Owe Wikström
 

Att tala på prov (krönika)

Att tala på prov

Jag sitter mitt emot en vän. Vi resonerar fram och tillbaka. Vi ser in mot varandra. Ögonkontakten är kanske inte det viktigaste, utan ögonkasten. Miner, huvudvridningar och nickningar ingår i dialogen. Detta är inte gemenskap via sms, mail, facebook eller mms. Vi är fysiskt närvarande. Visst, ibland dröjer vi med inåtvända blickar inne i oss själva. Andra gånger  ser vi rakt ut i luften. Men ansikte mot ansikte sitter vi. Varför?

Kanske därför att det  knappast finns något viktigare för det inre livets växt än samtalet, vänskapens stillsamma resonemang.  I det svindlande snabba informations utbytets kultur blir det viktigare än någonsin med samtal två människors aktiva intresse för varandras inre.

Så vart tog det fördjupade samtalet vägen? Vi debatterar och orerar, kommenderar och konverserar, slöpratar, skvallrar och festtalar. Vi tigger, klagar och förklarar. Men samtalar, när hinner vi det? Ändå är samtalet elementärt. I  samtal flätas gemenskapsbehov samman med uttrycksbehov, känslobehov med kunskapsbehov.

”Samtal är utbyte, samspel, upptäckt och äventyr. Det är redskap för gemenskap och medvetenhet. I det goda samtalet tycks människan bli som mänskligast. I det goda samtalet håller ord och tankar jämna steg. Tonfall och tonläge har sin roll. Ett bra samtal är främmande för det neurotiska ljudfyllandet. Semantikens rymd är större än rummets.Det goda samtalet älskar nyanser”skrev författaren Arne Andersson.

Det klargörande samtalet har alltid varit viktigt för den personliga mognaden. Genom att få ge ord åt sig själv och att återge sina minnen skapar man sin livshistoria, ser en struktur. Varje människa måste få berätta om sitt liv inför någon som lyssnar. Då först blir hon till. Genom att formulera sig själv tvingas hon att bli tydlig inför sig själv. Men det gäller att tala om det djupaste personliga samtidigt som man odla en slags opersonlighet i samtalet. Det privata kombineras med det sakliga.

Men det goda samtalet är tentativt:  ” Kanske var det så här?” Det gäller särskilt det det andliga samtalen, undringarna kring mening och mål, Guds närvaro eller svek. De existentiella frågorna måste artikuleras. Allt detta vet vi. Men också de andliga realiteter vi till vår häpnad upptäcker väntar på  att få bli klädda i ord. Men vem lyssnar in dem och tar dem på allvar?  Vem hjälper oss att formulera våra innersta tankar utan de två fallgroparna; att ta över (”Det du ervar är egentligen andens Andens verk”)  eller att glida undan  och smita från frågan in i generaliseringar (”Ja alla har vi ju våra undringar”). Vi vet ju egentligen vad vi tror, förrän vi har formulerat det. Vaga tankar liksom en dov längtan får form först när någon lyssnar på vår strävan. Någon måste ”ta emot” vårt sökande utan att börja forcera fram vad vår längtan gäller.

Dialogiska samtal leder till upptäckter. I det goda samtalet förs gemenskapsbehov samman med sökandet efter vem man själv är. Där fördelas rollerna annorlunda, konversationens etik och estetik inte är samtalets. Den slagfärdiges språk är bländande och fullt av blixtrande associationer. Men det har fel slags känslighet; ordens och uttryckens möjligheter är intressantare än verklighetens.

Det andliga samtalet  språk förblir amatörens: sökande, trevande. Att tala på prov – också kring det heliga -  är ett led i en andlig utveckling. Andliga besserwissrar står i den andliga stiltjens tjänst. Den som ständigt anser sig veta vad som är rätt har oftast fel. Den som anser sig framme har lång väg att gå. Låt oss hylla den delade osäkerhetens samtal som led i andens ledning.