Det envisa gnolandet som följer oss. Ett relativt nytt nöje – eller skall jag kalla det intresse – har jag upptäckt den senaste tiden; det ihärdiga lyssnandet på basstämmor. Häromkvällen spelades Schuberts stråkkvintett i C-dur. I Alfénsalen i Upsala. Norsk strykekvartett var på besök. Denna gång utökat med cellisten Thorleif Thedén. Det var jag då uppmärksammade det igen. En bit in i den första satsen kommer melodin smygande förstäkt av kontrasterande trioler. Men under dem hördes de två cellisterna. Tassande beredde de marken för den friska skirheten i överstämmorna. Sällan har jag så påtagligt lagt märke till hur ledmotiven så kan flyta vidare – men också välva sig runt de andra instrumentens klanger. De två lägsta stämmorna ligger som en stabil grund under den framvällande och ständigt förvandlande tematiken.
Plötsligt förflyttades jag till New York, längst ned på Manhattan, den plats varifrån tar man färjan söderut till Staten Island.
Jag arbetade på Princeton en period på åttiotalet. Just denna dag hade jag varit på kammamusik konsert och stod sedan i blåsten på färjans däck och såg jättestaden bakom mig. Först ett par dagar senare kom jag att läsa Schubertiana av Tomas Tranströmer. ”I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man i en enda blik kan omfatta åtta miljoner människors hem. Jättestaden där borta, är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan/…/ jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert i något rum där borta och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra/…/den blinda ledstången som hittar i mörkret/…/det envisa gnolandet som följer oss just nu uppför djupet”.
Cellostämmorna gungar fortfarande i öronen när jag cyklar hem längs Upsalas våta asfalt. Kvar dröjer deras motsträviga värme, verkligare än allt det andra.