Owe Wikström
 

Apropå Utøya – om religion och förändrad verklighetsuppfattning

Apropå Utöia –  här lite från min forskarverkstad: Om man relaterar frågan om en människas lydnad gentemot en ”uppenbarelse” till frågan om psykisk ohälsa måste man hålla isär två saker: sjukdomens uppkomst och uttryck.  När det gäller religionens roll för en grav psykisk störnings uppkomst är det ytterst ovanligt att en person utvecklar en sådan som följd av att man tillhör en religiös grupp eller har haft religiösa upplevelser. Det är svårt att påvisa att en person skulle kunna grubbla sig tokig eller att starka upplevelser leder till en psykisk sjukdom. Sambanden är vaga och svaga. De flesta människor med en intensiva religiösa upplevelser klarar av att relatera dem till den -  för alla andra gemensamma – verkligheten.

Men, när det gäller den psykiska störningens uttryck är det snarare tvärtom- särskilt gäller det vanföreställningar. Det är vanligt att en människa använder sig av religiösa symboler eller metaforer i  sin förändrade verklighetsuppfattning – antingen att man upplever sig förföljd eller känner sig ha kosmiskt/andliga/politiska uppdrag. Så kan exempelvis en paranoid vanföreställning få ”draghjälp” av ett religiöst eller politiskt symbolsystem. Någon uppfattar sig tagen i besittning av kosmiska krafter, en annan att andligt/onda viljor invaderar hennes eget inre. Då tillhandahåller de religiösa berättelsernas tal om onda makter som ett slags ”hakar”. De kan en person nyttja för att begripliggöra den intensiva misstänksamhet hon/han känner. Den upplevs bero på djävlar eller onda andar som antingen finns inne i kroppen eller utanför henne själv. Andra berättar om sataniska krafter som är ute efter att skada dem själva – ibland byggs det ut till hela nationer, eller kulturer. Förföljelseidéernas styrka passar som hand i handske i religioners tal kamp mellan utomjordiska krafter. Den person  som sommaren 2004 med en bil körde på en mängd personer i Gamla stans gränder, erfor sig i händerna på befallande andliga krafter. Han var då icke tillräknelig; rösten hade talat.

Men vanligare är  paranoians motsats. Det kallades förr megalomani eller grandiosititet. Då blåser man upp sin egen betydelse till kosmiska proportioner utan att ha någon som helst skäl: ”Allt som sägs i pressen syftar egentligen på mig. Nyhetsuppläsaren talar om mig i TV”.  ”Varför ? ” ”Jo, därför att jag har fått ett särskilt uppdrag. Hela världen är på väg mot sin upplösning – men jag som håller ihop den och har den slutliga lösningen”.  Grandiositeten är då en del av en insikt eller uppenbarelse. I Israel finns hela ex vis hela avdelningar på psykiatriska kliniker. Man talar där om ”Messiah”-  eller ”Jesusdelusion”. Det ingår ju i den judiskt/kulturella koden att en världsfrälsare skall födas. Men det är inte religionen som förorsakar dessa sjukdomar. Snarare passar religionens profeter och frälsare som hand i handske i en patologisk narcissism. Den förvridna verklighetsuppfattning förstärkas när man erfar sig vara utvald och därmed upplever att det man gör får andligt/kosmisk/politisk sanktion.

Grandiosa vanföreställningar är ett väl kända fenomen. Det betyder inte att utagerande politisk eller religiös extremism skulle vara detsamma som sjukdom. Det kan lika gärna sägas vara grundad på beräknande ondska, konsekvenser av en iskallt genomtänkt ideologi, genomförd av intellektuellt helt tillräkneliga personer.  Huruvida en person 1) har (tillfälligt) förändrad verklighetsuppfattning och därför icke  kan anses tillräknelig eller 2) är fullt frisk men fylld av en ideologi som sanktionerar råhet  - mördar och därför fullt ansvarig, det förblir rättspsykiatrins stora problem.

Men är det någon som i samtiden räknar med genuint onda intentioner, sådana som inte går att reducera till följder av sjukdom eller politisk indoktrinering ? Det är sådant jag tänker på när jag läser om massakern i Norge.

Comments are closed.