Owe Wikström
 

Helighetens vägran att försvinna

 Varför avtar inte helighetslängtan hos den moderna sekulariserade människan? Varför berörs människor ibland av det heliga trots att de säger sig inte tro? Varför försvinner inte religionen i Västerlandet när människan ”har det så bra”? Är inte religionen egentligen bara ett sätt för människan att söka tröst i en fantasivärld eller att skapa en ordning i sitt liv – eller kan det vara tvärtom? Har människan ett ”behov” av mysteriet?

Under några år var religionen nästan uträknad. Modefilosoferna hävdade att andliga utsagor i stort sett var meningslösa. De går ju varken att falsifiera eller verifiera.  Andra menade att varje vettig människa borde inse att talet om gudar, makter eller osynliga krafter blott är dimridåer för att hålla massan på marken (Marx), koder för social sammanhållning (Durkheim) eller psykologiska fantasiprodukter skapade av skräcken för intigheten (Freud). Men så lätt vanns inte matchen. Både vaga och starka andliga upplevelsekvaliteter fortsatte att fascinera, trots – eller kanske tack vare – att vetenskapen blev nittonhundratalets viktigaste verklighetskonstruktör. Forskningens accelererande avförtrollning av kosmos, samhälle och människa filtrerade undan alla skäl att tro på gudomliga realiteter. Men ensamheten i världen är tung. Sisyfos suckar och bär än en gång stenen upp för sluttningen. Sökandet efter essensen bortom existensens obönhörliga engånglighet tycks dock kvarstå.

 Vi har sett att Gud tycks märkligt närvarande i sin frånvaro. Liket rör på sig. Människor fortsätter att tro på gud(ar).  Kritiskt skolade muslimer i Kairo håller lika starkt på sin erfarenhet av den Andre (Allah) som välmöblerade ortodoxa judar från New York (Jahve) eller de skarpaste religionsfilosoferna i Vatikanen (Kristus). Intellektuell skärpa, vetenskaplig precision eller logik verkar inte alls i alla fall leda till det föreskrivna resultatet:  en agnostisk eller ateistisk hållning. Föreställningen om en andlig realitet – hur denna än kulturellt bestäms – tycks märkligt seg. Många bugar sig i vördnad inför tända ljus eller vackra valv. Kanske andligheten till och med tilltar -  som ett slags kulturell motkraft. Ibland tycks hjärtat ha skäl som hjärnan inte förstår. Men vad beror detta i så fall på?

Upplevelsen av helighet är central i alla religioner. I samtliga stora kulturer har det funnits ritualiserade sätt att uttrycka sin vördnad och respekt inför livsgränserna (födelse, vuxenblivande, parbildning, barnafödelse, åldrande, död, sorg), sitt beroende av något eller någon som upprätthåller livets okränkbarhet och sin tacksamhet gentemot livsvillkoren. Man gjorde detta inför symboler för en ”andra verklighet”. Denna verklighet hålls avskild från den ”vanliga”, kan inte kränkas.

Sådana helighetsförvaltande symboler, byggnader och institutioner var integrerade i samhället. De fungerade som påminnelser om eller markörer för något fullständigt annorlunda. Det är ett fundament för den religiösa människan att det finns en osynlig verklighet som på olika sätt är tillgänglig. Sådana heliga tecken finns fortfarande kvar världen över; det må vara bönhuset i den lilla byn i Norrland, den ikon som hänger i ett studentrum i Uppsala, den buddhistiska stupa man ser i Nepal, den lilla grop med Shiva lingam (en fruktbarhetssymbol) som finns överallt på den indiska landsbygden eller den majestätiska katedralen i Chartres.

Människan har alltid inrättat sitt liv genom myter, hon har skapat ceremonier kring tiden års-, månads- eller veckorytm och livcykeln ( födelse, vuxenblivande, parbildning, barnafödande, åldrande och död. Dessa riter möjliggjorde att hon kollektivt kunde bearbeta olika livskriser eller få utlopp för sin tacksamhet. Hon fogar samman livscykelns olika stadier till en helhet och tillskriven den en mening.  Myterna reparerar meningsförluster. Människan ser en mening genom de heliga berättelserna. För den kristna människan innehåller kyrkoåret en sådan berättelsesamling som för samman den enskilde in i Kristi eget liv. Det gäller inte minst under fastan eller påsken när Kristi lidande erbjuder en identifikationsojekt inför den svåraste av livssituationer – döden.

Men för många i samtiden har de religiösa symbolerna blivit stumma, gudstjänster har urholkats och tömts på erfarenhetsinnehåll. I varje fall tycks många sakna ett led som binder samman människans värld (den lilla berättelsen) med de mytiska världar (den stora berättelsen) som förvaltas i de etablerade samfundens ceremonier. Symbolerna riskerar att förvandlas till kulturella artefakter som saknar annat än historiskt intresse. Bara de verkligt initierade förstår dem. Den avmystifiering som delar av den protestantiska kyrkan ägnat sig åt och som dränerat bilderna på helighetens styrka måste sannolikt ersättas av en re-sakralisering.

