Owe Wikström
 

Fundamentalistiska rörelser, avhoppare och psykisk ohälsa – seminarie paper

 

 

Flykten från friheten – dragningen mot det fasta. 

När till synes fasta värden faller, traditioner upplöses och få idéer längre har självklarhetens styrka uppträder ett slags ideologiskt vaacuum. Man kan kalla den en relativismens yrsel eller en mångfaldens svindel. Existentiella frågor som tidigare fått sin tolkning via de stabila kulturella former som kyrkor och samfund tillhandahållit, flyter nu mer fritt. Intresset för etik och existentiella frågor är därför påtagligt, liksom för andliga problem. Sökandet är mer förbehållslöst och mer respektlöst gentemot klassisk religion. Samtidigt finns det tydliga motkrafter – längtan efter enkla och tydliga svar.

Förklaringarna till denna förändring är flera. Låt mig antyda några. Man har talat om ideologiers kollaps, att de “stora berättelserna“ har svårt att göra sig gällande.  Det kan gälla såväl det moderna projektet liksom tankemodeller som marxism, socialism, liberalism etc. Det narcissistiska samhället har blivit individ- och upplevelseorienterat vilket gjort att att den privata och upplevelsens legitimiteten av värderingar och livshållningar tycks viktigare än den institutionella och dogmatiskt renläriga. Snabba sociala förändringar, teknikens framsteg, uppbrott från givna värden och strukturer ger känslor av främlingskap och förlust.  Organisationstunga, intellektualiserande kyrkor och samfund upplevs inte särskilt flexibla. De kan sällan erbjuda spontan, lekfull och respektlös hållning, där man kan pröva sig fram utan institutionell kontroll eller krav på rätt lära. Postmodern filosofi har – i populär form- givit legitimitet åt tanken att alla perspektiv har lika stor förklaringskraft. Men sannolikt ser vi i individualismen även frukterna av en skola som betonat ett kritiskt förhållningssätt gentemot auktoritet och etablerade sanningar. Den autonoma, fria människan blir samtidigt problematiskt för rörelser  som bygger på gruppsolidaritet.

Denna glidning av den religiösa idévärlden från entydighet till mångfald, från klarhet till diffusitet, från institutioner till vaga och kringflytande privata system är provocerande åt tre håll: dels för det samhälle som vant sig vid att religion är en innehållsligt avgränsad företeelse, dels för de kyrkor som tryggt har trott sig ha andligheten på entrepenad, dels för de individer som erfar sig slungade ut i friheten.

Två tendenser kan urskiljas som reaktioner på mångfalden, den ena tendensen:  ropen efter raka bud, dvs en dragning mot auktoritära rörelser där den starka ledaren, de tydliga reglerna och de enkla svaren ger trygghet. En stark gruppkänsla, med klar bild av fienden och  profilerad världsuppfattning utgör då ett skydd mot förvirringen. Det är här vi ser en del (men självfallet inte alla) nya fundamentalistiska “sekter” och utpräglat hierarkiskt religiösa rörelser.  Den andra tendensen : en dragning inåt mot den inre världen, där en individualiserad andlighet – “jag är religiös på mitt eget sätt“ – ger en slags upplevelsemättad tillit. Också den erbjuder trygghet eller andlig stimulans i en hotande relativistisk eller en alltför stillastående och statisk värld.

 Jag återkommer till den hotfulla moraliska och idémässiga mångfald som auktoritära rörelser kan uppfattas som en reaktion mot; men först några rader om religionens samhälleliga och individuella betydelse.

Religionens funktioner

Vilka psykologiska och sociala funktioner har religionen? Detta är naturligtvis en oerhört komplicerad fråga. Enkelt sett ger religionen en känsla av sammanhang,  av livsmening och tillhörighet. Människan är generellt sett en meningssökande varelse och därför försöker hon även tillskriva helheten en övergripande mening. Den religiösa människan ser inte tillvaron i dess totalitet som enbart följder av slump, öde, tillfälligheternas spel utan avtäcker i den skenbara mångfaldens värld ett slags mönster; “Gud vill“, “Allah vill“ eller “karmalagen råder“. Den religiösa kulturen ger myter och riter som tolkar världen på ett meningsfullt sätt.

 

Att en människa uppfattar tillvaron på detta sätt, dvs kittar samman sinsemellan olika händelser till en större enhet och erfar att i denna enhet finns ett slags vilja och intention, beror på att man strukturerar sin upplevelse av världen genom de glasögon som den religiösa traditionen tillhandahåller. Man lär sig alltså att tillskriva tillvaron ett andligt högre syfte (Gud, andar etc.) genom det meningssystem som ens religiösa (sub-)kultur tillhandahåller. Tänkandet och undran över livet struktureras via de mytiska förklaringar som lever i  det egna religiösa tolkningskollektivens värld.

Ett liknande sätt att förstå den religiösa upplevelsen utgår från att verkligheten – särskilt den samhälleliga och religiösa – är följder av språkliga konventioner inom sociala kontrakt. En grupp individer bygger upp en religiös verklighetsuppfattning genom att de har ett gemensamt språk för denna alternativa osynliga realitet.  De olika kyrkorna, new-age grupperingar, kulter, sekter och samfunden utgör var för sig sådana tolkningskulturer. I dem stärker de enskilda medlemmarna en gemensam verklighetsuppfattning. Nya individer socialiseras in i dess föreställningar, myter och riter. En speciell typ av religiösa rörelser är de som kräver en absolut lydnad mot gruppens tolkningsramar och som står i stark konflikt med den omgivande världens livstolkning.

 Den enskilda människans religiöst/andliga upplevelser bestäms således av hennes behov av mening, av känslomässig trygghet, av social tillhörighet och grad av engagemang. Innehållet i trosföreställningar, symboler och riter är däremot beroende av en specifik  kultur..

Ur ett socialvetenskapligt perspektiv förmedlar således religionernas riter, myter och symboler grundläggande föreställningar om människans plats i tillvaron. De heliga skrifterna tillhandahåller ett slags perceptuella filter;  de gör  livsfrågor som livet, tiden, ondska, lidande och död förståeliga. 

Sagt på ett annat sätt: Erfarenheter av  helighet, vördnad och tacksamhet inför livsvillkoren tycks utgöra en vanlig komponent i många människors liv.  Mänsklig erfarenhet är ett kontinuerlig flöde av små, mellan och stora vördnadserfarenheter. Däremot skiljer sig samhällen och kulturer åt till vilken grad de uppmärksammar, tolkar respektive “organiserar“ och kontrollerar dessa subjektiva upplevelser av att vara “delaktiga av något Större“. Kyrkor och samfund kan sägas vara  sådan helighetsförmedlare. 

Om andlighetens legitimeringskris

I Sverige har Bibeln länge varit den officiella tolkningsram som givit svar på frågor om livets mål och mening. Den har tillhandahållit moralisk vägledning. Kristen tradition har legat som ett socialt kitt i den svenska befolkningen. Katekesen, psalmbok och böner har givit en gemensam klangbotten i svensk litteratur och kultur. De idéer som finns i den kristna tron omfattades förvisso tidigare av många slentrianmässigt, av konvention eller av rädsla. Men likafullt utgjorde  de kartor som hjälpte individ och folk att få en relativt gemensam riktning i tillvaron och erfara en andlig förankring i det föränderliga. Åtminstone kunde man ta spjärn mot en religiös idékärna i sitt tvivel eller i sitt avståndstagande. De religiösa riterna skapade en sammahållning kring folk och nation.  Inne i enhetskulturen uppträdde ibland motståndfickor av väckelsekaraktär, rörelser uppkom,  förföljdes och försvann. Ockulta strömningar doldes under enhetens klädnad om de inte offentligen avhånades eller förlöjligades av “de rätte lärarna“ eller av den stränga vetenskapen. 

