfullt men talade inte. Jag förstod ändå hans mening. Jag är Jag är den som är. Du är bara min skugga. Jag förstod att han talade sanning mitt livs Jahve. Jag är hans skugga.. Som åren går och den gudomliga ondskan stiger i zenith, ska jag krympa mer och mer. Slutligen bara en stoftgrå strimma vid hans fötter och han skall aldrig dö. Han är odödlig som alla demoner. Var fanns den Ordning som, som höll honom i styr ? Nej demoner och vilddjur står utanför all ordning, det är sant. Den Frihet han njöt i sin egen krets skulle han missbruka till grymhetens vilda godtycke. Han stod utanför och bortom allt mänskligt, om honom är det nästan ogörligt att berätta. Ändå var det han som formade och styrde mitt liv. Och han som bestämde vad jag skulle skriva. Jag var en skugga, som även efter döden följde sin herre (101)/…/ Jag står nu vid ålderdomens tröskel men finner det ändå svårt att berätta. Jag förstår honom inte. Var han galen eller ett vilddjur?
Det ständiga tvånget av att förstå, att söka sig tillbaka till fadern, att skriva sig fri från honom känner vi igen från flera författarskap – bakgrunden är ofta hat, självhat och längtan efter den alltför tidigt svikande fadern. Ett utlämnat barn som blir utsatt för förödmjukelse har bara ett sätt att klara sig; att underkasta sig, att lyda.
I Dostojevskijs Brott och Straff slog bonden Mikolka en stackars häst över mulen varvid den sovande Raskolnikov – sliter sig från faderns hand och i drömmen rusar fram och tröstar den gråtande hästen. Hos Delblanc finns en motsvarande scen. Men skillnaden är tydlig, i Delblancs bok finns det ingen fader att lita på. Tvärtom är det fadern som är förövaren. Skrikande i falsett plågar pappan ett upphängt föl. Han piskar ett maktlöst dräktigt sto. Pojken inte bara tvingas se på utan han måste även le och smeka faderns kind:
Jag minns en gång är han sökte dressera en fölunge. Det ville inte lyckas, som vanligt var han för otålig coch hårdhänt. Han slog då en snara om fölets bakhovar och hissade upp djuret i stalltaket med block och talja. Därpå slog han och slog den krampaktigt ryckande kroppen med piska och han skrek och skrek i falsett. Detta stod pojken och såg men kunde ingenting göra: han är starkare än jag. Förmodligen kissade han på sig, som alltid när skräcken blev för svår. Kanske var han inställsam mot den mäktige efteråt, för att själv slippa stryk. Minnesskärva – en misshandlad häst som gråter, hänger med huvudet, tårarna rinner. En annan häst söker trösta kamraten, buffar den med mulen, visar den ömhet som inte finns i människornas värld. Han är starkare än vi – ändå måste vi leva och uthärda. (102) /…/ Som den gången, när han envisades med att spänna en dräktig märr framför ett tungt lass. Ute i markerna blev det för mycket för det arma djuret, hon sökte ideligen lägga sig mellan skaklarna för att föla. Och han skrek som en galen kvinna och piskade det försvarlösa stoet. Sådana minnen förlamade sonen. Men han tvingade sig att le mot pappan, tvingade sig att smeka hans kind. Han är starkare än jag (106).
Vid sidan av minnet av axet som satt sig i barnets mun, en symbol för övergivenheten, finns här en ännu mer laddad minnesbild. De känslor som den härbärgerar är maktlöshet, en identifikation med de misshandlade djuret som är utlämnade, ”vi måste leva och uthärda”. Den blint obeveklige guden/fadern skulle tackas, lovas och prisas. Pojken tvangs att sitta på faderns knä och smeka hans haka samtidigt som han i sitt inntersta darrade av skräck (193).
