Owe Wikström
 

Om saktfärdighet och vikten av att dra sig.

 Jag kan knappt tro mina öron. Julmusik på köpcentret  – en tidig novemberdag !? Och jag tänker. Blir de inte tokiga, de stackars affärsbiträdena? Att i sex veckor höra Carolas svajiga julsånger måste vara outhärdligt. En dag må väl vara, men i veckor?  När jag ser mig omkring märker att den stressade blicken hos de som funderar över julsaker redan kan skönjas. Snart hetsar oss julen oss alla i bakhasorna – vad då frid? På kvällen söker jag den gamle Lin Yutang i bokhyllan. Långt innan alla självhjälpsböcker vällde över bokdiskarna skrev han ”Konsten att njuta av livet” redan 1936. Politiskt helt inkorrekt misstror han effektivitetsjakt enFjärran från västs borgerliga kulturuppfattning säger han: ”Kulturen, sådan jag uppfattar den, är först och främst en produkt av fritid. Kulturens konst är därför först och främst konsten att lata sig. Ur kinesisk synvinkel är den människa mest kultiverad som bäst förstår konsten att slå dank”.

Hans poäng är att det finns ett motsatsförhållande mellan jäkt och vishet. De som är visa kan knappast sägas vara jäktade och de som är alltför jäktade är knappast visa. Alltså är den klokast som bäst förstår konsten att dra sig, hoppa över, låta bli, välja sina krig.  Yutang visar ett stillsamt men stolt förakt för det som världen kallar framgång.

Är livet verkligen värt att tas på så blodigt allvar, undrar Yutang. Han är självfallet inte emot att saker och ting blir uträttade.  Tvärtom, utan handlingskraft skulle människor gå under. Problemet är att verksamhetslusten tagit överhand i väst. Det ger dem inte tillräckligt med fri tid för att roa sig. Den förstör människans nerver genom den felaktiga tron att ansträngningar att göra saker perfekta också skulle göra att de blev perfekta. Denna koncentration på görandet innebär att man tillmäter det splittrande rusandet en större vikt än själva livet

  I jakten på att åstadkomma något stort av sitt liv förlorar många förmågan att njuta: Montaigne skrev ”Jag avskyr sådana sura och buttra själar som glider förbi glädjeämnena i sitt liv, hakar sig fast vid olyckorna och frossar på dem – precis som flugorna, som inte kan finna fäste på en jämn och slät yta, men som håller sig kvar vid råa och ojämna ytor och vilar på dem, och precis som blodiglarna, som bara står efter dåligt blod och suger i sig det”       Det ivriga begäret efter handling hos västerlänningar -  som därigenom försöker tilltvinga sig den yngre generationens beundran — gör dem endast löjliga i orientalens ögon, menar Yutang.  Visst kan det vara bra att få saker och ting uträttade men många gånger kan det vara lika bra att lämna dem ogjorda.

Alldeles invid Yutangs bok står Torgny Lindgrens ”Hummelhonung”. “Tiden kan människan taga till sig men sällan saktfärdigheten. Det är därför människorna läste tidningar, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten är ohyggligt mycket starkare än tiden. Tiden tar fort slut, men saktfärdigheten tar nästan aldrig slut. I saktfärdigheten är snart sagt allting samtidigt. Tiden var som myggorna och knotten, saktfärdigheten var ett stort fäkreatur som låg och idisslade. Ett saktfärdigt genomlevat förflutet är det enda råämne som en hållfast människa kan göras utav”.

Se där vilken tröst en äldre herre kan finna i en bokhylla en kall novemberafton!

Comments are closed.