Owe Wikström
 

Det trivialas lockelse – om Hylinger och patafysiken

 

Det trivialas lockelse – om Hylinger och patafysiken

Vi saknar tid att uppleva de verkliga dramerna i den existens som är oss tilldelad. Detta får oss att åldras. Ingenting annat. Rynkorna och vecken i ansiktet, de är signaturerna av de stora lidelserna, lasterna, insikterna, som kom för att besöka oss – men vi, herrskapet, var inte hemma               (Hylinger 1975,4).

Det jag skriver är nog ofta detaljer som förändrar seendet. Det  är väl mellanrummen jag är intresserad av.     (Hylinger. Intervju Werkelid SvD 1998).

 

Hos Claes Hylinger finns en hemlighetsfyllda uppmärksamhet  på vardagens trivialiteter som skapar en närvarokänsla som den intellektuelles sökande efter mening ofta omöjliggör. Hans iakttagelser får ett slags lyster – följder  av något som i detta sammanhang kan kallas en livssyn eller snarare  livshållning[1].  Inflätad i denna livsstil finns en lågmäld kritik av rationaliteten och skenbar framgång. Genom den  humoristiska  och pekoralistiska stilen hänvisar Hylingers texter till en  i åtminstone  teologiska sammanhang ofta förbisedd dimension: livsnjutningen och den vilsamma harmonin. Stora delar av religionsvetenskaplig och psykologisk forskning har ignorerat mänskligt välbefinnande för att i stället söka koncentrera sig på intellektuella problem i samband lidande, meningen med livet eller existentiell ångest.  Kanske skapar livsfrågor ett större behov av verbal bearbetning än livsnjutningen vilket gör att forskningen mer lagt märke till livsåskådningar uppbyggda kring  existentiell oro än enkel vardagsro. Lyckan eller välbefinnandet tycks mer fåordig. Kanske är den rentav hotfull för den ständigt grubblande akademikern som projicerar sitt eget behov av mening på alla andra.

 Trivsel eller lättja är termer som sällan är föremål för akademisk reflexion. Hylingers lätt absurda stil kanske kan bidra till att forskarsamhällets  stundom alltför högtidliga  självbild  punkteras samtidigt som den synliggör en livskänsla som  framträder först där någon tillåter sig en passiv och iakttagande hållning;  att ha tråkigt, är  kanske ledan nödvändig för överraskningen?[2]

Hylinger är i hela sitt författarskap påverkad av patafysiken, en tankeströmning som han mötte i Paris i sent 1960 tal[3] och vill vilken vi snart återvänder. I hans texter från det politiska året 1968 och det tidiga 1970-talet  märks ingenting av vänsterns protest eller studentrevolten. Desto mer gestaltas ett slags  flanörens oförbindlighet, iakttagarens ovilja till entydig ideologisk position. Detta undanglidande författarskap som ofta balanserar mellan skenbar barnslighet och  aforistiska formuleringar förmedlar en livshållning, väl värd att uppmärksamma.Många läser Hylinger som tröst.

Efter en bakgrundsteckning följer en kort presentation av några drag  i patafysiken. Därefter exemplifieras hyllningen av vanligheten, främst det man kan kalla hans medvetna avsiktslöshet, den negerade intellektualismen samt Hylingers intresse  för undantagen, de som vanlighetens lunk kan filtrera undan. Illustrationer sker främst genom några utdrag ur ett par av hans tidigaste skrifter. Sist  kommer en diskuterande sammanfattning

 

Flanörens förströdda attack

En trogen, men desto mer fascinerad läsekrets har uppfattat Hylingers prosaminiatyrer som vila och andakt.  Mottagandet har nästan alltid varit översvallande.[4]  Det har gällt allt sedan debuten. Men de flesta har haft svårt att karaktÄrisera hans stil. Det beror delvis på att han inte tycks vilja något med sin texter. Där finns inga politiska, filosofiska eller estetiska ambitioner. Författarintentioner är dold.Hnn sänder inte in några aktörer i texterna för att utföra hans vilja eller spegla ambivalenser. Där finns sällan mer än  antydningar  till en handling.  Berättelserna utgörs snarare av utmejslat korta iakttagelser, gärna i dagboksform, återerinringar av självklarheter.  Minimalistiska skeenden följs av dofter eller  utdrag ur förbiilande samtal. Men dessa förs sällan in i större sammanhang.