Men även modern misshandlas av fadern. När sonen tvingas bevittna hennes misär står han inte ut, det finns tendenser att slungas in i den psykotiska halvskymningens land – ett kompensativt fantasirike bortom alla andra. Att ”åter och åter” tvingas att byta verklighet blir till en manöver av ren självbevarelsedrift:
Demonen slog modern /…/ Han hörde modern skrika ur det mörka huset, såg henne misshandlas och han slungades åter och åter in i land som är avlägset land, kanske till lindring och hjälp (233).
På det medvetna planet utvecklar berättaren ett slags teologiska deism. Tanken på en gudom skapar en viss ordning. Men samtidigt som Gud är döv och stum är han – paradoxalt nog – sadistiskt glad över människans lidande.
.
Mystiken som skydd mot Gud
Hos berättaren ser man hur barnet skapat ett skyddande ”mellanområde”. I sin låtsasvärld tyr han sig till den fantastiske allfixaren under jorden. Kapten Nemo blir för pojken till en kvasigudomlig gestalt, en mytiskt religiös figur. I psykoanalytiska termer är Nemo ett litterärt övergångsobjekt, men med starkt transcendenta övertoner – Nemo utrustas med gudomliga krafter. Han blir inte bara en sagofigur som alla andra, en som skyddar det ensamma barnet. När pappan inte finns där och när även Jesus har övergivit honom då ”anropar” pojken kapten Nemo. På en omedveten nivå blir kaptenen en ersättning för räddaren Jesus som bara “gick förbi”.
I Livets ax får sagan om kapten Nemo en ”gudomlig” dignitet. När han färdas på havets botten, långt borta från faderns brutalitet finns någon att ty sig till. Nemo utrustades med sådana kompensativa krafter som barnet själv ej äger. Han blir starkare än fadern, men även starkare än den onde guden:
/ Skuld och tårar. Och ingen Människoson att finna. Bara kapten Nemo, om han fortfarande är villig att hjälpa en stackare som jag. som vi menar jag . Välgörare är det stort behov utav . Jag kände mig tacksam mot min välgörare som väglett mig och gett mig råd (150).
Jules Verne var ett fynd, inte för att pojken hade tekniska intressen, utan för de myter fransmannen skapade och gav bäring till drömmar och fantasi. /…/Härligast var berättelsen om ubåten Nautilus, jag drömde avndsjukt om Kapten Nemos lyckliga ensamhet på havets botten…/Det framgick inte om kapten Nemo hade en argsint far, ingen sådan Demon följde i varje fall med honom på Nautilus. Ensam och fredad levde Nemo på havets botten (178)
Körsbärsträdet – ordningen bortom människan
Viktigare än Nemi tycks den inre värld vara som nu och då öppnar sig – den språklösa mystikens outsägliga tillit. Där finns trots allt en ordning som ingen annan kan se; den mystiska extasens. I barndomen tycks han ha kunnat gå ut och in i detta fridsamma land, men när han växt upp tycks det svårare att nå dit:
Hackkyckling i gymnasiet. I skolarna fanns bödlarna och i skräcken där hemma väntande min far och i skräcken jag hade ingenstans att fly. En enda tillflykt fanns – uppgåendet i en annan ordning, den mystiska extasen (203)./…/ Jag bor i ett främmande land, jag talar med möda ett främmande språk. Jag är förvisad från mitt hem, det land som är avlägset land. I barndomen bör jag ha ha vandat omärkligt, obehindrad mellan det skuggrike som kallas verkligheten och mystikens avlägsna land.
Kanske tillhörde han en osynlig ordning, en av de många världar som samlever med människans, aldrig anade av oss? (46) /…/ Det fanns ett avlägset land, dit Guds allmakt inte nådde: där härskade frid (182).
