Att prata om ditt och datt anses inte som fint, att diskutera eller argumentera är finare. Att avslöja djup eller att berätta roliga historier är mer statusfyllt. Småprat stjäl tid sägs det. I själva verket är det något vi vinner på.
Hövlighetprat är smörjmedel i vardagens hjul – ord av älskvärdhet, vänlighet och artighet. Amerikaner som kommer till Sverige tycker ibland att bristen på artighet är påfallande; att hålla upp dörrar, resa sig i bussen, hjälpa gamla damer med tunga kassar, se varandra i ögonen, hälsa på okända, men framför ser de generande tystnad. Jag minns under en tid i USA hur överraskad jag var av att man log och sa ”Nice” hela tiden. ”Bonjour madame” säger man när man kommer in i en affär i Paris. Man markerar att man är där. Några småfraser i mitten, inget tjaffs och inget privat- men vänligt. Så: ”Au revouir!”
Jag hittar i hårddiskens bråddjup några anteckningar efter nåt jag läst av språkforskaren Viveca Adelswärd. Hon raddar upp en massa synonymer till småprat och försöker bringa en viss reda:” Skvaller, historier utan poäng, väder, trams, svammel, pladder, blaj, gallimatias, nys, dynga, guano, lort, blaha blaha, dösnack, flosker, snick snack, trams, lappri, snömos, bullshit”
Men prat har olika funktioner: 1) Det vilsamma och till intet förpliktigade pratet: ”Nej men tjena, hur e re?” 2) Det irriterande långpratandet. Någons mun går oavbrutet: ”Då sa han, så sa hon, då gjorde vi det.Nej, förresten det var 2007 på hösten eller kanske på sensommaren etc”. Ingen hinner avbryta samtalsterrorism. Ibland går det hand i hand med 3) Det uppblåsta pratet. Man skryter med städer man besökt, kändisar man träffat eller hur duktiga ens barn är. Så finns 4) de självupptagna snacket som utan genans kör med osanningar och fördomar: ”Inte för att jag har något mot invandrare, men….”
För att stå ut med 2-3 kan man utveckla ett påtligt knep: låtsaslyssnandet. Det är en underskattad konstart. Medan någon mal på infogar man– medan man tänker på något annat – orden ”Jaha, Precis, Säger du det, Jaså, Menar du?” men lyssnar inte. Det verkar sig själviskt. Dock, den som bara pratar på är ju inte bara oartig utan egocentrisk; inga frågor, inga pauser. Efter ett tag kanske ens skenbara arrogans få stopp på långköraren. Om inte har man ju alltid fått tänka en stund. 4:an skall man såga.
Goda samtal är milda, menade Cicero, och utan drag av oförsonlighet. Inga kvickhuvud tillåts dominera. Man talar inte om människor i deras frånvaro, ger akt på om andra vill säga nåt, avbryter inte, är hövlig.
Men vad skall man tala om när man sitter på en middag invid någon man inte känner. Jag fick två tips för ett tag sen. Efter vädret och maten kan man fråga till sin bordsgranne: ”Om en du bara fick berätta en enda sak om dig för mig, vad skulle då du säga?” Eller ”Är du en lycklig människa?” Jag har provat det. Sådana stillsamt burdusa undringar kan ibland leda till oväntade upptäckter – både om andra och om sig själv.