Owe Wikström
 

Darwin som icke-fundamentalist

 

Många lutar sin ateistiska hållning mot Darwin – människan är bara en högt stående apa. Ingen skapare finnes. Naturens tysta och extremt långsamma utveckling är blind. Frågor om intention och mening har inga svar. Människans liv ett irrbloss i ett öde universum.

            I Henning Mankells pjäs Darwins kapten, som just går på Dramaten, gestaltar Börje Ahlstedt den gamle forskaren som ser tillbaka på sitt liv. Han resonerar med sin fundamentalistiskt övertygade fru Emma  (väl spelat av My Holmsten).  Hon står inte ut med hans forskningssesultat. Tanken om det naturliga urvalet utesluter ju Gud. Han hädar ju! Också när handlingen förläggs till forskningsfartyget Beagles blir kapten Fitzroy (spelad av Johan Holmberg) upprörd över Darwins starka kunskapsiver. Sanningen finns ju i Bibeln.

            Mankell har skrivit en utomordentlig pjäs om tro och vetande, om kunskapstörst och fundamentalism, om Guds från- eller närvaro. Scenografin är enkel och stiliserad, en gungstol, en levande mask (!), stolar  ett skrivbord, några papper. Ahlstedt är trovärdigt åldrad inåtvänd, ofta mumlande och tveksam.  Särskilt kapten är ängsligt stingslig.. Men mot den benhårt fundamentalistiske frun och kaptenen står inte en darwinistiskt grundad ateism. Snarare ser vi in i Darwins dubbelhet. Misstron mot en gudom som kan ta en älskad dotter från honom paras med en lika stark undran.

            En av pjäsens rikedomar är därför den kluvenhet som pågår inne i Darwins eget inre. Den är fint utmejslad av Ahlstedt och framstår i relief gentemot eleven Thomas Huxleys tvärsäkerhet. När Darwin sent omsider publicerat sin bok Om arternas uppkomst (1859) blev det en väldig diskussion. Huxley, ”Darwins bulldogg”, tog upp kampen med kyrkans stelbenthet.

            Men alldeles mot slutet av pjäsen låter Mankell Charles Darwin säga ”Du är en uttalad agnostiker, Thomas. Men jag  tror, Thomas. Innerst inne är jag en troende. Men jag får det inte att hänga ihop. Det är som om jag har två sediment av hårt berg inom mig, lika starka, men dom hänger inte ihop. Eller, nej, jag säger fel. Dom hänger ihop, jag kan inte splittra dem, det är det som är problemet och det skapar all de här oron i mitt liv/…/Det är som om själen ligger inkilad mellan sedimenten av två hårda berg. Jag önskar verkligen att det till sist blir så/..,/att den innersta punkten är just det vi inte kan omfatta med förnuft – tro”.  Något tidigare säger Darwin ”Själen det är väl den gåta som absolut endast tillhör Gud”

             Det är inte evolutionsläran som stör Darwin utan att han inte får svar på teodicéproblemet. Kaptenens neurotiska fasthållande vid Bibelns ofelbarget liksom fruns teologiska stigmatisering av ifrågasättande skapar hos dem en livshållning som inte tål motargument. De kan inte kan vistas i det oundvikliga Kanske som livet – och även tron – innebär.

            Pjäsen –ibland lite väl verbal – blottlägger allas vår ambivalens inför de eviga frågan Varför? Den visar att intellektuell ateism eller tro inte alltid är detsamma som emotionell. Mankells Darwins syn kommer nära katolska kyrkans hållning; evolutionsteorin ger den mest hållbara förklaringen till arternas uppkomst. Men de undantar själen.

 

Comments are closed.