Owe Wikström
 

Vägen inåt eller “jag tror väl på vad jag vill”

En individ säger sig tro på X. Så länge som de “andliga  realitetsexperterna”  har en samhälleligt stöd också tror på X  blir hon en del av en social gemenskap. Men när tilliten till de professionellt fromma faller eller när det uppträder andra -varandra motsägande  andliga realitetsexperter på scenen – allt från muslimer, argumenterande ateister till självutnämnda välbetalda gurus -  måste hon fundera över om  hon verkligen tror på detta X. Kanske det är så att X är en ren illusion? Då kommer den mer provocerande frågan “Vad har varit min egen erfarenhet av X”? Individen tvingas att återvända till subjektiviteten, gå från en extern, institutionell och social legitimering av den andliga världen till en intern oorganiserad och subjektiv legitimering. Det kan vara ensamt. 

 Sagt på ett annat sätt; när  tilltron till en tradition avtar,  tvingas individer att bli mer erfarenhetsorienterade och att fråga sig: “Vad  i min tro är  grundad i erfarenhet och vad tror jag på bara för att någon har sagt detta till mig?” Denna självrannsakan är smärtsam.  Samtidigt som man vänder sig inåt åstadkoms en polarisering; den yttre världen, organisationers färdiga svar blir mer ifrågasatta och den inre,  erfarenheternas  (eller icke-erfarenheternas) värld, blir mer väsentlig.

 

Vägen inåt

När man övergår från att följa religiös konvenans eller auktoritet till att fatta egna val blir ibland ambivalensen tydligare. Detta har benämnts allt från “dömd till frihet”, “liberalisering” eller “alienation”, beroende på politisk och filosofisk hemvist. Det som ur den religiösa erfarenhetens synvinkel blir påtagligt är: “lita bara på dina egna erfarenheter, bygg dig din egen ark!” Resan inåt med dess privatiserade föreställningar väcker anklang. 

        En följd av att gudstrons sociala stöd minskat är att individen tvingas bort från vad alla andra säger. Hon börjar sannolikt fråga sig “vad upplever just jag?. Vad kan jag peka på som jag personligen uppfattar som sant eller framstår som viktigt för mig?” När såväl icke troende människor som bekännande kristna förhåller sig ambivalenta till institutionellt traderade tolkningssamfunden så utgör subjektiviteten och privatiseringen ett skydd mot den hotande mångfalden. Samtidigt uppstår en ensamhet.

                Nya idéer och livsåskådning handlar alltså sannolikt mer om generell kulturell och social förändring än om religion. Färre köper lydigt hela paket. I stället mixar man element från politiska ideologier. Man förhandlar sig fram till det som verkar vettigt i en livsåskådning eller spiritualitet Man MBL förhandlar även med vår Herre. Sådana individuella “livshållningarna  är inte  socialt  avgränsade. De flyter omkring och bekräftas inte av bestämda grupper. De är varken de rituellt förankrade som religion eller sofistikerade eller genomtänkta som exvis, existentialismen, ateistisk eller klassisk humanism eller andra -ismer.

        Ett par tendenser blir tydliga på det moderna ideologiska och religiösa landskapet: fundamentalism och relativism. Båda erbjuder lättnat, en flykt från det alltför splittrade och upplösta.

        På den ena kanten finns de rörelser som inte anpassat sig, de som inte läser av trender utan insisterar på strikta lärosatser, hävdar klara moraliska regler och hjälper människor att få en social trygghet. De utövar en dragningskraft och ökar numerärt. Här finterfinns de som inte gillar den osäkerhet som pluralismen har fört med sig utan ser den som allt för tung. Det är då skönt att få vila från den. Om man lyckas ge sig hän till en enkel idé – religiös eller profan – så kan lättnaden bli avsevärd alldeles oavsett det idemässiga innehållet.

        På den andra kanten anas en annan typ av flykt. Den leder till ett slags nihilism eller solipsism; ingenting är riktigt sant eller falskt utom det just jag erfar. Man misstror varje auktoritet. Även denna lösning är till en viss grad attraktiv genom att förneka att det överhuvud taget skulle kunna finnas någon sanning “där ute”. Man väntar inte längre på Godot. Folk får tycka vad de vill. Allt fast förflyktigas. Låt alla blommor blomma!  Världen blir de-konstuerad och någon re-konstruktion är inte möjlig.

Comments are closed.