Det som har hänt de sista decennierna är att de entydiga och självklara sociala strukturer – kyrkorna – som vidmakthållit en religiös tolkning av sådana transcendensupplevelser nu har förändrats och ifrågasatts. Det gäller särskilt  Europa och i synnerhet i Sverige. De officiella och av samhället sanktionerade distributörerna för religiösa verkligheter – frikyrkorna och Svenska kyrkan – har fått konkurrens av invandrarreligioner och nya andlighetsentrepenörer. Den sista tiden tycks kristallkulor och ockulta insikter vinna viss acceptans. Det är uppenbart att människor fortfarande söker sig mot andliga upplevelserm, men formerna är nu helt annorlunda.

Det har uppkommit ett slags andlighetens legitimeringskris. Legitimeringsgrunden när det gäller religiositet flyttas successivt från auktoritet till autenticitet, från troskollektiv till privata upplevelsevärldar, från modernismens väntade “svar“ till postmodernismens “det beror på“. 

Personers medvetande om och erfarenhet av “något utomjordiskt“, tolkades av enhetssamhället ofta enligt givna former. Kyrkorna ville gärna (ibland med maktspråk och under hot) tillhandahålla entydiga sätt att förstå denna “andra värld“.  I det svenska bondesamhället, gick de flesta i högmässan. Årets fester anslöt till en teologisk tolkning;  jul, påsk, midsommar. Livscyklens riter var kopplade till en religiös övertygelse: dop, konfirmation, vigsel och jordfästlning.  Erfarenheter av det heliga var förutsägbart eftersom de kanaliserades  i klara strukturer. Frågan om folk “trodde“ mer eller mindre är här inte det primära. Folklorister har visserligen visat att religiösa seder och bruk med en folklig och icke-kristen förankring fanns vid sidan om den officiella.  Men kyrkan hade i varje fall genom sina gudstjänsten, skolundervisningnen och konfirmationundervisning den avgjort största andelen av rituella uttryck. För att säga det på annat sätt; det fanns och tilläts färre val av andliga verklighetsbeskrivningar. Den kristna traditionen hade genom sin status ett  kulturellt och rituellt tolkningsföreträde när det gällde svaren på livsfrågorna.

Den homogena verklighetsbeskrivning  (i  vilken den gudomliga världen ingick som en självklarhet) fortlevde därför relativt oemotsagd som en funktion av ett enhetligt och relativt statiskt samhälle.  Människor reste sällan, den sociala gemenskapen och kontrollen var tydligare.

Vid en enkel jämförelse med nutidens splittrade idéflöde framstår det klart att den senmoderna människan måste välja andlighet. Kyrkornas  svar på frågor om livets mening, Gud, ondska och död är nu bara en av flera.  Även personer som kommer från små likriktade (fri-) religiösa (sub-) samhällen och som socialiserats inom sina sociala kupor av likasinnade, tvingas nu genom TV, radio att möta andra religiösa synsätt. De upptäcker förr eller senare att det finns flera och varandra motsägelsefulla andliga verklighetskartor.  Nu ser man dagligen en mängd  religiösa uttryck vid sidan av varandra. Pluralismen och mångkulturaliteten liksom livsfrågor som nu flyter fritt utan självklara “svar“ kan då av somliga erfaras hotfullt – man vill ha klara och raka lösningar.

De kyrkliga institutionerna upplevs av många som kulturella artefakter från ett svunnet enhetssamhälle. Somliga uppfattar kyrkan som ett slags livsåskådningarnas Skansen och har svårt att se dess relevans. Man definierar kyrkornas roll i termer av deras sociala eller psykologiska funktioner: “ – Religion är bra att ha – den gör att man blir lugn i kriser, när stora olyckor inträffar ger den en mening i livet och den skapar en gemenskap i samhället.  Men att en Gud skulle ‘leva’ ( vilket kanske bör vara kyrkans centrala idéinnehåll)  verkar högst osannolikt.“  Tilltron till de funktionärer (präster) som upprätthåller tilliten till denna överjordiska värld minskar i såväl Europa och i USA.   Den kristna gemenskaperna börjar utgöra kognitiva minoriteter.   Vad är det som bidragit till detta?    

Mobiliteten, dvs att människor reser sig mer i det moderna samhället, gör att den enskilde fritt kan röra sig mellan olika religiösa eller livsåskådningsmässiga tolkningskollektiv på ett helt annat sätt än för några årtionden sedan. Med nödvändighet tvingas man därför att lyssna till sådana som befinner sig i  andra ideologiska territorier. En period lever man i andra sociala rum och tvingas då att se på sitt eget liv ur en helt andra synvinklar.  Detta betyder att det tenderar att blir allfler sprickor  även inne i den organiserade andligheten.

Privatiserade förhållningssätt växer alltså. Detta  har sannolikt inte bara att göra med att rimligheten i den kristna gudstron med rätta ifrågasattes av Ingmar Hedenius och hans eftersägare utan med att det samhället är segmenterat och differentierat på ett annat sätt än tidigare.  Människan som lever i en mångkulturellt samhälle tvingas ständigt att ifrågasätta sig själv. Social rörlighet och masskommunikationens utbud av livsstilar gör att den religiöst engagerade tvingas att konfronteras med alternativa andligheter. Den entydiga och endimensionella gudomliga verkligheten har ersatts av ett religiöst smörgåsbord. Man kan välja eller ignorera livsåskådning på samma sätt som man väljer mat eller kläder. Men det sker ofta utan förpliktelse.

Men vad sker när samhället tillhandahåller ett alltmer förvirrat utbud av religioner och livshållningar och när de “jag“ som skall hantera dessa ideologier i sin tur blivit allt mer poräsa?

Flykten från friheten – åt två håll

Tillsammans skapar ovanstående faktorer något som vi kallat relativismens yrsel.  När man övergår från att följa konvenans eller auktoritet till att fatta egna val blir den existentiella oron tydligare. Detta har benämnts allt från “dömd till frihet“, “liberalisering“ och “alienation“, beroende på politisk och filosofisk hemvist. Det som ur den religiösa erfarenhetens synvinkel blir påtagligt är: “lita bara på dina egna erfarenheter. Individen tvingas bort från vad alla andra säger. Hon börjar fråga sig “vad upplever just jag?“. Vad kan jag peka på som just jag uppfattar som sant?“ Denna påtagliga upplevelse kan då vara lockande antingen den dresserats fram i den styrda spontanitet som ibland ses i starkt extatiska religiösa grupper eller man känner av den i lågmälda metiditationssammanhang.

