Owe Wikström
 

Freud skrattade inte – han log -

Freud skrattade inte - han log – (Humorbefrielse – vänbok t Lasse Eriksson 2008) 

 Tematiken i denna text rör inte humor utan snarare dess yttersta förlängning; den ultimata eufori som i religionens värld kallas himmel eller paradis liksom tron på dess chef: Vår Herre. Denna tro förkastades intensivt av en av nittonhundratalets mest inflytelserika och kontroversiella psykologer, Sigmund Freud (1856–1939). Samtidigt fanns det hos Freud en kluvenhet. Hans intensiva ateism kombinerades med att han varje morgon leende hälsade på de otal små antika gudabilder som stod på hans skrivbord. Vadan denna kluvenhet?

Inte så mycket humor som fest

Komik är inte religionernas främsta kännetecken. Snarare inåtvända leenden. Sådana finns i vissa buddhistiska traditioner. De judiskt chassidiska berättelserna är fyllda av klurigt sedelärande historier med festliga upplösningar. Muslimska sufier kunde likt samtida stand-ups tråckla samman livsbejakande one-liners.

Desto större har jublet varit vid uppsluppna karnevaler och fester i kyrkornas historia. Mer eller mindre organiserat har man drivit med det alltför strama. Det självupptaget introverta prästerskapets gravallvar har effektivt punkterats av satiriker och komiker långt före Hans Alfredsons kostliga Pastor Jansson. Gycklare och heliga dårar fyller kyrkornas historier.

Men vidgar man fältet för att i stället tala om fest – kalasen, de lukulliska vinfyllda måltiderna och uppsluppna paradisscenerna – så ökar materialet. Religionernas oceaniska mångfald av celesta världar är gigantisk. Vårt behov av kalas tycks konstant. Inte minst är hyllningar till festen stort i Bibeln. Hör bara. Först det burdusa: ”Har du slagit dig ned vid ett rikt bord skall du inte prata högt om det; /…/ Ät som en människa av det som dukats fram och glufsa inte i dig, så att du väcker motvilja /…/ Hur nöjd är inte den väluppfostrade med litet! Han slipper också andnöd när han har gått till sängs. /…/ Om maten bekommer dig illa, så gå ut och kasta upp, då får du lindring.” (Syr 31) Eller här det mer rumsrena: ”En sigillsten av rubin i en ring av guld – så är orkesterns spel vid festen. En sigillsten av smaragd i en infattning av guld – så är sång och spel till ett gott vin”. (Syr 32)

Också i Nya Testamentet finns uppsluppenheten. Det första mirakel under Jesus BERÄTTAS GÖRA  resulterade trevligt nog i 600 liter vin – ”När vinet begynte taga slut” som det stod i den gamla översättningen. Han inbjöds till fester och tycks regelbundet ha umgåtts med samhällets utstötta och lite udda personer. Men nej, vi har inga återgivningar där lärjungarna Petrus eller Andreas euforiskt kastade huvudet bakåt när Jesus drog en vits. Kanske har sådant skalats bort av traditionen. Samtidigt är det uppenbart att Jesus själv beskriver en av de huvudsakliga poängerna med Evangeliet – som ordagrant betyder det glada budskapet – i termer av upprymdhet och kalas. Det sker i liknelser. Den mest kända torde vara den förlorade sonen. När han efter att ha supit upp hela sitt fadersarv så småningom ”kom till sig själv” och återvände hem stod fadern längtande och spanande. Han mötte den neddekade sonen som skamset återvände. Men ingen upprördhet, inga fördömanden, vredesutbrott eller gliringar. I stället står det: ”Låt oss ställa till en fest.” Kalaset finns antytt också i Jesu sista måltid, det som stiliserats till nattvarden. Men inga flatskratt, ingen uppskruvad humor. Tydligast syns festen i talet om paradiset – Det Himmelska Kalaset.

Paradisets psykologiska provokation problematiserad

De abrahamitiska religionernas berättelser om Paradiset, Guds rike eller Evighetens salighet – vilka behov är det som fascinationen för sådana berättelser bygger på? Hur skall man förstå attraktionen i talet om det himmelska kalaset? 

