Om långvariga förpliktelser och internet



Läste häromdagen en intervju med sociologen Zugmund Baumann. Problemet gällde följande: hur skall man få till ett gemensamt torg där det är möjligt för människor att översätta privata intressen till offentliga problem och som i sin tur kan göras om till den enskilda medborgarens förpliktelser? Kortfattat utgör detta demokratins förutsättning. Samhällskontraktet handlar om människors tillit till ett samhälle som i sin tur skyddar, men inte inkräktar på, individen. Individualism riskerar att gå hand i hand med ett demokratiunderskott

I det sammanhanget är Baumann inte särskilt nådig mot nätet; livet online.  Han är förvisso både fascinerad och intresserad. Men han menar att det förblir en illusion att tro att långvariga åtaganden kan skapas och framför allt vidmakthållas via media. För sådant krävs faktiska möten, stor möda, långa diskussioner face-fo-face.  Helt utan genans hävdar han att ”livet online har den fantastiska fördelen att det inte föder några förpliktelser. För man vet inte vilka chanser som uppstår nästa år. Då vill man inte vara uppbunden. Därför tilltalar nätet särskilt de unga människor som är rädda för att ta på sig längre ansvar och samtalsvis komma fram till konsensus. Man kan nu under en dag utan ansträngning gå ihop med 500 likasinnade och på kvällen befria sig från dem genom en knapptryckning. Denna lätthet att gå ut och in ur relationer föder ett lättsinnigt beteende. Det skapar en illusion av att man kan ingå i en viktig gemenskap utan att det gör ont eller kräver uppoffring, allt enligt Baumann.
Det finns redan tusentals ”torg” på nätet. Där är av skilda slag. Men har ett gemensamt menar Baumann; de förblir dagssländor. Se på alla dessa människor som kom till Befrielsetorget i Kairo. Visst, de lyckades få Mubarak bakom galler. Men sedan? Vad har de haft för inflytande över fortsättningen? Det är nu det tunga samarbetet, samtalen behövs.
För sjuttio år sedan handlade människors fruktan om en samhällsmakt som skulle förslava eller förgöra henne. I de forna öststaterna är man fortfarande misstänksamma mot att exponera sig för potentiell Big Brother. Idag är det författare som Hollebecq som ger uttryck åt tidens rädsla. I hans bok La possibilité har människorna inga band till varandra längre och de förstår inte vad som menas med lång och trogen kärlek.
Men jag förundras, är det ingen som säger emot honom? Är han bara en bakåtsträvare eller provokatör? Eller har han rätt? Varför denna tystnad kring en av samtidens intressantaste tänkare?