1990-talets människor är vana vid förhandlingar.  Det gäller att resonera sig fram mot en lösning: att ge och att ta. Överfört till religionen; man förhandlar sig fram till det som verkar vettigt i en livsåskådning. Färre köper lydigt hela paket. Man MBL förhandlar även med vår Herre. Men sådana individuella “alternativa“ livshållningarna  är inte socialt  avgränsade. De flyter omkring oorganiserade. De bekräftas inte av bestämda grupper. Inte heller är de rituellt förankrade som religionerna. De är inte kopplade till socialt engagemang eller till massmöten, en del av dessa  kan vi finna inom New Age. Den andra sidan av samma process är de starka sekterna som erbjuder en klar identitet, en strikt struktur – men poängen är densamma. Man får inte bara läror utan upplevelser.

Ett par tendenser blir alltså tydliga på det moderna ideologiska och religiösa fältet: fundamentalism och relativism. Båda erbjuder lättnat, en flykt från det splittrade.  På den ena kanten finns de rörelser – som ibland kallats sekter  och som inte anpassar sig, de som inte läser av trender i samtiden utan insisterar på strikta lärosatser, hävdar bestämda moraliska regler och hjälper människor att få en social trygghet. Somliga av dem utövar en dragningskraft och vissa av dem ökar numerärt. Sådana rörelser som däremot tillåter osäkerhet och väger argument har svårare att både behålla sina gamla och att få nya medlemmar.   I den auktoritära gruppen finns de som ser den osäkerhet som pluralismen har fört med sig som alltför tung att bära.  Det är då skönt att få vila. Om man lyckas ge sig hän till en enkel idé – religiös eller profan – så kan glädjen bli avsevärd alldeles oavsett det tankemässiga innehållet. Det är fint att rasta ut i en trygg bas – äntligen har man funnit sitt livs mening. 

 Men att träda in i en sådan starkt styrd grupp kan ibland medför problem dels för de anhöriga som uppfattar sig mista en familjemedlem eller en vän som i stället ger sig hän till en för dem främmande, underlig och krävande miljö, dels för medlemmar inom dessa rörelser, både för dem som inne i gruppen ibland under mer eller mindre teologiskt motiverat “hot” tvingas till lydnad och underkastelse, men framför allt när en medlem lämnar en grupp och går från en tydlig religiös identitet, med enkla och klara moraliska hållpunkter till en sekulär och tillåtande kultur. För att bemöta dessa personer krävs särskild kunskap om hur religiös kultur,  ideologi och grupptryck kan samspela med psykologiska faktorer och skapa ångest och stark förtvivlan. För andra medlemmar kan det vara en rik upplevelse att under något år av sitt liv ha levt med ett starkt ideologiskt engagemang, en period som man senare ser på med tacksamhet eller med ett visst överseende. Många upplever sig inte alls har skadads utan tvärtom berikade. Så tycks den övervägande majoriteten av personer i dessa rörelser – som sällan behåller medlemmar längre än tre-fyra år – uppfatta sin tid. Livet i gruppen har varit ett led i sökandet efter en andlig eller social identitet. Den övervägande andelen i nya religiösa rörelser är just yngre.

På den andra kanten finns en annan typ av reaktion. Den leder till en tillåtande mångfald; ingenting är riktigt sant eller falskt. Man misstror varje auktoritet. Även denna lösning är till en viss grad attraktiv. Också  den tar ifrån människan bördan av undringar.  Den gör det genom att förneka att det överhuvud taget skulle kunna finnas någon sanning “där ute“. Man väntar inte längre på Godot. Folk får tycka vad de vill. Ingenting är riktigt fast. Samtidigt blir gränsen mellan individualism och egoism/bristande solidaritet oklar. 

Hur skall  man förstå de sekter och samfund som är totalitära och som erbjuder starka känslor, gruppsammanhållning men som gör det i med – för samhället i stort – avvikande idéer, tankar som ter sig absurda och främmande? Ett sätt är att  se dem som indikatorer  på social splittring. De underminerar samhällets sammanhållning.  Ett annat sätt; genom att ger plats åt avvikare så har de en samhällssammanhållande funktion.

 Sekt, kult eller vad?

Vi såg att religion ur ett perspektiv sägas vara ett meningssystem som hjälper personer att tolka existentiella frågor som livet, döden, lidandet, framtiden och de eviga frågorna. Genom ett meningssystem talar man inom ett tolkningskollektiv om en andlig realitet och hävdar att denna “finns”.  En typ av tolkningssamfund utgörs av de nya religiösa rörelserna – och-  åter igen;  jag talar här i mycket översiktliga termer om ett mycket mångfacetterat fält.

Ordet “sekt“ eller kult har i det svenska språket blivit belastat med många negativa eller mystifierande övertoner varför man alltmer sällan använder det i religionsvetenskapliga sammanhang. Ofta benämns något som sekt när någon vill definiera något som främmande eller avvikande och som man bör se misstänksamt på. Men nästan alla religioner – även kristendomen och  islam – har just börjat som en hotande eller underlig avvikelse, en nytolkning  från en gammal tradition. Kyrkohistorien är fylld av schismer mellan samfund. Det finns således ännu ingen fast terminologi för att kategorisera dessa rörelser. Tidigare var det vanligt att säga att en “kyrka“ var en religiös institution som var integrerad i ett samhälle ( exempelvis Svenska Kyrkan eller Frälsningsarmén etc.)  att “sekten“ var en avknoppning ur en etablerad kyrka som uppkommit som en schism (exempelvis Maranata eller Livets Ord). “Kult“ däremot sågs som en avvikande religiös grupp som saknade nära kulturell kontinuitet med andra religiösa grupper i samhället. I kulter finns dessutom med drag av kulturellt import från utomkristna traditioner (inte minst hinduism och buddhism) och/eller drag av kulturell innovation, med helt nya element (exempelvis Hare Krishna rörelsen eller Scientologi)

I stället har det vuxit fram en viss konsensus kring ordet nya religiösa rörelser (NRR). Men inte heller detta är en särskilt bra term, eftersom de andliga idéer som man samlas kring ofta är urgamla. Ofta har man helt enkelt byggt på kristen eller hinduiska förebilderäven om man ibland legitimera sina föreställningar med hänvisning till modern vetenskap – inte minst i tal om holistisk fysik, hjärnhalvor eller ekosofi. Så både orden ny, religiös och rörelse kan problematiseras.

Beträffandee “ny“ kan man dock säga att de flesta av NRR – som jag snart skall ge några exempel på – är framvuxna under mitten av 1960 talet. Men det nya kan även bestå i att man söker bekräftelse på sin hållning via vetenskapen, EEG i meditationsrörelser eller att man använder sig av tekniskt-naturvetenskapligt begrepp i sin ideologi såsom clear, engram och energier.  “Religiös“ kan också problematiseras eftersom somliga av dessa rörelser inte alls – som i religionernas värld – hänvisar till en andlig föreställningsvärld bortom den synliga. I stället talar de gärna i termer av terapi, personlighetsutveckling, stresshantering och inte minst “healing“. Somliga av medlemmar talar  snarare om vetenskap (som exempelvis “Vetenskapen om  Kreativ Intelligens“ i TM rörelsen) än om tro. Dessutom är en del av dessa grupper kommersiella, de tar betalt för vägledning, kurser och föredrag. Men i ordet “rörelse“ ligger att man åtminstone har en viss typ av institutionalisering, en organisation kring vissa lärodokument och sociala aktörer.

