Teoretisk fysik som går att förstå. Rec av Ulf Danielssons Den bästa av världar. (Kyrkans tidning 2008)
Det finns en beskäftighet som är tröttande naiv vare sig det gäller de fromma eller de lärde. Bibliska fundamentalister som ignorerar uppenbar vetenskapliga lagbundenhet försöker med alla medel bevara en liten konstig mystisk obegriplighet i tillvaron. Där de kan peta in en föreställning om Gud. Vetenskapsfundamentalisterna reducerar å sin sida utan genans hela tillvaron till ett antal gener, memer, atomer, kvarkar eller strängar – beroende på den grad av precision man säger sig kunna mäta tillvarons minsta beståndsdelar. Vips säger de sig kunna besvara allt.
I en tid när högröstade ateister fått draghjälp av biologer som i sin tur skapar en bild av gudstron som de sedan effektivt och trovärdigt (och med nödvändighet) pulvriserar, är det en lisa för själen att läsa en grundlärd naturvetare, uppsalaprofesson i teoretisk fysik Ulf Danielsson. Hans senaste bok Den bästa av världar. Skapelse, slump, apokalyps, död. (Bonniers 2008) är fjärran från arroganta framställning av religion som ett slags intellektuell kökssoffa eller en samling vildhjärnors fantasifoster skapade av skräck för döden.
Danielssons bok från 2003 är i stället något så ovanligt som en en mild, resonerande men knivskarp redogörelse för en mängd grundfakta kring fysiken, inte minst den ”nya fysiken” kvantmekaniken och särskilt strängteorin. Visst, man får hålla i sig med båda händerna när det kommer till teorier om krökta rumstider, svarta hål, tidena före big bang. Men om sådant kan man läsa om också i andra böcker.
Styrkan med Danielssons bok är i stället enkelheten, det icke-krångliga. Med lätthet rör han sig mellan såskilda fält som Platon, Caravaggios målningar, Startrek, den grekiska Ikaros, Aniara eller Jesu födelse så blir man allt mer fascinerad. Men här finns inget insmickrande, det är forskaren, vetenskapsmannen Danielsson som håller i pennan
Nu och då återkommer han till frågan om relationen mellan tro och vetande. Inte minst diskuteras skillnaden mellan en beskrivning av hur någonting fungrerar dvs orsakfaktorer å ena sidan och å andra sidan varför detta x överhuvudtaget finns eller vad det har för mening. Den första frågan om orsak och verkan gäller all vetenskap. De andra frågorna – ändamålet med att kosmos finns, vad som gör en handling god eller ond och om det finns en mening med våra liv – är inte möjliga att svara på med vetenskapens instrument. Reduceras politiska ställningstaganden, moraliska omdömen eller metafysiska upplevelsekvaliteter till att egentligen bara vara biokemiska reaktioner i huvudet – ofta kallat nothing-but-fallacy – så har de vetenskapliga modellerna övergått till att vara ett slags trossystem. Men, man kan inte uttala sig om en upplevelses värde eller åsikts giltighet genom att beskriva dess materiella uppkomstbetingelser.
Sommaren 2004 upptäcktes asteroioden 2004 MN4. Strax före julaftonen samma år insåg några australiensiska astronomer att det fanns en risk att den kunde krocka med jorden. Kraften skulle motsvara 100 000 hiroshimabomber. Risken var 3 procent. Men inget hände. Det låter som stjärnornas krig.
Några avsnitt gäller människans till synes originella förmåga att på grund av sin storhjärnas utveckling ha förmåga till reflexion över sig själv och att det därmed finns ett slags spöke i det mekaniska maskineriet. Det är befriande med en naturvetande som inför dessa frågor både behåller sin integritet som vetenskapsman och öppnar en dörr för andra meningsuniversa:
” Om någon hävdar att partikelfysik är en social konstruktion eller att astrologi fungerar eller att världen skapades för 6000 år sedan ämnar jag slå tillbaka med all den kraft vtenskapen kan förse mig med. Men om någon vill tro att det finns något bortom fysikens atomer och tomrum, som ger livet som människa en djupare mening, håller jag ödmjukt tyst”.