Berättelser med  intrig, spänning och upplösning påbörjas – men de försvinner ofta ut i luften. Sidospåren är legio. Läsaren luras in i korta bihandlingar och tappar snart tråden. Just när man märker detta är boken slut. Han är de poänglösa mysteriernas mästare.

Det finns sålunda ett slags förströdda attentat mot det tillkrånglade i Hylingers prosa och i hans halvt pekoralistiska poesi. Hans lågmälda självklarheter kan tolkas som försök att uppmärksamma en intensitet i tillvaron som civilisationen och den allför rationella människan filtrerat undan. Sålunda finns i han texter ett  slags antimetafysisk naturmystik – kanske kan vi  kalla den en immanent trancendens. Han lägger märke till ett slags alternativt skikt av verkligheten, men  detta är inte en gudomlig/överjordisk realitet. Snarare anas en tilläggsdimension i denna värld.

Hylinger  har karaktäriserats som intellektuell sentimentalist och drastisk humorist. Hos honom finns en romantisk och nostalgisk ton. Sufismen, dadaismen och absurdisterna men även sekelskiftets flanörer står honom nära. Men  Hylingens oförbindligheten är inte sval och distanserad utan passionerad och framförd med värme. Han tränger igenom banalitetsvallen och lyckas komma ut på andra sidan. Det finns hos honom ett slags programmatisk avsiktslöshet  både i stil och i innehåll. De haikuartade skisserna från en krog, en bakgata eller en tågkupé kombineras relativt sällan med reflexioner. Som grafiska blad på en vägg hänger hans bilder. Sammanhangen får läsaren stå för. Kanske är det en av hemligheterna: läsaren förs omärkligt in i en medskapande process.

Både i stil och ämnesval  är han påverkad av patafysikens hejdlösa drift med den uppblåsta akademiska självbilden[5]. I många av hans berättelser  ifrågasätts akademins stillastående värld. Men också kritiken är återhållsam, den är endast antydd genom småskalig ironi.

Den hemlighetsfulla närhet till det påtagliga som författarjaget förmedlar Är emellertid inte en konsekvenser av intellektuella övervÄganden. Den är snarare ett sätt att varsebli tillvaron. Men ofta dyker patafysiken upp och sätter in hans texter i en slags legitimerande ram. BerÄttaren lÄser om, hör om eller möter företrÄdare för den franska patafysiken.  Hylingers uppmÄrksammande av enskildheter och avsaknaden av klara narrativa strukturer  tycks  få  en viss legitimitet genom hänvisningar till denna rörelse.  Därför först nÅgra ord om denna nonsensfilosofiska kulturkritik.

 

               Om patafysik

Patafysik är ett tankesätt som driver med filosofier och människor  som tar sig själva på så stort allvar att de tappat förmågan att leva förutsättningslöst. Det är också ett sällskap med personer som delar denna hållning.[6] Patafysikens grundare Alfred Jarry[7] menade att alla människor är och har varit patafysiker, men utan att vara medvetna om det. Hans definition är lika klassisk som absurd: ”Patafysiken är de imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturationerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter”[8]   På ett annat ställe sägs att patafysiken är ”vetenskapen om det som följer metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken”.[9]

Som synes rör sig  dessa bestämningar lätt elastiska. De tycks medvetet vara konstruerade för att störa det logiska tänkandet och detronisera en alltför självupptagen och intellektuellt färgad beskrivning av tillvaron, allt i syfte att – paradoxalt nog -  synliggöra den.

På andra ställen sägs att patafysiken är iakttagelser av epifenomen: ”Patafysiken är läran om det enskilda, oaktat den allmänna uppfattningen att all vetenskap handlar om det generella.”[10]

I samma andra driver man idén att det inte finns någon väsentligt och därför inte heller något oväsentligt. Detta framgår  exempelvis i ett brev av Julien Torma: ”Det rör sig inte om att komplettera vetenskapen utan om att bringa oreda i den. Det universum som är ett supplement till detta är inte alls en mystisk värld [...] det finns alltså ingen väsentlig skillnad, eftersom det inte finns något väsentligt, eftersom det inte finns någon skillnad”[11]. Patafysiken blir därför en lära om allting. Centralt är att man tar undantag på större allvar än det regelmässiga. Den uppmärksammar det specifika på det allmännas bekostnad. Alla är sålunda patafysiker i den meningen att alla lever sina liv som undantag från övergripande regler. De som vet om detta, men dessutom söker sin egenart, nyttjar ett accent på termen patafysik, men lägger den framför ordet:  ´patafysik.