När det gäller grad av engagemang i NRM har man skiljt mellan audiens-, klient- och kultrörelser. Audiensrörelser är sådana med lägst grad av organisation. Där samlas de troende ibland till föredrag, men framför allt sker spridningen av budskapet genom böcker, tidskrifter, band, video och radio. En audiensrörelse kräver inte något speciellt av sina medlemmar, och dessa är i sin tur så toleranta att de ofta deltar i flera rörelser samtidigt, ägnar sig exempelvis åt astrologi och UFO och A course of Miracle. De liknar minst traditionell religion och står därför i minsta spänningsförhållande till dem. Hit kan man föra mycket av New Age engagemanget. Klientrörelser är mer organiserade och karaktäriseras av att relationen till ledaren snarare kan beskrivs i termer av terapeut-patient eller konsult-klient.  Sådana klient grupper kräver bara deltidsengagemang av de av sina medlemmar som inte befinner sig på ledande plats. De ger specifik och inte generell belöning, dvs de ger exempelvis hjälp för emotionella eller sociala problem men tonar ned det andligt existentiella budskapet. Hit kan man vissa meditationsgrupperingar. Även klientrörelser står i ett lågt spänningsförhållande till det omgivande samhället.

Kultrörelserna, till sist, är den mest organiserade typen, oftast är den starkt hierarkisk där ledaren erfars som en profet -  med direkt kunskap om den andliga världen – som därför inte får/kan ifrågasättas. Misstro mot den andlige ledaren eller mot läran tolkas religiöst. Tvivel eller misstro innebär inte bara ett neutalt ifrågasättande utan ses som en direkt synd. Fullständigt engagemang krävs av medlemmarna och spänningen till det omgivande samhället är stort. Hit kan föras det som ofta i dagligt tal kallas sekter. 

Några nya religiösa rörelser

För att ge några exempel på vad det hela kan röra sig om kan nämnas  rörelser som ISCON (Krishna rörelsen) från 1965, Transcendental Meditation från 1959, Scientolgikyrkan från 1950 talet samlade kring sin ledare Ron Hubbard eller Osho rörelsen (tidigare mer känd som Bhagwan) från 1960 talet. Andra, mindre rörelser är Silva Mind Control, Est, Eckanckar och Sai Baba. Slår man samman antalet som är aktiva i dessa rörelser i Sverige i det sena 1990 talet rör det om c:a 800-900 individer.

Troende och aktiva i ISCON, Krishna medlemmar är c:a 200 personer. Detta är en rörelse med stark social sammanhållning kring den hängivna dyrkan av Krishnas namn, som om det upprepas gör att den troende upplever sig komma i kontakt med det stora gudsmedvetanden. I rörelsen finns tydliga levandsregler och ett ekologiskt tänkande. Man initieras in i rörelsen som har en klar andligt hierarkisk struktur. Transcendental Meditation bygger på en annan typ av mer spekulativ indisk enhetsfilosofi än Krishnarörelsen. Genom att meditera över ett specifikt mantra säger sig man sig uppleva en enhet,  helhet och läkedom. Individens meditation påverkar kosmos. Cirka 75 000 sägs ha initierats i dess meditationsmetoden i Sverige.  Delar av rörelsen har de senaste åren tonat ned sitt rent teologiska intresse och säger snarare att man vill fördjupa förståelse för VKI, Vetenskapen om Kreativ Intelligens. Man räknar med 100 personer som är aktiva i Sverige. En särskild mindre grupp inom TM ägnar sig ibland åt att försöka erfara s.k. levitationer. Under intensiv meditation hoppar man plötsligt upp en bit i luften. Med tanken sägs man då bevisa att andliga krafter kan behärska materien. Även Scientologkyrkan  har genom sin ledare Ron Hubbards bok Dianetics präglats av indiskt tänkande. Scientologi har skapat en speciell terminologi och ett särskilt system för att nå högre andlig mognad genom vilka människans engram -  ett slags andliga spår – skall renas i en speciell process. Andliga färdigheter kan man mäta genom en speciell apparat – en e-mätare – och troende erbjuds köpa kurser för att nå allt högre andlighet. I Sverige finns cirka 3-400 medlemmar aktiva och ett trettiotal anställda i rörelsens centrum. Moon rörelsen går tillbaka till en pastor Moon som 1930 hade en uppenbarelse där han mottog de så kallade Divine Principles. Man har c:a 100 medlemmar i Sverige.

Dessa är de mest kända rörelserna, men vid sidan av dessa finns även den muslimska Amadija rörelsen som är en avknoppning av islam eller Rastafari – där man dyrkar Haili Selassie eller en äldre gruppering som Bahai med sitt sitt säte i Tel Aviv.

Vid sidan av dessa rörelser – till  vilka somliga även fogar den s k trosrörelsen, exempelvis Livets ord, en pingstgruppering med hierarkisk organisation, stark tro på Andens verk och en fundamentalistisk bibelsyn – så har  de sista åren även en blandning av New Age och organiserad alternativ andlighet uppkommit; exempelvis UFO troende eller grupper kring ACIM, A Course of Miracle. Elvis Preslys hem Graceland utanför Tenessee, Memphis har blivit en vallfartsort. Att kända avlidna idoler tillskrivs gudomliga kvaliteter är mera känt. Många säger sig ha fått kontakt med sådana via “Channelling“ – en modern form av spiritism. Man möter personer som befinner sig i ett slags mellantillstånd efter döden.  Där fanns tidigare framför allt avlidnas andar. Nu upplevs sådana avlidna ta kontakt med de levande – via channellers – och framför budskap från exempelvis  Tommy Steele, Fredrik Chopin eller farao Amenehotep den IV. Andra sådana personer som tränger upp från de dödas värld är artister som Jimmie Henrix eller Jim Morrisson.

New Age är en övergripande term för en mängd tankeinriktningar och företeelser som rörs i andlighetens gränsmarker men som sociologiskt skiljer sig från det vi ovan kallat NRR eftersom man där medvetet eftersträvar att inte organisera sig utan helt på egna villkor äter ur det andliga smörgåsbordet. New age intresserade är inte institutionaliserade, de väljer snarare selektivt och självsvåldigt ur olika andligheter. Dock kan man här urskilja ett klarare intresse för psykologi/terapi, för ekologi och feminism, folktro och folkmedicin. Historiskt ansluter New Age till ockulta och teosofiska traditioner. Här finns intresse allt från slagrutor, Nära döden upplevelser, spåkvinnan Saidas förutsägelser, Nostradamus filosofi, Tarotkort och astrologi. Innehållsligt finns här en tydlig individualism, fokus är inriktad på att “utveckla sin inre/andliga potential“. Råden är ofta att man  skall lyssna på sitt eget inre. Där finns lösningen.  I denna andliga strömnig finns en relativt utspädd populärpsykologi, tal om holism, kvantfysik och  relativitetsteori. De lånar begrepp som energier, vibrationer, kosmisk strålning – men gör om dem i sina egna system.  Vidare finns ett slags helhetstänkande – att allt i kosmos här samman och en stark tillit till tankens kraft. Man kan tänka sig fri  genom det som ofta kallas positiva affirmationer: man blir vad man tänker.  Detta hör i sin tur samman med  att man ofta betonar Moder Gaia ( moder Jord) och att allt i kosmos hör samman. Genom spåsystem som tarotors eller numerologi kan man få kunskap om tillvarons innersta kärna. Man är här rakt motsatt till fundamentalisten, man är extremt inklusivistiska och hävdar gärna att det  bortom alla religioner ligger en dold sann kärna, en uråldrig visdom och att det är den som vill man komma åt. Alla religioner tros leda till samma mål.  Här skiljer man sig totalt från många NRR som både har en avgränsad gemenskap, tydliga utanför och innanförperspektiv, en hierarkisk ordning och hänvisar till en skarp skiljelinje mellan vad som är rätt och falsk lära. 