Om man för en stund sätter en parentes kring sanningsfrågan – ”existerar det ett sånt uppspelt trevligt överjordiskt kalas?” – och i stället religionspsykologiskt frågar ”vilken funktion fyller sådana trosföreställningar?” ,vad händer då?

Kognitiva psykologer ser religiösa berättelser som ett slags språkspel som bestämmer människans tankestruktur – det stora kalaset är en tankemässig karta som hjälper henne att orientera sig kring ett utopiskt mål, framför allt att stå ut med tillvarons brutalitet. Attachmentteoretiker talar snarare om att människan via gudsföreställningen ”knyter an” till en fiktiv fadersfigur. De egenskaper som tillskrivs gudomen färgas i sin tur av människans behov av trygghet, blir ett slags kompensation för tidiga förluster etcetera. Socialpsykologer talar snarare om behovet av att i riters form fira gruppens egen sammanhållning genom ett dramatiserande av en ursprungshändelse. För de kristna den första måltidens stiliserade nattvard, för muslimer den regelbundna bönen i riktning mot Mecka. De psykologiska modellerna för att förstå ”det gudomliga kalaset”, är flera.

Alldeles oavsett om man tror att BERÄTTELSEN om ett paradis är ”sann” i en mer metaforisk eller i en bokstavlig mening har Freuds förståelse av paradiset inte bara ett vetenskapshistoriskt utan även sakligt intresse. Därför – om man frågar sig hur man med hjälp av den psykoanalytiska traditionen kan tolka längtan efter jordiskt eller himmelskt kalas – med dess skratt, leenden och upprymdhet – vad sker då?

Oberoende av hur man ser på psykoanalysens vetenskapliga status – (förklarar den något eller erbjuder den inte snarare ett sätt att foga samman en mängd spridda upplevelsekvaliteter till en konsistent ram? Man kan tänka på Strindbergs ord i Inferno: ”Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att omskriva en hop ord med en hop andra ord?”) så har Freuds tänkande slagit igenom inom kultur, konst och litteratur. Det är därför av intresse att granska hans resonemang.

Freuds religionsteori är enkel: Gud är ingenting-annat-än en till rymderna projicerad föräldragestalt. På ett fantiserat plan återställer föreställningen om ett paradis en inre balans för den människa som varken orkar se sin existentiella ensamhet i vitögat eller kan instämma i vetenskapens slutsats; att det inte gives någon avsikt, att slumpen råder. Denna urgamla religionskritik, som Feuerbach och Marx några årtionden tidigare fört upp till samhälleliga dimensioner, återkom hos Freud men nu nedtransponerad till den enskilde. Kommunisterna såg talet om Gud som ett slags kompensativ strategi vilken makthavare bjöd sina underlydande: ”You’ll get pie in the high when you die.”

Freud drog i stället sina slutsatser på grundval av kliniska observationer. Hos deprimerade, ångestladdade och neurotiska kunde man se himmels- och paradisföreställningens balanserande funktion i psykets inre ekonomi.

Men troende är egentligen offer för en vanföreställning. Det är därför varje psykologs uppgift att hjälpa människor att se igenom detta självbedrägeri. I stället för fantiserade påhitt måste människan orka se den råa verkligheten i vitögat, trots att den är tragisk. En längtan efter en god Gud kan ju inte vara bevis på en reell Gud.

Freud skrattade inte – han log

På ett plan förblev Freud hela livet en troende ateist. Han hyllade förnuftet, han kallar det Unser Gott Logos. Alla skäl att anta en gudomlig gestalt torde vara byggd på irrationella önskedrömmar. Samtidigt kunde han personligen aldrig frigöra sig från de känslomässiga banden till sin judiska bakgrund.

Så hur var det med Freuds egen religiositet? Vad händer om man lägger ateisten Freud på en mental analyssoffa, allt i syfte att förstå det starkt emotionella draget i hans icke-tro?