´Patafysikerna ifrågasätter den okritiskt självklara synen på verkligheten. De framhåller att vetenskapligt, empiriskt bevisbara lagar inte stämmer i den enskildes erfarenhetsvärld. I stället ser man på världen med îundantagens glasögon”[12]. Ständigt inträffar anomalier som inte passar in i något system utom det patafysiska som ju just talar om livsupplevelsen som känslan av det avvikande. DÄrför är alla som tar sig själva på allvar just patafysiker. För en individ står alltid den enskilda händelsen i centrum. Det vÄsentliga blir då  lika viktigt som det oväsentligt. Ordningen Är uppbruten. Alltså missionerar ingen patafysiker. Man är inte intresserade av att omvända någon eftersom alla tillhör kretsen. I detta avseende följer huvudideologen Alfred Jarry filosofen Epikuros som menade att clinamen,  det vill säga avdriften eller undantaget, är det som karaktäriserar skapandet. Inte ens atomen följer sin bana exakt:

” ´Patafysikern undersöker vad som är sken, inbillning, fantasi och lek i de lösningar som den mänskliga tanken föreslår. Han utvecklar en klar blick för hur mycket som är imaginärt i det som synes verkligt och vice versa”.[13] Det betyder att ´patafysikern söker finna de undantag vi kan tänka oss och som inträffar för dem som har fräscha ögon. Den lilla händelsen eller det ovidkommande är därför lika viktigt som det vidkommande.

´Patafysiken  studerar lagarna som styr undantagen och förklarar det universum som utgör ett supplement till detta eller mindre anspråksfullt: den vill  ”beskriva ett universum som kan ses och måhända borde ses i det traditionellas ställe/…/ eftersom de lagar som man trott sig upptäcka i det traditionella universum också är korrelationer mellan undantag, om än oftare förekommande sådana, men i alla händelser tillfälliga fakta, som reduceras till föga exceptionella undantag och därför inte ens har det säregnas lockelse”.[14]

I den mån man kan finna en särpräglad livshållning tycks ´patafysiken  vara ett sätt att förhålla sig till omvärlden, ett sätt att uppfatta livet. Julien Torma:  ”Tankar inbegriper ett drag av humbug. Det gäller därför att frivilligt lägga in så mycket humbug i tanken att den blir en humbug, hellre än att själv dras vid näsan. På det viset kan man dosera humbug efter egen smak.” [15]

Eftersom den patafysiska andan genomsyrar hela universum och alltid har gjort så, har det naturligtvis funnits patafysiker i alla tider och även innan dess. ´Patafysiker sysslar inte med vad som var först, hönan eller ägget. ´Patafysiken har alltid funnits – den föregår existensen. I begynnelsen, och till och med långt före den, var patafysiken. Patafysiken kan även beskrivas som en vetenskap vilken utövas till allmän onytta. Den har inget mål att uppnå. Eller i Julien Tormas ord: ”Det rör sig inte om att komplettera vetenskapen utan att bringa oreda i den”[16].

Man gör alltså en uppdelning mellan dem som är medvetna och dem som är omedvetna. De omedvetna utgör naturligtvis en förkrossande majoritet. Medvetna är de som erkänner sig vara ´patafysiker, bejakar detta och vill betraktas som sådan. Om nu frågan istället formuleras: Vilka är de medvetna ´patafysikerna  skulle man kunna räkna upp en rad bemärkta människor och djur, vilka medvetet vinnlagt sig om ett patafysiskt leverne. Bland kollegiets medlemmar kan nämnas författare såsom Boris Vian, Jean Ferry, Eugene Ionesco, Jacques Prevert, Stefan Themerson och Raymond Queneau; konstnärer såsom Marcel Duchamp, Joan Miro, Max Ernst, Jean de Buffet och Man Ray; filmaren Rene Clair; men även djur som krokodilen Lutembi, angorakatten Coco och hunden Hergé  m fl:

”Ty det är inom det, [dvs kollegiet] som den enda och grundläggande distinktionen görs mellan patafysiken som varats och icke-varats substans, om uttrycket tillåts, och patafysiken som vetenskap om denna substans, eller med andra ord mellan den patafysik man är och den patafysik man gör.  Vad människan ska sträva efter är medvetenhet om att vetenskapen inte kan vara meningsfull. Patafysiken vill ovetenskapliggöra vetenskapen. Detta skulle kunna vara en av anledningarna till att hävda att patafysiken är en vetenskap. Patafysiken vill visa att annan vetenskap än den patafysiska är omöjlig”[17]. Vid sidan av det absura i det föregående, skulle man kunna tala om ett slags dekonstruktivistiskt nit, en tidig  post-modernitet.

