Vi står inte ut med våra livs skenbara trivialitet

Trött efter en dags undervisning – temat har rört sociala mediers sätt att förändra oss själva och våra ideologier – körde jag häromnatten bil genom mellansverige. Ute snödrev och iskyla.
Det är något speciellt med susandet av bilhjul, motorn dova brummande och ljus som ibland lyser upp mörkret. Det uppstår ett slags stillhet i ett framrusande fordon. Nu och då förvandlas det till ett meditativt rum. Ibland måste man stanna. Att stiga in i en unken doft från i en vägkrog och hälla i sig en kopp hett – dåligt men starkt – kaffe gör att man kvicknar man till. Så också denna natt.
När jag kom tillbaka till bilen kom jag på att jag jag laddat ned sista programmet från P1 s  Filosofiska rummet. Plötsligt förvandlades bilen från andakts- till ett samtalsrum. Temat gällde Pascal, filosofen (1623-1662). Visst har jag läst hans aforismer lite nu och då. Inte minst det jag använder i undervisningen: ”Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte förstår”. Den meningen krossar en föreställning som intellektuella gärna vill tro – bara man logisk så löser det sig. Så är det icke.
Men i den kalla natten blir jag klarvaken när jag hör hur häpnadsväckande aktuell denne gammal stöt från Paris är. Jag tänkte ”Vad nu, kände verkligen Blaise Pascal till sociala medier. Fanns Facebook redan då? Har karln gjort tidsresor framåt? Har han lyssnat på vad vi diskuterat under dagens föreläsning?  Så här skriver han:
”Vi nöjer oss inte med det liv som vi äger inom oss själva i vår egen tillvaro, vi vill leva ett inbillat liv i andras föreställningar om oss och bemödar oss för den skull att synas, vi arbetar ideligen på att bevara och försköna denna inbillade tillvaro och försummar därmed den verkliga.”
På dagen hade ett gäng ärrade präster och socialarbetare diskuterat tillsammans: ”Det är uppenbart att vi lever i en bekräftelsekultur. Hur länge har vi inte sjungit ”Du vet väl om att du är värdefull”. Men varför detta ständiga tjat om att ”vara sedd”? Varför vill alla människor bli författare, kända, omtalade? Varför korresponderar inte behovet av att synas – blogga, twittra eller facebooka iväg varenda steg man tar, banalt eller icke banalt – mot behovet av att läsa. Varför verkar ingen ha tråkigt på nätet eller i media? Alla tycks dricka gott vin på fredagskvällarna, gå på Svettis regelbundet, läsa goda böcker eller ha trevligt. Försöker vi inte ständigt skapa bilder av oss själva” Tja, så där hade vi gått på. I kväll kommer en fjärran matematiker/filosof och sätter ord på vad vi talat om. Långt före mail, facebook eller print-on-demand.
Och jag sitter i bilen och tänker. Kanske har han rätt. Vi står inte ut med våra livs skenbara trivialitet. Därför önskar vi plantera bilder av oss själva i andra människors inre. Men de är idealiserade, förskönade eller intressantare än verkligheten. Dock, att bevara men framför allt förbättra de intryck vi vill göra på andra tar tid. Men kanske är Pascals mest intressanta iakttagelse följande: den energin vi lägger ned på att skapa goda rykten om oss själva gör att vi försummar det liv vi faktiskt lever. Till slut tror vi att vår förskönade bild av oss själva faktiskt är sann och att vårt verkliga är banalt eller åtminstone inte åtråvärt.
Inte underligt att jag deppar ihop när jag ser mitt föga fagra sömniga ansikte i bilens backspegel innan jag kör upp bilen utanför garaget.