De hittills beskrivna rörelserna är alltså starkt heterogena, både till krav på grad av engagemang och vad gäller former och innehåll. Vissa gemensamma drag kring mer slutna rörelser skall vi återkomma till.

 Ibland kopplas NRR samman med starkt  destruktiva rörelser. Både massmedia, tidigare “sektoffer“, kyrkor, en del forskare och antikultrörelser gör gärna gällande att alla nya religiösa rörelser skulle vara potentiellt farliga eftersom de har strukturella likheter med starkt destruktiva rörelser. Andra säger att det skulle finnas en särskilt slag av totalitära grupper som förför unga människor och  därför skall fördömas. På samma sätt har man talat om att det skulle finnas en speciell typ av sektpersonlighet som skulle vara särskilt känsliga för intensiv ideologisk påtrykning och därför i farozonen. Destruktivitet och psykiskt lidande finns i alla typer av grupper. Att automatiskt likställa ett trevande intresse för en auktoritär rörelse som har – ur västerländskt perspektiv – ovanligt idéinnehåll med en fanatisk hängivenhet och underkastelse i en liknande rörelse är förenklat.

Fyra tragiska händelser som inträffat den sista perioden har emellertid  klart dokumenterat några starkt NRR:s starkt destruktiva makt över psykiska processer. David Koresh var en självutnämnd profet i den massmedialt väl bevakade olyckan i Waco, USA. Rörelsen hette Branch Davidian. Den 20 april 1993 dog 74 av dess medlemmar i lågorna när den federala polisen stormade deras fästning. Sannolikt dog dessa genom ett kollektivt självmord – i lydnad gentemot den karismatiske Koresh som man uppfattade som en gudom – en Messias. Detsamma kan sägas om de 53 personer som den 4-5 oktober 1994 miste 53  livet  i samband med sitt engagemang i den schweizisk-kanadensiska  rörlser Soltempelorden. Även där fanns en kombination av rituellt mord och självmord.

Den 26 mars 1997 fann polisen efter ett anonymt telefonsamtal liken efter 39  medlemmar tillörig en hittills halvt okänd rörelse kallades Heavens gate i Californien i USA.  Alla personer låg i sina sängar och allt tycks vara väl förberett.  Under en period på 3-4 dagar hade medlemmarna hjälp varandra att begå självmord – allt för att föregripa världens snara undergång.  The “Center for Millenial Studies“ i Boston uppskattar att det finns c:a 1200 kiliastiska organisationer – alla med mer eller mindre spekulativt preciserade dagar för världsundergången – ett klassiskt tema i kristen teologi. Här antog den föreställningen groteska former.

Självmord är tragiskt nog, ännu värre var de den 20 mars 1995, då det utfördes en giftgasattack i Tokyos tunnelbana som gjorde att 6000 personer fick söka sjukhusvård. En Aum Shinri Kyo låg bakom detta. 1994 hade en mindre liknande attack genomförts. En extrem lydnad gentemot grundaren Shoko Asharas bisarra och paranoida föreställningar låg bakom dåden.   

Skall man se ett samband mellan de sistnämnda rörelserna finns här en stark ledare, krav på underkastelse, rädsla, lydnad och ledarskiktets eskalerande paranoida uppfattning om omvärldens farlighet. När detta kombineras med gruppmedlemmars tillit till Ledarens tro på och övertygelse om sin egen och gruppens kosmiska betydelse -  att vara utvalda för att rädda världen – och när kontakten med omvärlden helt förbjuds leder det till en självvald död som i medlemmarnas egna ögon nog sågs som en befrielse  – en frälsning.   Förkastandet från omvärlden och konflikten med det sekulära samhället ledde till en allt större grandiositet vilket i sin tur  sågs som tecken på att man själv var utvald av Gud.

Den auktoritära religiösa gruppen

Det säger sig själv att det inte går att på ett enkelt sätt går  att jämföra alla dessa hittills skilda rörelser. Det enda gemensamma är att de är nya och att de har vissa ideologiska drag som liknar varandra, en liknande  medlemsrekrytering  och social struktur. Vad man skall minnas är att det som redovisas här nedan inte alls skall förstår som art-  utan snarare gradskillnader i förhållande till vad som sker i “vanliga“ kyrkor och samfund och att en hel del av dessa processer även finns – man kanske något utspätt – i rörelser accepterade av samhället.  Hur skall man beskriva den starka religiösa gruppen och förstå dess psykologiska och sociala förutsättningar och funktioner?

Ett sätt att tala om auktoritära religiösa rörelser är att redovisa några kriterier.  Det är en frivillig  organisation där medlemskapet förtjänas av individen. Vidare att den är exklusiv,  det betyder att man är med i rörelsen på grund av sina meriter. Om man inte uppfyller dessa så kan man uteslutas. Vidare uppfattar man sig som en elit  som har en alldeles bestämd insikt i andliga ting. Grupper med anslutning till kristendomen kompletterar därför ofta Bibeln med andra auktoritativa skrifter eller profetior som en karismatisk ledare sägs ha tagit emot. Dessa skrifter sägs ha gudomlig  status och  är ibland så hemliga att man först efter lång rening eller övning kan få ta del av deras innehåll. Ofta upplever sig gruppmedlemmarna i konflikt med den rådande religiösa eller politiska ordningen. De känslor som denna konflikt väcker  i “världen“  tolkas i sin tur som en bekräftelse på att man själv är utvald. Att uppleva sig förföljd stärker därför tilltron till det egna meningssystemet.  Man verkar ofta för värderingar som går emot de som råder i samhället. Så kommer ett etiskt ideal. Stimulantia, sexialitet, matvanor, sömn, alkohol, kropp,  nöjen, TV-tittande är ofta noggrant reglerade.  Rörelsen är vidare hierarkisk, dvs kräver ett totalt engagemang och betonar lydnad mer än övertygelse. Man försöker ofta helt styra individens vakna liv. Det finns klara underordningsssystem och en klar auktorirtär struktur i ledarskapet. Detta är oftast styrt av en enda person. Denne profet uppfattas ha direkt kontakt med den osynliga världen. Just att ledarens makt och inflytande uppfattas som helt omöjligg att ifrågasätta, gör att över- och underordning har en teologisk innebörd och är därför en del av religiositeten.

