Owe Wikström
 

How Cute!

How Cute!  ( Trots allt 2008)

Jag sitter utanför rådhuset i Riga. Sommarhettan som tryckt har dragit vidare. Det är kallt i blåsten. Invid mig spelar en böjd äldre farbror på en såg. Han är brunbränd. Hans rutiga skjorta är välstruken. En av framtänderna är borta. Hans grova händer böjer sågen. Så nuddar han den med en vanlig violinstråke. Metallen blänker i solen. Genom att röra sina knän får han fram en stark  – nästan mänsklig – stämma. Förbi de flyende duvorna och upp mot kyrktornen stiger en lettisk folksång;  klagande.

På bruten tyska säger han att lärt sig spela i arbetslägren i Sibirien. Han var en av de dryga 40 000 som deporterades till Gulags stenbrott för snart sextio  år. Han greps mitt i natten. Decennier av år till ingen nytta. ”Nej, sånt kan man inte förklara”, säger han och snyter sig i handen.

Jag ser mig omkring och läser  i en broschyr. Mellan 1940 och 1991 var Riga full av ryska soldater; hård disciplin. Staden vansköttes av Sovjet,  förvandlades till trist militärdepå.  Min värd som bor i ett av de allra vackraste jugendhusen  berättar att man gjorde allt för att förödmjuka den lettiska befolkningen. Bland annat stack de ut ögonen på de sköna art nouveaushusens  fasadfigurer. Grågröna trista huskomplex. Domkyrkan var fortfarande för några år sedan en vanlig konsertlokal, bänkar var vända bort från altaret. Man vände baken mot Gud.

Dagen efter går jag på ockupationssmuséet – en groteskt ful cementlåda – bara några meter från det återuppbyggda undersköna  rådhuset från 1334. Jag går in i det gråsvarta huset och läser illa berörd på skyltarna.  Molotov-Ribbentropp slöt 23 aug 1939 ett icke angreppsavtal mellan Hitler och Stalin. Av ett hemligt tilläggsprotokoll (ännu har inte Ryssland erkänt detta dokument!) framgår att de baltiska staterna och Finland skulle delas. Kriget pressade samman Norden som i en griptång. Sverige hukade.  Tyskarna angrep Danmark och Norge i april 1940. Bara ett par månader senare gick ryssarna in i Lettland. Natten mellan 13-14 juni – fördes 15.500 ledande lettiska  intellektuella bort till Sovjets arbetsläger.2.200 var barn. In i godsvagnarna! Inga personliga tillhörigheter. Ingen visste varför, vart, hur länge. De bara försvann. Lettland skulle tvångsryssifieras. Ytterst få återvände. Men bestialiterna fortsatte.

Ett år senare anföll Hitler Ryssland. När tyskarna sedan kom till Riga hälsades de först som befriare från Röda armen. Men snast utbröd helvet. Den ariska rasen skulle bevars. Alla judar i Riga samlades ihop. 70 000 mördades brutalt under samma höst. Några letter försöker fly, en del lyckas ta sig till Gotland i öppna båtar. Men många blev deporterade, tusentals soldater tvingades i slutskedet av kriget att försvara Ryssland. Men än var inte landet nog förödmjukat.

1949 kom nästa deporationsvåg. Hela 43 000 letter fraktades i godsfinkor österut. Denna gång var det storbönderna från det bördiga Lettland som tvingas till Gulags arbetsläger. Iskalla vintrar  slukade utsvultna och sjuka. Och, i en av tågvagnarna sitter en ung musikalisk man som kommer att lära sig att spela såg. Honom talade jag med i dag.

Nästa dag går jag till ett konstmuséum som visar de sovjetiska idealikonsten.  Innan kriget fanns i Lettland åtskilliga artister som tagit intryck av impressionistism, expressionistism,  kubism etc.  Men nu tvingades alla dessa in i en och samma fåra: att  förhärliga det kommunistiskt klasslösa samhället.  Man målar glada kvinnor som friska och starka håller i hammare och skära, unga kvinnor som kör traktorer för att förverkliga femårsplanen. En av tavlorna föreställer en äldre man – ett fantastiskt ansikte utmejslat av en stor konstnär. Men för att få tavlan accepterad av Sovjet läser jag att han placerade sin figur mitt i en solig och blomstrande storjordbruk. Runt omkring honom hyllar alla dessa rosenkindade bönder den sovjetiska flaggan. När jag går vidare ser jag längst in i utställningshallen en lettisk skulptörs byst av Stalin. Det är lite obehagligt. Han ser ut som en gemytlig farbror. Skenet bedrar.

Vi reser horisontellt eller geografiskt, ser nya platser  och dricker cappuchino på ställen som alla ser förödande likadana ut. Men idag tänker jag på att vi alltför sällan medvetet använder nya orter för att också färdas vertikalt och existentiellt. Att gräva just där man står – genom att förstå platsens minne – gör inte sällan att man ser nya sidor av sig själv.  Mannen med sågen initierar en inre resa;  uppmärksammar mig på min egen ignorans, vrede över övergrepp, tacksamhet för demokratin, funderingar kring Sveriges svek och den svåraste frågan – ”Vad skulle just jag ha gjort, eller snarare göra?

När jag kommer tillbaka till torget ser jag att mannen  fortsätter att spela. Han ser lite böjd ut. Centrum är fylld av  Gucci, Armani, McDonald och stadsjeepar. Samtidigt -  utanför stadskärnan är torftigheten påtaglig. En genomsnittslön är på 5000 kr.  Men här kluckar duvorna. Glassen rinner kring fingrarna på några amerikanska turister som lätt förströdda går förbi. De kastar en blick på mannen som spelar såg och säger bara ”how cute”. De skulle bara veta.  / owe w

Comments are closed.