 

Mot det pretentiösa

Patafysiken kan ses som en reaktion mot sådana som hyllar djupheten för djuphetens egen skull, mot dem som krånglar till sitt språk för att dölja oklarhet. Patafysiken kan därför fungera som ett testinstrument  mot  kvasidjuphet. Som vi sett imiterar den luddiga och pompösa påståenden till form och innehåll men förvanskar dem samtidigt så att kontentan blir noll. Bakom allt det krångliga döljer sig oftast intet. Det utmärkande för patafysiken är att utgöra en fasad utan något döljs där bakom.

Ett område där tomt och krångligt teoretiserande är vanlig är såväl litteraturvetenskapen som psykologin. Ibland tycks man omhulda en pretentiös snårighet. Här är det intressant att erinra om  den magnifika krokodilen Lutembi. Lutembi innehade titeln ”Trancendent Satrap” och var en mycket aktad medlem av kollegiet. Han bodde i Kongofloden och var mycket lärd. Han uttalade sig ofta om modern litteratur och dramatik. Lutembi medverkade flitigt i kollegiets tidskrift. Det gick till så att han krafsade in tecken med frambenen på en flodbank i Kongofloden. Därefter flygfotograferades flodbanken och bilderna sändes per il-post till Paris. Där dechiffrerades de och infördes sedan i tidskriften Viridis Candela. Enligt Claes Hylinger har Lutembi uppmärksammats av många konventionella litteraturvetare. Han finns citerad i flera stora litteraturhandböcker, främst amerikanska verk om modern teater.”[18]

Patafysiken efterapar vissa företrädare för discipliner som filosofi, matematik, fysik och litteraturvetenskap för att påvisa det uppblåsta och befängda i deras tankar och språkliga ovanor. Men det är inte vetenskaperna i sig som kritiseras, utan vissa utövares sätt att förhålla  sig till forskningen. Att driva med vetenskapsmän istället för att seriöst kritisera dem är ett effektivt sätt att minska respekten för dem. En seriös kritik skulle bara bemötas med det medel som kritiken kritiserade. Kanske är det därför en av de viktigare syftena med patafysiken att slå hål på det högtravande. Patafysiken gör för vetenskaperna vad Marcel Duchamps gjorde för konsten – målar mustasch på Mona Lisa och förser henne med ett obscent klotter. [19]

Kanske kan man placera in patafysiken både som föregångare och efterföljare till dadaism och surrealism. Alfred Jarry, patafysikens profet, räknas som en av surrealismens viktigaste inspirationskällor. Det patafysiska kollegiet grundades dock långt efter Jarrys död och många av de människor som anslöt kom både ur surrealisternas läger och från dada. 

Vare sig patafysiken passar in under någon av dessa etiketter eller ej, så delar den egenskapen med dem att vara en sorts antitanke. Patafysiken blir  genom sin strävan att bryta ned gamla konventioner  en samhälls- och  kulturkritik. Samtidigt blir den för Hylinger ett medel att nå fräschör i livsupplevelsen, den erbjuder rentav en livshållning, inte minst genom sin hyllning av det särskildas och det avsiktslösas värde. Det är kanske främst här som man anar Hylingers fascination över patafysiken.

Den förströdda avsiktslösheten

Claes Hylinger är de poänglösa mysteriernas Sherlock Holmes skriver Sara Danius [20]. Att inte berätta bara det som är väsentligt för handling eller karaktär är en stor del av Hylingers speciella charm. Han gör utvikningar som inte fogas in i berättelsen för att på så sätt beskriva ett verkligare – men kanske mer absurt – förlopp. Det som händer har varken orsak eller syfte. Hans figurers  erfarenheter är inte möjliga att förstå och därför inte heller att förutsäga. Han tycks vilja ge läsaren något att själv spinna vidare På. Detta berättartekniska knep kan man återfinna i patafysikens grundtankar, idén att befrämja imaginära lösningar, att låta läsaren och läsarens fantasi bilda en del av handlingen och att låta läsaren själv avgöra vad en berättelse syftar till. Och kanske är det så Hylinger skall uppfattas. Det finns inga tydliga svar. Detta kan kallas poänglöst nonsens eller om man så vill – tankeväckande ”food for thoughts”[21].