Vad bidrar till dessa gruppers attraktion?  Uppenbarligen att de har mycket tydliga och fasta svar, ger medlemmen en skarp och av många efterlängtad identitet. Man får en social sammanhållning kring en påtaglig uppgift (exempelvis att rädda världen). Man får ett klart mål med sitt liv. Man får andlig kompensation för en eventuell social eller ekonomisk misär:  (“Vad spelar det för roll att jag inte har arbete eller att ingen bryr sig om vad jag gör eftersom jag ju vet att jag tillhör den lyckliga skara som har sanningen, och som kommer att få belöningen när den stora förändringen kommer”). Man får alltså en roll som höjer statusen i ens egna ögon – även om den samhälleligt kanske är trivial. Som ett led i en identitetsutprövning tycks denna starka roll vara viktigt  enligt många som är eller har varit med. För andra leder perioder i rörelsen till kränkande underkastelse och en känsla av att befinna sig i ett fängelse som – om det finns paranioda tendenser hos ledaren och dependenta drag hos medlemmen – kan föra med sig stort psykiskt lidande och eventuell sjukdom.

Om man går in i ett meningssystem som av många uppfattas som avvikande eller underligt så inträder en mekanism; man ökar sitt religiösa engagemang ju mer man ifrågasätts utifrån. Om en person nämligen har bränt broar  till sina anhäriga och vänner har man en större tendens att både svartmåla sitt tidigare liv och att idealisera det liv man lever i gruppen.  Slutna rörelser är alltså motståndskraftiga mot förändring just genom att  de ger svar på existentiella frågor, höjer individens självtillit och stigmatiserar allt ifrågasättande. Hon ingår i ett begripligt symboliskt universum som sträcker långt bortom död och lidande.

Om man synbarligen har socialt brutit med vänner och anhöriga och bekänt sig till en föreställningsvärld som för utanförstående verkar främmande och skrämmande,  så är trosföreställningen mer resistent än om man anonymt bara funderar på “andliga frågor” och exempelvis är övertygad om astrologi eller flygande tefats existens. Ju mer en person har tagit ett slutligt farväl av sitt tidigare liv  och engagerat sig i en avvikande grupp, desto svårare har denne att förneka eller ifrågasätta sin nya tro. Den sociala skammen, att erkänna att man har fel, eller att man varit andligt “förförd“ är en svår upplevelse som man omedvet värjer sig emot. För att slippa erkänna tendensen till tvivel ökar man sitt engagemang och binds på så sätt än starkare till gruppen. Till detta kommer en kollektivt legitimerad  bortträngning av allt ifrågasättandet av ledarens makt. Så ses tvivel ibland som  tecken på ondska eller på att man är besatt av en förnekelsens ande.

Ett sådant  ifrågasättande av omvärlden och en total tillit till gruppledaren kan eskaleras och leda till att man agerar ut sin övertygelse. Detta skedde exempelvis i november 1978 när dog 913 personer i Guyanas djungler sannolikt på order av rörelsens ledare, pastor Jim Jones. 

Hur kommer man in i en sådan rörelse? Ja, predisponerande faktorer tycks vara en oro eller en spänning, ett starkt sökande efter identitet och trygghet. Man identifierar sig som sökare.  Samtidigt har man oftast redan en religiös eller teologisk tolkning av sitt problem och ser det inte i termer av psykologi, politik eller samhälle, man är andlig sökare. Så kommer situationsfaktorer: man träffar  personer från rörelsen som man  bygger upp känslomässiga relationer till.  Banden till tidigare familj och vänner tänjs ut eller ifrågasätts. Det enbart verbala bytet till den nya gruppidentiteten ersätts så småningom av den totala konversionen. Detta upplevs som obegripligt och ångestladdat av anhöriga, men uppfattas som konsekvenser av ett frivilligt överlagt val av individen själv.

I en del av dessa rörelser finns drag av ideologisk totalism. Så snart en medlem kommit med eftersträvar man aktiv kontroll av all mänsklig kommunikation. Genom att man ständigt passar på individen, aldrig låter denne vara ensam, inte tillåter insyn och begränsar gruppmedlemmens kontakter med yttervärlden så avtar efter en period  medlemmens förmåga även till inre kommunikation. Man hindras till eftertanke och kritisk reflexion. Det kan leda till en polarisering. Det som finns utanför gruppen tvingas man osynliggöra, det är mindre reellt. Ett sådant förnekande av omvärlden  är ur ett perspektiv ett rationellt sätt att upprätthålla en psykisk balans inne i en totalitär gemenskap; man förnekar eller svartmålar allt som finns utanför.

 “Mystisk manipulation“ brukar den företeelse kallas när man inom gruppen skapar en föreställning om vissa intensiva upplevelser som sägs komma från en andlig sfär. I själva verket är en detta en “planerad spontanitet“, en av ledarskiktet dresserad eufori (tungotal, mystiska upplevelser, en kollektiv känsla av lättad etc.)  När sådana upplevelser  oväntat eller efterlängtat bryter igenom så erfars de som gudomlig ingrepp. Därmed bekräftas medlemmarns självuppfattning; man är med om något utomvärldsligt.

Om man  inte längre får/kan ifrågasätta ledaren utan är emotionellt eller socialt inlåst i gruppen leder det till att ens övertygelse blir starkare. Eftersom man inte kan fly och eftersom man är i underläge så börjar man identifiera sig med dem som man egentligen inte tycker om. Detta har psykologin benämnts som försvarsmekanismen  “identifikation med aggressor“. Det klassiska exemplet är när Norrmalmstorgsdramats kidnapparoffer började tala överdrivet väl om sina plågare. När journalister fick tillfälle att fråga ut bankrånares som satt inspärrade  som gisslan så idealiserade och berömde de de förövare som de i själva verket var livrädda för.

Hur skall man se på “omvändelse“ när det gäller dessa grupper. En person som tolkar sitt liv ur ett religiöst perspektiv förnekar eller ringaktar ibland sitt tidigare: “Förr levde jag i olycka och hade ångest, nu är jag lycklig – äntligen jag har funnit meningen“. I själva verket kanske vederbörande trivdes rätt bra med sin tillvaro.

Gruppen är bärare av ett starkt meningssystem. Men skilda individer kan ha helt olika relationer till den religiösa verklighetsuppfattningen. Barn som växer upp i  NRR socialiseras in ett system, oftast utan protester. Gruppens värden internaliseras och görs då till barnets egna. Det blir deras egendom genom att signifikanta andra bekräftar deras andliga och moraliska regelsystem.  Trosföreställningarna framstår som trovärdiga genom att  de sedan lång tid har varit en del av umgänge och socialt liv.  En helt annan relation blir det när en ung person under en kortare period prövar en religiös livshålling. På åter ett annat sätt blir det när en ensam person med dålig självkänsla attraheras av en social men auktoritär grupp. Antingen mår denne mycket bra, får en livsmening och vänner och kan därför fungera adekvat eller så tvingas vederbörande efter en period att förneka delar av sig själv, känner sig i en fälla och hamnar därför i en kris och kan behöva hjälp och stöd.

Anslutningen till en auktoritär rörelser – i religiösa termer  “omvändelsen“ – kan alltså uppfattas som socialisation in i ett nytt meningssystem. Men att få saklig kunskap om processerna in i och ut ur dessa rörelser är metodiskt svår eftersom man bara kan studera dem retrospektivt. Sådana som är inne i en grupp tenderar att svartmåla sina tidigare liv  medan  de som – mer eller mindre traumatiskt – har hoppat av en rörelse tenderar att svartmåla perioden inne i gruppen. De som långsamt glider ur ett engagemang tenderar att idyllisera sin erfarenhet och bortse från svåra eller traumatiska upplevelser. 