En flora av böcker har genom åren sökt komma åt Freuds kluvenhet inför sitt judiska arv. Idéhistoriker, biografer, vetenskapsteoretiker för att inte tala om personhistoriker har skrivit tegelstenar. Vid sidan av dem har åtskilliga ur den psykoanalytiska klanen sökt de- och rekonstruera sin upphovsmans livsåskådning i termer av hans egen teori. Man har undrat om inte Freud själv led av ett oidipuskomplex som han sedan projicerade på den Gud han förnekade. Var det inte Freuds relation till sin pappa eller skulden inför en önskan om en yngre broders död som låg bakom hans skepsis mot tro?

Efter brytningen med C G Jung (1913) och när psykoanalysen både fått en viss legitimitet och beundrade och kritiska uttolkare återvänder den sene Freud till sitt religiösa arv. Han författar nu epistlar både om Moses och om Mose Gud. Det verkar som om den åldrande skeptikern hanns ikapp av sin bortträngda aning om något okänt. Även i privatpersonen Freuds mångbesjungna eget omedvetna doldes en laddad ambivalens: hans hjärta hade tendenser som hjärnan inte godkände.

Professor och medicine doktor Ana-Maria Rizzuto har sökt förstå Freuds väg bort från enkel barnslig tro över en vetenskapsidealiserande period fram till de sista årens mer kluvna hållning. I Freuds egen anda försöker hon förstå de omedvetna drivkrafter som låg under hans ambivalens. Hon har observerat något som de flesta ignorerat, nämligen de små grekiska och egyptiska religiösa statyetter som i cirka fyrtio år stod uppradade i Freuds arbetsrum och stirrade – med alls inte tomma ögon – mot honom. Tvärtom tycks de allt mer blivit hans kamrater.

Freud hade nämligen ett nästan tvångsmässigt sätt att samla på och umgås med antika statyetter. De stod uppställda – tätt, tätt – på hans arbetsbord och iakttog honom. Genom åren blev de cirka tvåtusen stycken. De fanns även i glasskåp, på bord och i hyllor. Hans städerska berättade att man aldrig fick flytta dem ur deras läge. Särskilt en liten kinesisk figurin mötte honom med ett leende på morgonen varvid doktor Freud log tillbaka.Ofta tog han en figur från en hylla och satte bredvid sig vid måltiderna. Dessa antika figurer blev för Freud ett slags gudabilder. Just sådana terafim, det vill säga husgudar, som hans fäders judiska tro förbjöd – eftersom Gud inte kan avbildas – stod stumma på första parkett och blickade stillsamt på honom när han skrev sina brev, artiklar och böcker. Freud – som formulerat sig om nästan allt – tycks systematiskt undvika att berätta om sina statyetter. Vad är bakgrunden till dessa ”gudars” återkomst?

Hur skall man förstå detta halvt magiska och djupt ovetenskapliga förhållningssätt? Kanske som att den osynliga realitet Freud som forskare och intellektuell varelse förnekar återkommer på ett omedvetet plan och i utspädd form genom dessa figurer.

Nej, självfallet trodde han inte – men varför då dessa husgudar?

Den 23 oktober 1896 dog Jacob Freud, Sigmund Freuds fader. Några år innan hade han överlämnat familjebibeln till sin älskade son med en dedikation på hebreiska: en önskan om att han skulle återvända till sina fäders Gud. Freud blev djupt generad och förträngde denna önskan – snart skulle hans bok om drömtydning komma ut, han ville störta gudarna.

Länge drev han tanken om att den himmelska glädjen är till för att på ett fantiserat plan slippa vardagens absurda tristess, men samtidigt fann han oerhörd glädje i mytologier och gudaberättelser. Inte utan skäl valde han religiösa MYTER för sina psykologiska teorier, exempelvis oidipuskomplexet. Magiska system var honom inte främmande och inför svåra beslut offrade han en av sina GUDABILDER genom att krossa den mot golvet.

Han vandrar åtskilliga år genom det ökentorra vetenskapliga landet. Medicin, psykiatri och psykoanalys tillät inte metafysiska spekulationer om osynliga krafter. Men under sin ålderdom återkom den världskände psykiatern till Bibeln. Han identifierade sig själv med Moses och menade att C G Jung skulle föra in psykoanalysen i det förlovade landet – vetenskapssamhället.