Det finns ett slags dröjande och återhållet vemodigt  drag som bidrar till lugnet i skildringarna. Sällan avbryts denna stillsamma icke-jäktande attityd. Några exempel:

Dagar och nätter i Paris och Göteborg  (1975) börjar med att Knut – huvudpersonen – reser till den danska badorten Lökken tillsammans med sina föräldrar för en kort badsemester. Knut skriver några år senare -  uppenbarligen påverkad av läsningen av Balbec avsnitten i Marcel Prousts stora A la Recherche du Temps perdue – om  besöket och om mötet med ett par flickor i restaurangen Litorina. Men återerinringen sker liksom genom ett dis. I det ögonblick  när han skriver ned sina minnen har han just mkisslyckats med en examen. Han tenterar för en litteraturprofessor;  ”en komplett idiot” (1975, 36). Han beskriver kärleksfullt och noggrant cafÈ- och restaurangbesök, blåst, dofter, fÄrger och stillsamma rörelser. Hans liv går i stort sett ut på läsning, kaffe- eller öldrickande och ett kisande in på den göteborgska  eller parisiska vardagligheten. Drömmen att resa till Paris, Finland och Norge förverkligas, men också detta sker utan att han tycks fästa  sig vid det.

Läsaren drivs genom själva skrivsättet in en intressant position, ett vilsamt utanförskap. Paradoxalt nog blir det inte Fleur de Mals  bakåtlutade spleen. Snarare vaggas man  in i ett slags ro och förblir i den tills dess att boken är slut. Man börjar inte ens att leta efter mening utan gungar med.

              Hylinger går aldrig upp helt i något utan står en aning vid sidan om och betrakta (sig själv och) det hela utifrån, som en sorts övervakare. Redan i detta finns en hyllning av perceptuella receptiviteten snarare än den intellektuella bedömningen.  Han går inte heller upp  andras författarskapen,  utan står även där en smula vid sidan om, betraktande.

 Men det som är särskilt slående är kasten mellan lågt och högt, enskildheter och stora sammanhang. Och själva stilbrotten bidrar till att skapa en känsla av nyupptäckt. Men än viktigare är att det finns inga  programmatiska uttalanden om det är viktigt för människan att ”leva nära livet”, inga utgjutelser om ”långsamhetens nödvändighet” eller andra förnumstigheter. I stället förmedlar huvudpersonens förhållningssätt en hyllning av det lilla livet och den hållningen tycks spilla över på läsaren.

Så några några exempel på hans negerade intellektualism.  Knut läser oavbrutet massor av böcker. Författare och författarskap nämns på var och varannan sida: Stendahl, Hemingway, Proust, Benjamin, Becket, Rousseau,  Godard och La Rochelle. Men, och det är ett viktigt men,  hänvisningar till böckernas idéer finns sÄllan med i texten. Typiskt är den enda kommentaren som ges om Franz Kafka: ”Jag tänkte: Kafka var en trevlig karl. Och jag log åt mina egna ord”(1975,12).

Knut  läser nästan jämt, i sin fåtölj, på tåget eller i sanden:  ”Vad jag gjorde där i sanden timme efter timme. Jag läste böcker och jag tänkte” ( 1975,11).  Men exakt vad han läste och varför får man ingen kunskap om. Detsamma gÄller när hans eget författarskap: ”Ensam på mitt rum färdades jag bakåt, inåt och pennan raspade i tystnaden med långa pauserî(1975, 14).  Men vad han skrev eller varför?. I stället  kommer helt  abrupt det till synes helt gengre främmande utropet: ”Det är kul att läsa böcker” (Ibid).

Det för oss till kasten mellan det högstämda och det triviala:  ”Jag formulerade för mig själv en teori som jag nu har glömt, om hur livet uppenbaras i döden. Hur vi mister allt i samma ögonblick vi lever det och inte blir medvetna om något förrän det är borta och dött. Det var helt klart dåå, men nu minns jag dåligt”. Omedelbart efter detta stycke står: ”Vi åt dansk mat på terassen, pappa med slutna ögon. Han utropade: O, vad det var gott! O, vad det var ljuvligt gott”(1975, 20). Under tiden som dessa dagboksblad formuleras läser Knut Marcel Proust. Kanske denna läsning ligger bakom en av de fåtal genomtänkta reflexioner som huvudpersonen Knut själv gör: ”Visst är det underbart att vara ung och ta det för självklart, att vara avundsvärd och inte veta om det, att leva sitt unga liv så att säga utan att märka det, detta liv som förvandlas till förflutet och lögnaktiga minnen så fort man gör en rörelse för att gripa det” (1975,20).