Första kontakten med rörelsen sker ofta via vänner och anhöriga.  omvändelsen sker genom tidigare kontaktnät, mer sällan genom personer från själva rörelsen.  De så kallade gatumissionen är snarast viktig för medlemmarnas egen idenitet, men ger inte många nya “troende”, snarare kan de var en utlösande faktor för ett redan befintligt intresse.

Det fortsatta engagemanget bygger på att medlemmen själv är aktiv, att man ger upp något för gruppen, att man investerar tid, pengar, kraft och disciplin.  Det religiösa meningssystemet blir ter sig mer övertygande även för en själv om man tidigt får som uppgift att berätta om sin egen tro.  Vittnesbörd stärker på så sätt den egna identiteten in mot gruppen, men även ut mot omvärlden. Det offentliga ställningstagandet liksom gemensamma ritualer, skapas ett “vi“ och ett “dom“.

“Hjärntvätt, finns det? ”

En klassisk teori som länge omhuldades var att man inom NRR utsattes för  “hjärntvätt“ och att människor där var hjälplösa offer för sekters överfall.  Tanken om hjärntvätt går tillbaka till ett kinesist underkastelsesystem som användes för att få personer att ansluta sig till en totalitär ideologi. Man lät personer i fångenskap uppleva en skymfande behandling där man kunde få en person att till slut totalt förneka sina egna åsikter för att i ställa anamma sina plågares föreställningar. Det skedde genom ett intrikat samspel mellan å ena sidan hot, bestraffning och våld  och å andra sidan kärlek, förlåtelse och ömhet. Varje gång en fånge visade sig eftergiven belönades denne. Fysiskt eller ideologiskt motstånd ledde däremot till försämring av livsvillkoren. Den massiva förnedring som fången utsattes för innebar att varje gång en mildare behandling gavs fången upplevde fången sig stå i tacksamhetsskuld. Tortyren  genomfördes så brutalt att minsta tecken på medmänsklighet från väktarnas sida kom som en oerhörd lättnad. Fångarna levde i fullständig isolering.  Den gamla identiteten bröts på så sätt ned och man kom att älska de man föraktade. Inga saker, inga relation som påminde om den gamla tiden fick finnas kvar. Det betyder att fångens upplevelse av sig själv som oskyldig systematiskt ifrågasattes, till slut ifrågasatte han sig själv. Ren självbevarelse – skräck för skymf och tortyr – gjorde att man till slut accepterade väktarnas bild av sig själv: man hade syndat mot den kommunistiska idén. Men en bekännels var inte nog. Dessutom måste man lära sig att älska sina bestraffare. Också denna “kärlek” utvecklas som ett rent skydd. För att slippa skräcken för sina plågare började man idealisera dem man plågas av.  Tog man då emot straff för detta så erfors det som  den nödvändig rening som gjorde att en ny identitet växte fram. Detta gällde amerikanska krigsfångar i Korea under 1950 talet.

Liknande processer har inte minst sekt-kritiker hävdat finns inom alla NRM. Detta är en stor överdrift, men flera enskilda fall finns dokumenterade. Man isolerar ibland nya medlemmar från omvärlden, man ger dem mindre mat, sömn, förnödenheter samtidigt som de indoktrineras att bryta med det gamla livet och uppfatta detta som smutsigt syndigt, farligt. Det stränga tidsschemat är  tydligt i flera rörelse. Många  är sysselsatta inom rörelsen i stort sett hela dygnet. Detta är i stort sett korrekta uppgifter. Vissa grupper inbjuder särskilda religiösa läger, där man tilldelas en personlig vakt som hjälper och följer  en över allt. Det finns alltså starka tendenser  tvång och isolering. Rörelserna tar självfallet avstånd från detta, men berättelser om övergrepp är flera, inte bara från antikultrörelserns medlemmar eller avhoppare.

Men analogin till regelrätt hjärntvätt  eller s k “informations disease” visar sig i forskningens ljus i de flesta fall vara långsökt. Det är tvärtom inte särskilt vanligt att man stannar kvar i en rörelse en längre tid. De flesta lämnar rörelserna efter en mycket kort period, Det är inte heller särskilt svårt att gå ut ur dessa rörelser utan repressionerm, varför “snapping” eller kidnappning är relativt ovanligt.  De flesta lämnar rörelser spontant och utan att rikta särskilt stor kritik mot rörelsen. Många säger sig tvärtom att tiden i rörelsen har varit berikande  som ett led i sökandet efter en andlig identitet.

 Hjärntvättsteorierna uppkommer ofta som ett slags respons från anhöriga eller samhällets sida på när man inte kan förstå eller acceptera de avvikande idéer som medlemmar lever med eller som reaktion på medlemmarnas levnadsförhållanden.  Hjärntvättsstämpeln har då blivit ett sätt att demonisera dessa rörelser eller att psykiatrisera dess medlemmar genom att hävda att de behöver vård i stället för att deras sökande och svar blir taget på allvar. De personer som upplever sig förförda är alltså långt färre  än dem som säger sig bli berikade av den korta period som det ofta rör sig om,  men andligt misshandlade finns och kräver uppmärksamhet och adekvat hjälp, .

För dem som lämnat rörelsen blir ordet “hjärntvätt”  också en term  som hjälper dem med sin nya (profana) identiteten ungefär som “den meningslöshet jag upplevde i världen“  blir en metafor för det tidigare livet som en nyanländ använder för att beskriva hur man upplever det att vara med i en NRR. En avhoppad säger ofta att han varit “manipulerad” inom rörelsen och därför inte kunnat vara ansvarig för sina handlingar. Många föräldrar får genom hjärntvätts teorin ett slags förklaring på sina anhörigas ovanliga livsväg och ett begrepp för sin makt att försöka få barnet att vända om till det normalt profana eller normalt religiösa livet. 

Uppbrott från en rörelse kan ses ungefär som den kris som kommer av en uppbruten förlovning eller efter en skilsmässa, det är en sorgprocess som sker stegvis. Efter  att en tid ha levt i en NRR kanske man inte har de andliga upplevelser som man har utlovats – och då blir  man besviken. Det varierar hur stora avvikelser man själv eller gruppen tolererar innan man väljer att bryter upp.  Men förr eller senare måste medlemmen ta ett beslut huruvida man skall fortsätta i gruppen eller inte. Det som bestämmer beslutet är hur mycket av tid och pengar, prestige som man har investerat. Det kan vara svårare att gå ur en rörelsen om man inte har något att gå tillbaka till; arbete, hem, vänner, bostad. Då kan det vara lättare att helt enkelt stanna i rörelsen. 

Sådana sociala skäl till uppbrotten från en rörelse måste dock speglas mot mer ideologiska skäl. Om man tror att det exempelvis finns flera vägar till Gud är det lättare att lämna än om man haft en mer fundamentalistisk uppfattning och kanske hävdat att alla utanför rörelsen är av Djävulen.