 Samtidigt: om man tonar ned det intellektuellt paradoxala i religionens egna sanningsanspråk – i kristendomen bland annat  inkarnationen eller uppståndelsen – så försvinner sannolikt poängen med dess budskap. 

Heligheten försvunnen?

Vid sidan av den världsligt-profana tiden upplever den religiösa människan ett annat slags tid, en helig tid. Där känner man sig samtida med de figurer som det berättades om i de heliga texterna. Hos dem finns den eviga, sanna tiden. Den är fast och stabil. Varje vecka, varje årstid erbjuder de återkommande helgerna en regelbundenhetens trygghet. Men riterna är i sin tur också knutna till en livstolkning. Individens egen livshistoria sätts i samband med de heliga personernas liv. För den kristne är Jesu liv förebilden. När julen kom uppfattas detta som att Gud fötts in i det egna livet. I fastetiden följer man Jesus på lidandets väg. Hans smärta lättar ens egen plåga. När långfredagen kommer vet man att inte ens döden kan skapa en yttersta ensamhet – Kristus har gått före. Påsken ger ett odödlighetens skimmer åt tillvaron. Och vid kyrkoårets slut bävar man inför mötet med den Helige, den som samtidigt är den store Förlåtaren. Allt är  inte profant. Vår, sommar, höst och vinter har en överton av evighet. Detsamma gäller andra religioner vars myter och traditioner förs vidare i regelbundet återkommande riter, allt detta ger livet en övergripande mening.

Varje nytt år är däremd knuten till en helig symbolisk tolkningsram. Individen blir del i ett sammanhang som inkluderade dödens absurditet, bearbetade skuldens gåta och tidens obönhörliga gång. För varje steg på livsvandringen möter man riter som förbinder människan med det kosmiska. För den kristna i exempelvis  dop, vigsel, bikt och jordfästning. När ett hus skulle tas i besittning eller när man satte sig till bords ”heliggjordes” detta med välsignelser och ceremonier. Ordet re-ligio betyder attt återförbinda.

När arbetsveckan är över ljöd förr helgmålsringningen:  det vardagliga övergick i något heligt. Man tar på sig andra kläder, arbetet lades ned, vilodagen – helgen – går in. Detsamma gäller judarnas Sabbat eller muslimernas Ramadan.

Men man talar inte bara om en annan värld utan symboler och handlingar skapar kanaler till kosmiska eller eviga regioner. Genom symbolerna – i den kristna kyrkan främst Ordet och Sakramenten – strömmar evighet och kraft ned i denna värld från en osynlig men evig värld. Därför vill man vara nära dessa kraftladdade ting. Ett altare, ett ljus, ett bröd i nattvarden, ett krucifix, doften av rökelse eller en öppnad bibel ger delaktighet och andlig kraft. Symbolerna har en hitsida som kan förstås, vidröras och vördas. Men deras frånsida vetter mot den värld som inte är möjlig att fånga i vardagens begrepp, utan är principiellet bortom språket. Via det synliga förmedlas det osynliga.

Heligheten manifesteras visuellt i stadsbilden genom tempel, kyrkor och moskéer. I hemmen finns olika symboler: ett kors på en vägg, ett bibliskt ordspråk, ett oljetryck, en bild av ett helgon eller ett radband. Till sådana yttre påminnelser om den sanna verkligheten återvänder man regelbundet. Från dem hämtar man styrka, inför dem klagar man, genom dem får man upprättelse. Alltjämt pekar religiösa symboler ut denna andra värld, påminner om och uppväcker känslor. En gång hade den kristna lutherska varianten av detta umgänge med den osynliga världen tolkningsföreträde i Sverige. Mångkulturaliteten gör att liknande heligheter finns, men nu i ortodox, katolsk eller muslimsk tappning, för att inte tala om postmodernt pluralistiska psykoandliga metoder .

Årets religiösa högtider gör det möjligt för människor att kollektivt och regelbundet erfara sig i förbindelse med den stora heligheten. I gemenskapen i de institutionella religioneran blir man delaktig av något allomfattande. I bön och meditation, i lovsång, i liturgin eller i tillbedjan släpper man kontrollen över sig själv och känner sig buren av ”något annat”. Denna överlåtelse kan ske mer eller mindre typifierat, i ett rollspel eller en nattvardsmassa; ett rituellt drama. Genom att återberätta och gestalta myterna fogades människan in i ett övergripande sammanhang. Man är inte utlämnad som en lekboll åt ödet, utan erfar sig som en länk i den eviga historien. Kronos (den lilla tiden, almanackstiden) får därigenom en överton av kairos (den stora, heliga tiden). Vardagen hakade in i heligheten.

I den västerländska kulturen har den kristna ”tolkningen” av den stora helighet haft företräde. Den kristna kyrkan har präglat västerlänningens möte med heligheten. Tills bara for ett par århundraden sedan har kyrkan haft ensamrätt till helighetens uttryck och dess rätta tydning. Det heliga doserades enligt dess regler eller skulpterades i fasta former. Man ”fick” inte, utan man ”måste” gå i kyrkan. Anarkistiska rörelser av ockult, pietistisk eller extatisk karaktär tvingades att leva ett fördolt liv – alternativt utvandra.  De marginaliserades och avhånades av den etablerade stat som var tätt sammankittad med kyrkan.