Den mystiska oändlighetsupplevelse förmedlas till honom av det yttre rummet. Symboler väcker anklang och öppnar dörrar till hans inre rum. Själva kyrkobyggnaden, den snidade skulpturen liksom den moderligt kvinnliga kärleken korresponderar mot hans känsla av det fridens rike som står över den sadistiske guden:
I Trosa Landsförsamlings kyrka fanns en liten trästaty, som alltid grep honom djupt. Det var Sankta Anna, själv tredje , ja,den heliga kvinnan bar samma namn som pojkens mor. Det var en bild av den kvinnliga kärleken som finns i världen, trots att den grymme guden är så mycket starkare än vi. Kanske var bilden snidad av körsbärsträ (sic!) (63))
En bild återkommer oftare än andra; symbolen för det flödande livet: det blommande körsbärsträdet. Att stilla se på detta träd blir för honom långt viktigare än teologiska eller litterära beskrivningar av mystisk erfarenhet. Naturen blir till epifani, trädet blir en kod för den andra världens realitet:
Vad Buddhismen eller Schopenhauer sade om livsviljan var redan min övertygelse, ifrågasatt bara av det envisa blommande körsbärträdet. Mystikens klassiker ingav ofta besvikelse./…/ Jag marteras samtidigt av en längtan tillbaka till mystiken avlägsna land, som inte ryms på förnuftets karta. Ser i ökensanden fotavtrycken av en Gud som inte finns, som spåren av ett mytens vilddjur. Landet som inte är, guden som inte finns i förnuftets öken/…/Kom tystnad, kom ( 24)
Berättaren slungas nu och då in i det land som inte ryms på förnuftets karta, landet som icke är, den ”andra ordningen”. Körsbärträdets blomning och skogens vemodiga skönhet återger honom ibland den förtröstansfulla livstro. Den hindrar honom från att för alltid passerar gränsen och gå in sjukdomens autistiska dunkel. Man kan till och med ana hur en annan Gud – en icke plågande oändlig gudom – gör sig påmind via körsbärsträdets skummande vita blommor:
Den förtrollade ändlösa skogen. Där kunde pojken vara räddad undan sin far/…/Trädet var en vän och en syster, som ville ge honom ett viktigt budskap. Något om förtröstan trots allt, ett besked om en givande kärlek, som växer ur den kargaste mark. Jesus vek aldrig av vägen för att knacka på Mölnas port. Bara det blommande körsbärsträdet gav pojken den tro på livet, som hejdade honom vid galenskapens tröskel, de många gånger han var på väg ut i mörkret/…/ Stengrunden stod bäddad i ett skum av fruktträdens oanade blom. Det var som att se Gud. En annan Gud än den han kände från Mölna (61).
Jämför man berättarens erfarenheter i naturen med mystikens fenomenologi så finner man klara likheter. Här finns uppgåendet i det outsägligt kraftladdade, jagets upplösning i enhets- och helhetsupplevelsen. Samtidigt hänvisar berättaren till de stora mystikernas medvetande om risken – att reducera upplevelsernas värde genom att visa på deras uppkomstbetingelser:
/../ Men vad var det som hände. Se där en annan fråga. När och var kan jag säga, men det som hände var outsägligt. ”utan ljud utan form, ogripbart, oförgängligt utan smak, utan lukt, utan begynnelse utan ände, evigt ifäränderligt, bortom natiren är Det. Den som känner det är befriad från döden. /…/Bara i ett avlägset land kunde jag känna frid. Visst kan man pröva reduktionistiska och materalistiska förklaringar – kanske var det en hjärnkemisk skyddsreaktion? De upplevelser av oändlig frid nära döden…Det är en fysiologisk förklaring vad den nu kan vara värld. Hur långt förklarar vi kärleken mellan Tristan och Isolde med lektioner och svällkroppar och slemhinnor.
. /…/. Jaget upplöstes och förenades med alltet, det lidande förhatliga jaget försvann. som Buddha sagt. O, måtte tidens pendel stanna. En obegriplig utsaga som denna. Nu känner han frid. Att leva vaken är att uppta tingen i sig. Frid är de levande tingens inbördes vilja att ingå i varandra/…/Inga motsatser finns i land som är avlägset land, ej mellan liv och död, ej mellan frihet och tvång, allenhet finner du där och alla motsatsers vila i varandra ( 214).
Landet som är bortom land ger ett skydd mot det kaotiska, det tröstar mot den onde guden. Naturens blommande sköte ger diktarjaget glimtvisa insikter i mystikens oändliga enhet.