Desto vanligare är att han lånar – alltid okommenterad – en litterär text och lägger in den bland sina självklarheterna. Som för att förstärka eller ge substans åt den känsla av lågmäld vemod  finns  de utspridda. Så lyfter han exempelvis oväntat in  Leonardo da Vincis resonemang om hur allting som är fast förflyktigas: ”Hoppet och önskan att vända tillbaka till sitt hem och sitt tidigare tillstånd fyller människan. Liksom myggan söker sig mot ljuset, så ser människan med glada förhoppningar fram mot den nya våren och mot sommaren och mot kommande månader och år. Och alltid tycker hon att det hon längtar efter dröjer för länge med att komma. Hon märker inte att det ä sin egen upplösning hon längtar efter. Men denna önskan är tingens kvintessens, elementens innersta väsen, vilket som själ känner sig inspärrad i människokroppen och alltid strävar efter att vända tillbaka till den som sände ut det. Du måste veta att just denna önskan är naturens innersta hemlighet ” (1975, 57).

Denna text, som för övrigt ligger nära Freuds klassiska Nirvanaprincip – även kallad dödsdrift -  står emellertid helt okommenterad. Tvärtom följer omedelbart en grimasch i raden efteråt. Där finns finns följande typiska  poem:

Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex

Sen satte jag på radion, som spelade så nätt

Då somnade jag åter och sov till klockan ett (31)

Liknande klacksparkar åt det alltför uppblåsta finns ofta. De flesta är implicita, men någon gång är de uttalade.  Knut har just tenterat en kurs för en professor. Efteråt sitter alla och diskuterar filosofi. Men inget nämns om samtalsämnet, inga filosofiska problem antyds ens. I stället möter vi återigen den korthuggna stilbrytningarna: ”Efter inledande prat om filosofi och litteratur föreslår jag att vi skulle bryta arm, men då ingen kände sig hågad gick jag och lade mig och under natten mådde jag illa. Nästa dag regnade det” (1975, 36.)

 För att balansera de alltför teoretiska resonemangen på universitetet går Knut oftast hem på eftermiddagarna. Han vill inte missa pensionsärskvarten. Han gläds när han där får höra sången ”Det ordnar sig alltid, om man tar det som det kommer/man skall inte sörja/ nej se på mig” och han tog det som ett gott omen att den sången sjöns just när han steg innanför dörren.  Ett annat uttryck för hans  knappt antydda livsfilosofi är älsklingssången ”Alla är vi sjömän på livets stora hav”(1975, 39 ). 

Vid sidan av dessa stilkast är ett annat genomgående tema långsamheten. Ord som loj, eftertänksam, sakta, stillsam återkommer gång på gång.[22]  Det dröjande finns som ett slags programmatiska försök att skapa livsnärvaro. Att Hylinger vill betona att det uppdrivna tempot  omöjliggör livstillfredsställelse syns för övrigt redan i bokens korta ingress, när han som epigram lägger in några rader av Walter Benjamin: ”Vi saknar tid att uppleva de verkliga dramerna i den existens som är oss tilldelad. Detta får oss att åldras. Ingenting annat. Rynkorna och vecken i ansiktet, de är signaturerna av de stora lidelserna, lasterna, insikterna, som kom för att besöka oss – men vi, herrskapet, var inte hemma” Walter Benjamin[23]. Att inte vara hemma hos sig själv  genom att låta sig  distraheras är en risk som omöjliggör  en ”ren” livskänsla. 

För patafysikerna var det partikulära det viktiga och inte det generella. Originalitetens och skapandets tema gestaltas  i den briljanta miniatyren ”Om det som inte finns”(1975, 66-71). Knut funderar över konstens förmåga att bjuda motstånd mot det likriktade. Bara konstnären kan skapa oväntade insikter: ”De stora mästarnas dukar som smyckar musÈernas väggar, dikterna i sten eller marmor som strålar under deras valv, är appeller till självständighet. De är vibrerande skrik mot det sköna och det fria livet, skrik fulla av hat och avsky för moralen som förslavar och lagen som mördar. /…/Och mästerverket är även individuellt i sitt uttryck, det existerar självständigt och samtidigt som det är till för alla, kan det finnas till endast för en: vad det har att säga säger det på åhörarens språk, dvs den som förstår att lyssna. Det är Frihetens och Skönhetens häftiga och överdådiga protest” George Darien i  Le Voleur  1897  (1975, 66).

