Owe Wikström
 

Till tveksamhetens värn

Till tveksamhetens värn

De sista åren kastar de sig över oss. De som i några enkla punkter säger  hur saker egentligen är eller bör vara. Det gäller allt från må-bra-sidors tal om hur vi skall bli lyckliga, nyateisters påståenden att Gud är en fantiserad  illusion till fundamentalisters – kristna såväl som muslimska  - påståenden att en helig skrift kan svara på  allting.

            Ju mer förvirrad och skrämmande tiden blir, dest mer lockande är det med enkla besked. Auktoritära rörelser med tydliga och raka  svar har alltid hämtar näring ur oreda och hotande mångfald. Den klassiska metaforen för detta finns i Erich Fromms boktitel  Flykten från friheten.  Han sätter fingret på den mänskliga tendensen att fly det mångtydiga  för att hålla sig till en enkla lösningar –  inte sällan med historieromantisk touch. Boken kom 1941, han anade de enkla lösningarnas dragningskraft. Kriget hade bara börjat…

            På livsfrågornas  och andlighetens område tar sig rädslan för det oklara bland annat uttryck i motsättningen mellan (natur-) vetenskap och tro. De säkert övertygade på båda sidor ”gasar” i sin självsäkerhet. På så sätt slipper  de konfronteras med sin motparts erfarenheter och åsikter. Kanske kan man kalla dessa tvekmamhetsfobiker de alltför säkra. På flykt undan sin egen  rädsla för de existentiella villkorens ofrånkomliga tragik (vetenskapstroende) eller tvärtom – livrädd för forskningens  kritiska tänkande (bokstavstroende) – lutar de sig mot det Auktoritetens Enkla Svar. Inte sällan ironiserar eller moraliserar de över sådana som inte accepterar deras version av Sanningen.

             Nu och då möter man de som gärna, länge och lyckligt, inte sällan med ett visst mått  av överlägsenhet talar till den okunniga världen hur livet i själva verket  bör levas (psykologi som livsåskådning), att  Gud i själva verket  bara är en hjärnspöke (naturvetenskap som livshållning)  eller att det i själva verket bara är just de som har  den rätta gudstron i en kyrka eller tradition. Det finns också  ett slags mikrofundamentalism,  som inte behöver ha att göra med rörelser som islamsk Al Quaida eller evangelikal fyrkantighet  utan snarare handlar om människors rädsla för friheten.

            I det läget är det viktigt att värna den prövande och reflekterande hållningen – Jesus sa ju en gång ”Varför låter ni inte ert inre bedöma?”(Lk 12:57) Det gäller såväl för den sökande som vill vara ärlig också mot sin tvekan som för den  som funnit en stark andlig tillit men riskerar att se ned  på den lätt irrande och osäkre. 

            Jag uppfattar det resonemanget om att ju mer tro desto  mindre vetande och ju mer vetande desto mindre tro som förenklat. Om samtalet handlar om religion leder det fel. Det bygger på ett trosbegrepp som reducerats till en intellektuellt försanthållande och ett vetenskapssyn som vi snarast kan kallas scientism, vetenskapstro. Tron framstår ju då som ett slag utfyllnadsmaterial för det vi inte vet. Jag menar  snarare att den religiösa tron inte rör det man inte vet utan det vi omöjligt kan veta.

            Kanske måste man placera talet om den Osynliga världen i det språkspel där det hör hemma  Det mysterium som bara kan greppas under helt flyktiga ögonblick kan hållas svävande i ritens eller liturgins semiotik – söndag efter söndag, är efter år. Allt för att vi skall att få perspektiv på tillvaron.

            I en bokhandel i Köpenhamn skriver jag av boken Kritik av den negativa uppbyggligheten: ”Lika lite som man kan tänka sig fram till kärleken kan man greppa döden, lika lite som man kan besluta sig för den förra kan man sätta sig upp mot den senare. Men att något övergår förståndet är inte detsamma som att det inte är verkligt, (min kursivering)  och även om man blir mållös inför tillvarons största ting så har de ett namn, nämligen mysteriet. ”

             Det innebär att föreställningen att något är heligt – i meningen oberörbart, okränkbart eller  upphöjt  – är grundläggande för all religion. Därför  undergräver man poängen både med tron man i rationellt nit försöker förklara det oförklarliga eller ännu värre ta patent på det. Kanske säger sådana försök mer om den som förklarar än det som skulle förklaras.  

            Summa, man måste ifrågasätta de som alltid säger sig ha rätt. De alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som uppfattar sig aldrig ha fel, de som är helt igenom övertygade bör  stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om det ”detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen.  I varje fall är tvärsäkerheten inte detsamma som religiös tillit. Vad var det det stod i den gamla översättningen Hebreerbrevet,”..likasom seende den osynlige kunde han härda ut” (Heb 11:27)  Och Även Paulus talar om att människan lever i tro och i icke i åskådning. (2K 5:7). Motsatsen till tvivel är inte säkerhet, utan tillit..

            Det är därför jag misstror de ”alltför säkert troende”. Bakom såväl den intensivt övertygades ibland arroganta självsäkerhet  som de moderna ateisternas  överlägsna hållning anar jag skilda  sätt att värja sig mot rådvillhet – eller för den delen; för den tillitsfulla tron

            Den som alltid har rätt brukar i regel inte ha  rätt. Den som är framme har lång väg att gå.