Efter det att man gått ut ur en rörelse kommer de flesta in i en kris, ungefär som efter en häftig kärleksrelation -  man känner sig vilsen och man känner inte igen sig själv.  Ofta leder detta till i form av en flytande identitet.  Från att ha varit inlemmad i en rigid och klar livstolkning med klara roller och förväntningar går man ut i ett ingenmansland. Här finns fall beskrivna med störningar av psykiatrisk karaktär; suicidförsök eller psykosliknande tillstånd av de-realitetsupplevelser. Dessa är docki minoritet och kan ses som ett extremt uttryck för den mer generella ångest  som hör samman med en andlig identitets kris. Mycket beror på hur man själv  tolkar eller får hjälp att tolka perioden inne i de religiösa gruppen. Om man uppfattar att man varit helt ansvarslös – utsatt för hjärntvätt etc. – snarare än att man gått med i och lämnat den av fri vilja,  så blir det svårare att anpassa sig i livet utanför gruppen.

“Avprogrammering“ är en term som ofta står för en speciell teknik där en anhörig eller släkting väljer att kidnappa (snapping) en person och sedan tvångsmässigt  mer eller mindre  isolerar en individ. Där går det ut på att man försöker övertala personen att förstå att han handlar helt emot sin egen vilja, att han/hon är manipulerad och utnyttjad av rörelsen. Denna avprogrammering har utvecklats till en i USA delvis kommersiellt lönsam affär där man inte bara kan beställa  avprogrammering utan bestämma till vilket meningssystem som personen ifråga omvändas.  Sådan  avprogrammeringen lyckas i två tredjedel av fallen. Men de som varit med om detta mår oftast sämre efter en tid i en NRR än en som av egen fri vilja lämnat en rörelse.

Både hjärntvätt och avprogrammering väcker frågor om religionsfrihet, från vad kan och bör man avprogrammera och till vad och vem är det som bestämmer? När är det rätt att bestämma över en annan människas trosuppfattning? Var går gränsen mellan respekt för en annan persons personliga val av en (kanske märklig eller auktoritär föreställningsvärld) och värnandet om psykisk hälsosamma miljöer?  Och hur är det med en radikalt uppfattad judisk, muslimsk eller kristen trosföreställning. Vem avgör vilket meningssystem som inte får förekomma? Är kriterierna sociala, politiska, psykiatriska, psykologiska eller teologiska. I Sverige har föräldrar dömts till villkorlig dom och skadestånd för en misslyckad kidnappning och avprogrammering av sin 33- åriga dotter.

 Nya religiösa rörelser och psykisk ohälsa

I vissa enskilda fall finns klar dokumentation på psykiska problem, inte minst i samband med att man bryter upp ifrån en totalitär rörelse.  Men frågan är om dessa problem beror på gruppen som sådan, på individens personlighet,  kontexten kring specifika händelser i eller utanför gruppen eller på samspelet mellan alla dessa faktorer. Psykiska problem i samband med religiositet är mycket svåra att vetenskapligt studera. Det har visat sig svårt att avgränsa vilka psykiska problem som är direkt relaterade till upplevelser inom auktoritära grupper och vilka som har sin grund i tidigare störningar. Inte heller finns det enkla svar på frågan när psykisk störning är en följd av en religiös tillhörighet och när de snarare är förutsättningar för att man gått med i en (avvikande) grupp.  I alla grupper som avhåller medlemmar från kontakt med den yttre världen och skapar en intensiv bindning till en stark person finns potentialer till psykisk misshandel. Sådant finns väl dokumenterat i militären, i skolor, i psykiatrin, i äktenskap etc., och är inte något speciellt för religionen.

De som skrivits i mer populär press om s.k “avhoppare“ har ofta färgats av berättelser om ett fåtal fall och har tendenser att generalisera till hela rörelser. Likadant är det med föreställningen om att det skulle finns särskilda personlighetsdrag hos de som lätt kan “fångas upp“  eller stanna kvar i en grupp. Det senare är en av de få företeelser där det finns kritisk forskning som visar att så inte är fallet. Tanken att det skulle finnas speciella sektpersonligheter, som har en typ av predisposition att fastna i auktoritära rörelser har inte visat sig verifieras. Tvärtom är en av de få säkra resultaten att medlemmar i NRR inte skiljer sig personlighetsmässigt från andra grupper.

 Ur ett socialmedicinskt perspektiv har man till och med sett en del av dessa rörelser som positiva. Människor får här en tydlig identitet, man får svar på existentiella frågor,  kommer ofta från drogmissbruk, får en fast moral och slipper som ensamhet. Engagemanget i en NRR kan vara stabiliserande. Det leder till mindre drogkonsumtion och ny arbetsmotivation

En vanlig föreställning är att varenda person  som fångas i sektens garn gör det genom att mot sin vilja förföras och fångas i dess nät. Så tycks inte vara fallet. Av de som kommer i kontakt med de nya religiösa rörelserna ärdet endast en försvinnande  liten del som faktiskt fortsätter. Av de 1017 personer som varit med i en introduktions vecka i Moonrörelsen i Englandvar det 7 % kvar efter ett år och efter två år endast 3,6 %. Beslutet att gå medär för det mesta en långdragen process  och sker sällan plötsligt och oöverlagt.

Men vissa drag är ändå gemensamma  när det gäller dem som får problemgenom att vara med i  NRR: yngre, idealistiska, ensamma, deprimerade,sådana som är osäkra på framtiden, har  beroendeproblem,  starka behov avkänslor, gärna söker sig till  externa källor för trygghet, söker mening med livet och är kritiska mot ett samhälle eller en familj. Men detta är allmänakaraktäristika. Det finns ej särskilda personlighetsvariabler ellersocialdemografiska data  som indikerar att en särskilt premorbidpersonlighet skulle dras till dessa rörelser eller att rörelserna i sig skulleskapa beroendepräglade personligheter. .

Däremot föregår  inträdet i gruppen oftast av krisupplevelser,  depression, förlust, ensamhet och saknad av tolkningsramar eller av ett avvisande av den ena eller båda föräldrarna. Vag identitet kopplad till intresse för existentiella frågor tillsammans med tillgång till religiös/psykologisk eller filosofisk litteratur är viktiga faktorer 

Medlemskapet är ofta kortvarigt och ses av tidigare medlemmar i ettlivscykelperspektiv. Hälften av alla i NRR har lämnat dem inom två år.Andra studier visar upp till 90 % har lämnat dem inom 2 år.Avhoppet måste ses som en labiliserande, krisupplevelse. som ställer frågor om personens identiteten och tankar, känslor och annat inför nyorienteringen.

Detta dock snarast inte om sekten i sig utan om upplevelser av en skarp rollförändring. Detsamma kan gälla läkare som pensioneras, nunnor som  lämnar ett ordensliv, änkor eller änkemän som förlorar sin älskade eller  skilsmässoerfarenheter.

 Sammanfattning.

 Nya religiösa rörelser kan ur ett perspektiv ses som en reaktion på den förvirrade samtiden mångfald. Genom sina auktoritära strukturer och sina tydliga svar på livsfrågor och moral erbjuder de ideologisk fasthet, klar identitet, engagemang och social gemenskap. Grupperna är små. De flesta som engagerade i dessa rörelser är med under en kort period, oftast i ungdomen. Många fungerar psykiskt sett väl i dessa rörelser men det finns en grupp som kräver särskilda uppmärksamhet och insatser, anhöriga som upplever sig förlorat sina närmaste liksom de som varit inblandade och som efteråt upplever problem med identitet. De symtom som då uppträder är särskilt viktiga att se i sitt religiöst/sociala sammahang och inte blott i psykiatrins termonologi

Comments are closed.