Detta citat får utgöra utgångspunkten för ett annat av de få medvetna reflexioner som Hylinger gör. En koncentration på detaljen skapar insikter om ”en ordning” som vi kanske kan kalla mystisk: ”I det tillstånd av stillhet och koncentration utan inriktning, som jag befann mig i, gled jag iväg någonstans  och jag vet inte var, nÅgonstans där det var så stilla och tomt att en alldeles ny ordning tycktes härska”(1975,67).

Överhuvud kan den här beskrivna koncentrationen utan inriktning  ses som en av nycklarna till  Hylingers hyllade vanlighet. även den fritt flytande uppmärksamheten anknyter till patafysiken. När den inbjudna föreläsaren Cotice  i  Den stora sammankomsten 1990  hyllas för sina resor och allt han där upplevt avvisar denne alla idealiseringar. Han hävdar snarare att det banalt vardagliga  ger insikter som är av större värde än det starka och det efterlängtade. Cotice: ”Längtan efter strapatser är ingenting annat än en barnslighet, ett uttryck för oron hos dem som inte har hittat sin plats i livet; trötthetskänslan som följer pÅ ansträngningar dövar tillfälligt hans ängslan. Det är ingen lämplig attityd för den sanne resenären/…/ Det finns också en annan vanföreställning som det kan vara pÅ sin plats att undanröja; den gäller det så kallade sökandet. Missförstå mig inte, men i viss mening är det ingen idÈ att söka något alls som man inte redan funnit (min understrykning). Jag har i olika världsdelar träffat på alltför många ísökareí pÅ drift, unga män och kvinnor som hade gjort bäst i att lyssna till Emersons ord: ”Den som reser för att bli road eller för att finna något som han inte för med sig, reser bort från sig själv och blir gammal redan som ung bland gamla ting. I Thebe, i Palmyra har hans vilja och tanke blivit gamla och förfallna som de. Han för ruiner till ruiner” (1990, 26)  Ja, hela Cotice tal formar sig till en enda hyllning av det avsiktslösa: ”De mest betydelsefulla händelserna i tillvaron är varken dödsfall eller giftermål eller de katastrofer som drabbar en, utan vissa smärre tilldragelser som har en hemlig inverkan pÅ själens utveckling”. Typisk är Hylingers kommentar: ”Dessa rader gjorde intryck på mig, men jag förstod dem inte, sÅ jag lade bort  boken” (1990, 30).

”En djupare mening går att finna var som helst” fortsatte Cotice  ”och när som helst – när man tittar ut genom fönstret, när man går  över gatan, när man äter sin coq au vin – och det är bara hysteriker och de förstockade i anden som måste bestiga indiska bergstoppar och segla i storm över Atlanten för att på så vis chocka sig själva till att se med friska ögon på sin tillvaro”(1990, 32).

Avslutning

Hos Hylinger kan man finna ett slags ett slags inomvärldslig mystik. Det  finns i tillvaron en undanglidande enhet, en obeaktad sida. Men den ses sällan av den som aktivt eftersträvar den. Först i icke-sökandet framträder den.

Ett litterärt medel att nå denna närvarokänsla är att bringa läsaren i en uppmärksam och undrande position, detta sker genom stilbrott och oavslutade  handlingar. Historier kommer utan synbar poäng.  Intressanta tankegångar påbörjas men lämnas abrupt;  tanketrådar tappas längs vägen. Kasten mellan stilar är legio. Författarjaget sitter på Nationalbiblioteken i Paris och läser en djupsinnig bok, men inget antyds om bokens innehÅll. I stället står han  snart utanför byggnaden och iakttar barn i en park eller tjusas en förbi vandrande blondin. Texterna gestaltar en livskänsla som är parad med ett lÅgmält vemod. Konklusioner förblir undanglidande eller blott anade. Berättaren tycks hela tiden vara upptagen med att i goda vänners lag  föra   filosofiska samtal om meningen, lidandet och döden. Men texten  ignorerar tankemödornas innehåll för att i stället beskriva träden utanför ett seminarierum, en stilla öl på en krog, värmen i den fallande vårsolen eller skenornas dunk i tÅgresan mellan Köpenhamn och Gare du Nord i Paris. Här beskriver sig som en sann l´homme d´Lettre men vad han egentligen berörs av framgår inte -  i stället utdelas små gliringar mot Homo Academicus.