Det tidiga 2000-talets privatisering av religionen kan också tolkas som en protest mot auktoritära uttalanden och krav på underkastelse. I samma mån som demokratiseringen vunnit insteg får det personliga valet också styra religiös tillhörighet. Flera av de kristna berättelserna har försvunnit i historiserande analyser, förbarnsligats och eller blivit så exotiskt högtravande att eftertänksamma personer känner sig generade. Heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse har nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor. Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten. I den västerländska delen av den kristna kyrkan har det funnits en tilltro till ”rätt lära”, till dogmatisk precision. Detta förhållande placera länge mystiken och icke-rationella delar av det religiösa livet – om inte i skamvrån så i varje fall i dunkla korridorer. Så har det funnits andra perioder då talet om en levande gudom reducerats till poesi eller metaforik och där sanningsanspråk grumlats. Kanske kan man se även detta  som ett led i en kyrklig ”sekularisering inifrån”.

Den kristna berättelsen lever inte längre i det allmänna medvetandet. Söndagsskolan har monterats ned av kyrkorna själva och ersatts av olika typer av barnverksamhet som i sin tur tonat ned sitt religiösa innehåll. Religiös fostran sker knappast i hemmen längre. Elementär bibelkunskap har minskat. I skolan lär elever sällan känna personer för vilka den religiösa traditionen lever. Genom breda samhällsförändringar har sålunda avkristningen gått fram. Det är i denna mångkulturella och ideologiskt splittrade samtid som människor måste skaffa sig orienteringsinstrument.

Heligheten återfunnen

Vad händer i ett samhälle när religionerna uppfattas som kvarlevor från en svunnen förvetenskaplig tid, rester från mänsklighetens barndom? Vad sker när talet om och erfarenheter av den stora heligheten – som något viktigt och möjligt att tolka som delaktighet i något översinnligt – har misstänkliggjorts av vetenskapstro och en snabbt framvällande teknologisk materialism? Vad händer när direkta upplevelser av andlig art misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?

Man kan ställa frågan annorlunda. Vilken verklighetsuppfattning och människosyn är det som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ”annan verklighet” och inte bara som avvikelser från normen? Det finns uppenbarligen något motspänstigt med heligheten.

När allt färre i Sverige säger sig tro i kristen mening tycks ändå ett ”behov” kvarstå av att – åtminstone i tider av samhälleliga problem, personliga livskriser och inför livsfrågorna – hålla något avskilt från det vardagliga, människor söker sig till riter som strukturerar det hotande. Kaos söker kosmos. Detta avskilda vill man vörda och ge sig hän åt. Kyrkorna tycks endast delvis ta vara på detta behov. Delvis kanaliseras det in i andra sfärer. Kyrkorna, inte minst själva kyrkorummen, kyrkogårdarna och minneslundarna, musiken i samband med de stora kyrkohögtiderna, de stora midnattsmässorna till jul och påsk etcetera, tycks vara viktiga för många människor. Men också den ordlösa mystiken och meditationen har fått en renässans.

Det samma gäller intresset för kyrkofäder och fornkyrkan. Många läser C G Jung med nytt intresse. Hans hemlighetsfulla ”arketyper” eller ”mandala” som emanerande från det ”kollektivt omedvetna” väcker anklang. Etiska frågor kring det okränkbara människovärdet eller naturen diskuteras som aldrig förr. Den grekisk-ortodoxa liturgin liksom dess ikoner har upptäckts av ordtrötta och sönderpredikade lutheraner. Nattvardsfrekvensen ökar i alla samfund samtidigt som man talar om predikans kris. Människor flockas kring ljusbärare vid midnattsmässor och står djupt berörda på midnattsmässor. Länge har man misstrott färdiga svar. Samtidigt anar man ett nytt intresse för teologins inre logik.

Åtskilliga frågor väcks.  Är heligheten på väg att återupptäckas eller har den överhuvudtaget försvunnit? Har det moderna samhället bara nya ord och former för gamla behov? Vad har gått förlorat eller kanske vunnits när de kristna helgerna, gudstjänsterna och symbolerna inte självklart tycks vara tolkare av existentiella teman? Är upplevelsen av det heliga endast sentimentalitet? Är den ett sätt att fly från tillvarons komplexitet? Eller är det tvärtom: Vittnar symbolerna och riterna –  vare sig de är privata eller kollektivt övertagna – om ett slags andliga ”behov”? Eller för att vara än mer poilitiskt inkorrekt: kan man rentav göra ett metafysiskt ”språng” och hävda att det finns en andlig realitet som gör sig känd och verkar i och genom människans upplevelsevärld och som inte är möjlig att uttrycka i något annat språk än ritens – en rå tanke för homo academicus principella agnosticism – men ett fundament för den religöse?

 

 

Comments are closed.