Ser man närmare på illustrationerna i den familjebibel som Freud läste som litet barn finner man att juden Phillippsons stora bibel innehöll mängder av avbildningar från antik konst. Likheten mellan de återgivna bibliska träsnitten och Freuds egen gudasamling och den konst – kopparstick och träsnitt – han hade på väggarna är påtaglig. Men varför hade dessa sådan betydelse för honom när han ändå förkastade deras religiösa värde?

Ambivalensen – det vill säga avståndstagandet från religion kombinerat med ett starkt intresse för densamma – är förvisso gefundenes fressen för en psykoanalytiker som söker de känslomässiga skälen till fascinationen av husgudar. Här har vi en av världens mest berömda ateister som samtidigt – varje dag – låter otaliga religiösa figurer bekräfta sig.

Det verkar som om ett rent konstintresse eller en idealiserad vurm för antiken inte skulle vara tillräckligt som förklaring. Hans intresse för dessa leende gudar kanske har djupare motiv. I hans arbetsrum pågår ett slags förtäckt gemenskap eller rentav andakt.

Freuds hem var borgerligt inrett med orientaliska ruggmattor i dova färger. Det var inte alls påverkat av de då allt mer populära Otto Wagners eller Adolf Loos ljusa färger och rymder. I stället var våningen instängd i ett rödgult burr. I hemmet fanns ingen modern konst alls, inga barnbilder, inga psykotiska patienters verk men heller inte några sexuellt laddade bilder. Överallt bara dessa antika figurer och bibliska träsnitt.

Visst representerar de ett arkeologiskt och konstnärligt intresse för Freud. Men varför undviker han då så noggrant att omnämna dem, varför denna ambivalens? Kanske därför att de helt enkelt är ett uttryck för ”det bortträngdas återkomst”. Via dessa husgudar kan han både vara ”religiös” och samtidigt slippa sin faders påtvingande bud. Allt detta sker självfallet omedvetet; ett axiom för dessa själens arkeologer.

Alltid denne dunkle fadersgestalt

Det är här fader Jakobs död kommer in. Bara sex månader efter hans död köper Freud sin första statyett – den döende slaven, en replik av Michelangelos original. Denna hade Michelangelo gjort för påven Julius II:s grav, sannolikt i samma anda som Laokoongruppens döende yngre son, han som kvalfullt gestaltas strax till vänster om fadern. Införskaffandet av denna första statyett är inte alls styrd av slumpen utan av omedvetna krafter. Den representerar faderns serent stillsamma död. Fadern blir ”närvarande” genom statyn, ungefär som alla fotografier eller ting som tillhört någon som är frånvarande gör dem symboliskt presenta.

Faderns död utlöste Freuds egen drömanalys – den som ledde fram till publicerandet av Drömtydning år 1900. Men framför allt ledde faderns död till en nästan neurotisk fascination för små antika religiösa figurer. Även historikern och Freudbiografen Peter Gay har i tidigare sammanhang påpekat att dessa horder av smågudar kan betraktas som Freuds lojala tysta bekräftande vänner. De blev så kallade ”övergångsobjekt” som gav emotionell inre balans.

När Freud genom nazisternas härjningar var tvungen att lämna Wien och flytta till London – strax före kriget – sände han utan vidare iväg över åtta hundra böcker att säljas till kreti och pleti, men statyetterna skulle absolut följa med honom. Hans hushållerska, som följde med till England, satte upp dem i exakt samma ordning i hans nya arbetsrum. När den åldrade giganten satt där ensam vid sitt tunga ekbord, rökte sin cigarr och kände läppcancern sprida sig, såg statyetterna på honom med sin tysta solidaritet. Allt ifrån tiden för faderns död fram till sin egen död bekräftas han således av dessa andliga vittnen. De symboliserar – fast djupt förnekat – både hans far och dennes relation till det osynliga/den Osynlige.

Men det finns ett annat – mer inombibliskt – resonemang. Fadern Jacob ville att Freud skulle vara trogen det heliga judiska förbundsfolket. Han fick ju namnet Salomo (Schlomo) Sigmund. Freud studerade själv Torah i sin tidigaste barndom, han skrev små uppsatser i Jobs stil i skolan och som gosse fyllde han kopparsticken med sina färgkritor. Den bibliska historien och de bibliska hjältarna var honom alltså väl kända.

