Är vi ensamma i universum?

Är vi ensamma i universum?
Länge byggde västerlandets syn på människan på Bibelns berättelser. Människan höjde sig över djuren genom att hon skulle råda över allt. Visserligen var hon förstörd av synden, men kunde rekonstrueras genom att leva nära  Kristus, den sanna ikonen. Synen på människan bestämdes av en helig bok.
            Så kom detroniseringen. Efter renässansens idealisering av humanismen, upplysningstidens tilltro till förnuftet visade Charles Darwin effektivt att glappet mellan människa och högstående primater inte var kvalitativ. Bara några decennier senare kom Sigmund Freud och hävdade att hon förvisso inte var herre i sitt eget hus. Hon var en driftsvarelse under tunn fernissa av kultur. Nedmonteringen fortsatt. Genom den mångbesjunga postmoderniteten har jaget i sin tur dekonstruerats. Successivt har människan glidit från ”nästan ett gudaväsen” över högsstående primat till ett endast skenbart subjekt.

            I det läget är det intressant att ta del av en nyss utkommen bok. Den ställer frågan om människans unika egenskaper och gör det från så skilda vetenskapsfält som paleoantropologi, arkeologi, kognitionsforskning och kristen teologi.
            Den internationellt erkände tvärvetenskapliga forskaren Wenzel van Huyssteen undrar i boken Ensamma i världen – människans särställning inom naturvetenskap och teologi  hur man inom naturvetenskapen svarat på frågan om det mänskligt unika och vilka konsekvenser det i så fall får för den kristna trons (eller snarare de abrahamitiska religionernas) tal om människan som Guds avbild? 
            Van Huyssteen ägnar de inledande avsnitten åt problemet om det överhuvud är möjligt att använda samma kunskapsbegrepp inom humaniora- och socialvetenskaperna som inom naturvetenskaperna. Hans svar är ja. Det finns ingen särskild ”religiös” kunskap. Tillvaron är en. Slarvigt beskrivs ofta teologi och naturvetenskap som enhetliga discipliner. I stället vill Huyssten ha smala och distinkta frågor.
            Redan Charles Darwin drev tanken att det förvisso finns något originellt hos människan – en benägenhet att tänka, planera, minnas, företälla sig fantasera – en enastående kognitiv rörlighet. Denna förmåga hos människan är dock inte en art- utan gradskillnad i relation till övriga primater.
            Kognitiv lättrörlighet, konst och religiösa föreställningar är alltså något som vuxit fram sent i evolutionen: ”Det är vår förmåga att ge religiöst gensvar på de yttersta frågorna om åkallan och bön som är djupt föranklad i vår egen arts symboliska fantasirika natur. ”
            Neurovetenskaperna och delar av kognitionsforskningen visar på människans förmåga att skapa inre representationer  av yttre verkligheter. Det ligger bakom medvetande och framför allt människans  medvetande  om sig själv.  Självreflexion sägs här utgöra grunden för mänsklig  identitet men även för förmågan att erfara existentiell förundran över liv/död/mening/mål liksom för  moraliskt ansvar. Detta område är f ö berört av kognitionsforskaren Peter Gärdenfors i Lund. Så långt är allt intressant.
            När man kommer till teologin blir det dock mer problematiskt. Trots långa metodresonemang blir det inte klart på vilket sätt naturvetenskapernas sökande efter medvetandet uppkomst – historiskt eller neuorologiskt – kan och bör påverka den intellektuella diskursen om (kristen)tro. När Huyssteen skriver ”För mig …innebär det att vi inte förstått vår värld, eller oss själva förrän vi förstått dem i relation till Gud” (s 27, 28) är han långt från den postmoderna kunskapsteori han själv förespråkar. Frågor om Guds när- eller frånvaro kommer varken närmare eller längre bort av att vi förstår gudsföreställningarnas biokemiska eller evolutionära uppkomstbetingelser.
            Detta är en grundlärd men krånglig och mångordig bok – vilket är synd på så viktigt innehåll.