Inom psykologin finns en gammal konflikt mellan generalister och partikularister.  De första söker nomotetiska samband, dvs  regelbundenheter i mänskligt beteende. För att ”förklara”den enskilda upplevelsen hänvisar man till  övergripande teorier.  Mot detta står ett idiografiskt tänkande. Där är syftet inte att sätta in  ett beteende i i ett kausalt orsaksammanhang utan snarare förståelse av den  enskildes handligar och  upplevelsevärld. övergripande teorier  minskar snarast insikter om människors upplevelsevärldar, säger man här. I den mån skall tillskriva Hylinger något slags ”psykologi”gör hans uppmÄrksammande av den enskilda händelsen att han står i den senare traditionen. Genom att visa på det sammanhangslösa och att gestalta det oavslutade skapar han en perceptuell fräschör som invanda tänkesÄtt eller jagande efter mening ofta filtrerar undan.

Det finns en förbisedd dimension i akademisk forskning och särskilt i teologi:   reflexioner över vardaglighetens värde. Inom litteraturvetenskapen finns visserligen en  rad studier av författare som mystiker eller av texter som ses som epifanier eller hierofanier. Att kategorisera Hylingers texter som mystiska, sufiska eller något annat religiöst epitet förblir förenklat och i stort sett missvisande. Inte heller kan man på ett omedelbart sätt säga att hans miniatyrer skulle vara uttryck för en patafysisk hållning. I stället finns hos honom en intensitet i livsupplevelsen. Först i avsiktslös ttråkigheten uppmärksammas det vanligas värde. Visst anar man i hans texter hemliga samband, men dessa gäller alls inte bara i det patafysiska sällskapets mening. Däremot bidrar Hylingers egen hyllning av patafysiken till en viss kontextualisering av hans berättelser. 

Avslutningsvis finns en intressant likhet mellan Hylingers livshållning och flera av  John Steinbecks romangestalters. Också hos honom finns en hemlighetsfull kvalitet i den lycka som ofta förbises. Doktorns harmoni i romanen  Det stora kalaset (1954)  väcker både irritation och avund. Snarast är det misstänksam med en person som tycker om livet: ”Det är symtomatiskt för vår tid att vädra fara från sÅna människor som ni som inte oroar sig för allt och inte jäktar hit och dit. Särskilt farliga är de som inte tror att världen går mot sin undergÅng, de som helt enkelt är lyckliga/˜/  Folk vallfärdade till denne doktor för att finna ro just i hans avsiktliga och underbara avsiktslöshet (min kursivering)”. (Steinbeck 1954, 67).


magnetisk förmåga att gnugga fram sin bedrägliga alldaglighet”(1998).

[2] Hylinger i Werkelid1998.

[3] En stor hjälp för denna  artikel – särskilt   bibliografiska referenser – har varit Johannes Borgegårds c-uppsats i Litteraturvetenskap från 1998 samt  internetkällan  www. edu.Pathahysics.

[4] Se Adler, 1975, Ahlström, 1990, Bergström-Edwards  1986, Carlsson 1986, Danius  1988, Gellerfelt 1995, Holmqvist 1981, Johansson 1995, Lagercrantz 1975,  Lövgren  1991, Malmström 1986, Nordvall  1986, Thorén 1982  samt Westholm 1987.

[5].

[6] ”Det är inte alla människor förunnat att bli grundligt trötta på sig själva. Det är en gåva. Tag vara på den!

 Hylinger (1986),115.

[7] Beaumont (1984) samt ”Segla i ett såll .Patafysisk antologi (1979).

[8] Segla i ett såll (1979), 12.

[9] ibid

[10] ibid

[11] Jorma ( 1911) i Segla i ett såll,  30.

[12] Borgegård (1998), 7.

[13] Segla i ett såll 7

[14] Ibid, 19

[15] Beaumont (1984), 29

[16] Hylinger (1990), 128.

[17] Lennon (1984), 136

[18] Lutembi omnämndes i Claes Hylingers och Magnus Hedlunds radioprogram “Absurt, sa räven” hösten 1989.

[19]  WWW:adressen om Hylinger.

[20] Danius  (1988).

[21] Borgegård (1998), 7.

[22]  Hylinger (1975): 19,24,59.59.84.

[23]  Hylinger (1975), 4.

Comments are closed.