Men tidigt kom katastrofen i Freuds liv. Familjen flyttade till Wien och faderns ekonomi blev dålig. Allt hängde då på den unge Sigmund. Han idealiserades av sina föräldrar. Under familjens uppoffringar fick han börja studera medicin. Alla beundrade honom. I släkten blev han till ett slags Josef-figur som skulle rädda sin familj. Han är som Bibelns Josef, en favorit för mamman och en hjälpare för pappan. Men han blir även den som för att överleva – mentalt ensam och utanför fadershuset som inte kunde ge honom stöd – måste kunna tyda drömmar, ungefär som Josef.

Som växande hade Freud inga manliga förebilder. Hans pappa svek honom helt, hans farbror dömdes för brott. Rizzutos poäng är att idealiserade bibliska figurer som Josef och Moses, men även Hannibal och Alexander, det vill säga erövrande, utåtriktat starka gestalter, blev viktiga exempel. De hade allt det som Freud själv saknade.

När Freud var 35 år mottog han alltså familjebibeln av pappan, en sed som var urgammal. Han hade då just avslutat sin bok om Afasi och var firad neurolog. Fyra månader efter sin födelsedag, flyttade han in till Berggasse 17 i Wien där han bodde i nära fyrtiofem år. På den adressen skrev, tänkte och utforskade han just människans drömmar.

Strax efter faderns död skrev han till vännen Fliess att ett helt hav av motstridiga känslor flöt upp till ytan. Den drömanalys som började direkt efter faderns död och som resulterade i Drömtydning var omedveten identifikation med Josef, menar Rizzuto, nog alltför tvärsäkert. På samma sätt som den bibliske Josef måste han ha några som lyssnar på hans drömmar och bugar sig för honom. 16 maj 1897 skriver han till Fliess att han måste ha åhörare. Likt den bibliske Josef var hans framtid avhängig av att han kunde tolka drömmar

Men andra bibliska figurer finns tydligt i Freuds metaforik. I ett brev till C G Jung kallar han sig själv för den Moses som bara kommer att kunna spana in i vetenskapens förlovade land medan C G Jung är den Josua som skulle föra folket ditin.

Paradiset – bara en regression

Ja, så kan man hålla på att spekulera om deT religiösa PARADISETS (eller för den delen politiska UTOPIN om det klasslösa samhällets) emotionella mylla, paradislängtans familjemässiga förutsättningar. Och visst är det intressant att en människas ateistiska eller religiösa hållning kan förstås som följder av barndomsfixeringar och omedvetna konflikter. Men varför kan inte en människas ja eller nej till ett himmelskt kalas helt enkelt vara rationellt; följder av logiska resonemang? Måste tro på, ambivalens inför eller uppror mot svar på politiska, etiska, religiösa eller estetiska fullkomligheter alltid ha emotionella korrelat? Kan känslomässiga knutar någonsin bli något annat än delsvar till den eviga frågan varför vissa är ateister, andra tror medan de flesta stannar kvar i förundran?

Till synes utan smärta förenar många en rationell och kritisk distans – det vi kallar en vetenskaplig hållning – med en ödmjuk tillit till en gudomlig realitet. Andra kämpar sårade mot den Gud som de säger inte finns: ”Vem är du som uppfyller världen med din frånvaro?” skaldade Pär Lagerkvist. Åter andra tycks leva utan påtaglig existentiell oro. De lever och gör det bästa utav situationen och menar att all oro inför eventuella gudomliga realiteter gör det hela bara krångligt. Svaren på sådana ”varför-tror-folk”-frågor hör samman med den språkmiljö en människa lever i, den grad av emotionell investering hon har i de dilemman vi kallar existentiella. De hör samman med den situation hon befinner sig i och var i livscykeln hon rör sig. Och mycket mer.

Dock; såväl djuppsykologer, kognitionsteoretiker och sociala konstruktivister kan skymma insikten om att en tro eller otro snarare helt enkelt kan vara fråga om ett medvetet val fattat av en autonom individ. Samtidigt, den psykologiska funktions-frågan kan inte svara på den filosofiska realitets-frågan.