Owe Wikström
 

Rec av Att älska livet mer än dess mening

 

LIVET, PLATSEN OCH MENINGEN

RECENSION: Owe Wikströms nya bok är en sällsam blandning av modern postilla och psykologisk självhjälpsbok, skriver Jakob Carlander.

Det är ett tag sedan jag bodde i Uppsala. Men jag antar att allt är som vanligt; att han sitter där på konditori Fågelsången med fönsterbord ut mot Stadsparken. Rufsigt hår, halvdrucken kopp och fullklottrat pappersark på bordet eller en uppfälld laptop. Owe Wikström. Professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet och författare till ett stort antal böcker om livet, dess mening och vår egen plats i tillvaron.
Den som vill kika över axeln vad som skrivs på Fågelsången kan nu göra det med boken Att älska livet mer än dess mening. En sällsam blandning av modern postilla och psykologisk självhjälpsbok, utan att för ett ögonblick fastna i plattityder och floskler.

Upprinnelsen till boken anges dock som långt ifrån konditori Fågelsången. Owe Wikström befinner sig i Paris för en studie om Marcel Prousts estetik. Ett besök i Nôtre Dame och några skarpa ord av en präst från Senegal förvandlar vetenskapsmannen till pilgrim. Han ger sig ut i en litterär vandring som i stället kommer att handla om vad som är väsentligt i livet och att göra något gott av det.
Detta är bokens dramaturgi, som egentligen ganska snart visar sig vara något tillrättalagd eftersom många av texterna är hämtade från Owe Wikströms
tidigare skrivande och radioprat i Tankar för dagen. Men för den som har överseende med denna lite teatraliska öppning finns det många goda och tänkvärda stunder av läsande.

Boken ger associationer till en anteckningsbok med hårda pärmar. En sådan där man skaffar sig då man går i terapi, förebereder en föreläsning eller vill fånga sina tankar för en kommande diktbok. Och det är inte så illa valt. För Owe Wikström presenterar här en arbetsbok, där läsaren inte alls bara ska sjunka ned i djupa och sköna tankar utan faktiskt utföra ett arbete. Ora et labora! Bed och arbeta! Det är Wikströms motto med denna bok. Korta betraktelser, meditationer, reflektioner och iakttagelser förmedlas på några sidor. Efter varje stycke kommer så en tredelad uppgift. Läsaren ska uppmärksamma något i sin vardag, reflektera över det och sedan omsätta det i handling. Ingen bok att hasta sig igenom alltså. Ett stycke för varje dag i sju veckors tid.

Och det fungerar. Owe Wikström skriver i en tid då vi som läsare dränks i böcker om medvetande närvaro, mindfulness och inre sökande. Hans budskap ligger kanske inte så långt ifrån denna mittfåra. Men innehållet; orden, språket, associationerna och de estetiska bilderna skapar något helt annat.
Till skillnad från Karlfeldts Fridolin som ”talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”, så tvekar inte Owe Wikström att tala latin med oss alla. Han har en alldeles unik förmåga att vara både teologisk, för att inte säga kristologisk, och samtidigt djupt allmänmänsklig. Att se djupet i tillvaron är att se omvärlden och de små vardagliga detaljerna. Det är detta som är Wikströms särskilda kännetecken. När han störtar ned i tillvarons bråddjup och existensens mening rycker han hastigt med sig en halväten morgonfralla, Bach, Dostojevskij, några latinska citat och en kvinna med ett spädbarn i barnvagn som just passerar busstorget. Owe Wikström talar om ”vardagens skenbara banalitet” och ”den stora heligheten innesluten i detaljerna”. Det är detta som utmärker varje avsnitt i boken. Till Owe Wikströms berättarteknik hör att fånga de små enskildheterna och låta dessa enkla ting konkurrera ut teologiska klichéer och psykologiska trender. Wikström talar om ”terapiresistenta frågor”. Det finns inga genvägar till vissa frågor om livet. Som då han fångar barnets längtan efter att få sin teckning uppskattad av föräldern, lotsar sedan läsaren via Narcissos självspeglande vid källan till Hagars möte med den seende guden i Gamla testamentet, för att till slut landa i vårt vuxna behov av existentiellt sammanhang: ”Då skall vi se, ansikte mot ansikte”.

Jag tror att alla läsare kan följa med författaren in till hans innersta slutsatser, även om dessa landar i bibelord och kristusansikten. Det vardagliga och allmänmänskliga har alltid ett tolkningsföreträde framför det teologiska och det är endast där dessa storheter sammanfaller som Owe Wikström gör sina reflektioner och iakttagelser. De många associationerna till litteratur, musik och latinska begrepp ger läsaren en god känsla av att vara omsluten av allt mänskligt skapande. Trots att man själv kanske inte läst eller lyssnat till de texter och stycken han anspelar till skapas inget utanförskap. Perspektiven förskjuts därmed från kunskap till tillit, intellekt till emotion och från åsikt till förhållning. Ett sätt att leva och förstå sitt liv helt enkelt. 

Jakob Carlander
psykoterapeut och litteraturkritiker, tidigare bosatt i Uppsala.

http://www.unt.com/kultur/litteratur/livet-platsen-och-meningen-1060176.aspx