Owe Wikström
 

Dostojevskij och nihilismens onda andar (SvD)

Hur man än vänder sig kommer man inte ifrån Dostojevskij. Likt en pelare nedslagen vid litteraturens nav står han där – tillsammans med sådana som Dante, Shakespeare eller Montaigne – flerdimensionell, mångordig, bråddjup. Visst, de flesta får lite dåligt samvete om man börjar tala om honom. Hur många av oss har inte en liten lapp instoppad på sid 296 i ”Bröderna Karamazov” eller sid 172 i ”Onda andar”. Alla dessa namn, handlingar och bifigurer gör att man lätt förvillar sig. Filosofiska utläggningar rörande allt från viljans frihet, ondskans realitet eller Guds smärtsamma frånvaro blandas med skarpsynta iakttagelser av mördarens själ, svartsjukans ångest, spelberoendets plåga och kärlekens lycka. De hetsiga och ofta kringirrande resonemangen gör att vi är många som givit upp. När idéer dessutom hävdas av personer som dyker upp från ingenstans och försvinner för att återkomma ett par hundra sidor senare är det lätt att tappa styrfarten. Ett enkelt knep är att söka under ”Dostoevsky” på någon av Internets sökmotorer. Där kan man finna allt från ”short versions” till ”study guides”. Snabbt kan man få en översikt, en karta och kompass så att man hittar i denna skog av namn och tankar. Man bör vara notoriskt misstänksam mot dem som säger att de läst det mesta av denne gigant ifrån öst. I själva verket skiktar man nog sin läsning mer än man tror.

 

En som däremot har läst Dostojevskij i åratal är slavisten Joseph Frank, verksam i Stanford, Paris och Princeton. Från början hade han planerat att ge ut tre volymer där Dostojevskij skulle sättas in i sitt kulturella och politiskt-ideologiska sammanhang. Dessa planer gick om intet. Hans material svällde. Som noggrann grundforskare, idogt sökande i arkiv och kritiskt granskande andra slavister har han genomfört ett gigantiskt arbete i klassisk life-and-letter stil. Denna vår har han utgivit den sista av sina fem volymer tjocka biografi; Dostoevsky, The Mantle of the Prophet, 1871-1881 (Princeton University Press, 784 s). Detta är lärdom när den är som bäst. Boken är en formidabel guldgruva för dem som inte vill veta mer om ytterligare modeteorier inom litteraturvetenskapen utan lära känna en mogen författare och hans sena författarskap. Läsaren slipper hurtiga uttalanden om vad skriftställaren ”egentligen” menade. I stället får vi en mångfasetterad bild, grundad på minutiös kunskap om Dostojevskijs samtid, beläsenhet, personliga liv, ideologiska preferenser och förändringar. I somliga avsnitt får man – nästan väl knappologiskt – följa hans förehavanden dag för dag.

Det finns mängder av specialstudier där skilda aspekter av Dostojevskijs författarskap nagelfars. Kriminologer, psykoanalytiker, samhällsvetare, filosofer, teologer för att inte tala om slavister och litteraturvetare har snokat runt i de episka världar vi kallar ”Brott och Straff”, ”Idioten”, ”Onda andar”, ”Ynglingen” och inte minst ”Bröderna Karamazov”. Men problemen är att dessa specialforskares teoretiska tillhörigheter och forskningsmässiga hemort har gjort att de inte sällan projicerat sina egna modeller på den stackars litteratören som inte kunnat värja sig. Ett så rikt författarskap som Dostojevskijs kan lätt förvandlas till ett slags episkt Rorschachtest – man ser det man vill se. Till och med den store Michail Bachtins tes om Dostojevskij som den polyfona romanens mästare kan lägga sig som ett filter över läsningen. Varför skulle författarens egen medvetna intention med sina verk ha mindre med romanen att göra än sentida – förment sakliga – uttolkares?

Frank har en befriande distans till litteraturteoretisk jargong. Att försöka se texterna oberoende av en författares syfte eller ursprungliga kulturella hemort menar Frank vara lika huvudlöst som att tro att det skulle kunna finnas en biografiskt säker kunskap. Självfallet styr förförståelsen all läsning. Men Frank är helt enkelt en ödmjuk själ som tagit sig före att så gott det går kartlägga varje månad av författarens liv. Samtidigt närläser han romaner, noveller, brev, tidningsmaterialI denna avslutande volym får vi följa de sista åren av Dostojevskijs verksamhet. Det litterära fokus är inriktat på förarbetet till hans jättelika sista roman ”Bröderna Karamazov”. Den publicerades från 1880 och fram till hans död i januari 1881. Men vid sidan av detta får vi följa publicisten och journalisten som gav ut ”En författares dagbok”. Vi lär känna brevskrivaren och familjefadern, den äkta mannen och till slut, den firade och triumferande profeten som hyllades av massorna.

Under 1860-talet hade Dostojevskij många år befunnit sig på resande fot. Han hade då äntligen fått en viss ordning på sin ekonomi. Historien är väl känd: en ung stenograf hade sommaren 1865 rekommenderats av sin lärare att hjälpa den store författaren. Han skrev som besatt med fordringsägare i hasorna. Den unga Anna blev förälskad i sin uppdragsgivare. Känslorna besvarades och de gifte sig. Hon visade sig vara handlingskraftig, avväpnade hans plågoandar med sitt praktiska handlag. Helt resolut begav de sig ut i Europa – bort från styvsonen Pasja som ständigt plågade honom. Nu fick han ro att fullfölja romanen ”Brott och Straff”. Slutet av ”Idioten” skrevs nere i Florens. Samtidigt plågades han av sitt spelberoende.

När han nu återvände till St Petersburg 1871 så var det till ett delvis förändrat Ryssland. Hela det bibliotek som han hade lämnat åt styvsonen plus gamla manuskript hade skingrats för vinden. Särskilt sörjde Dostojevskij över att alla böcker om Raskolniki, de gammaltroende, hade försvunnit. Men av en ren tillfällighet återfann han på vinden en del förarbeten till ”Brott och Straff”. I början av detta decennium slet han med sin undersökning av ondskans mekanismer, vilket resulterade i den stora ”Onda andar”. Ständigt led han av att han skulle drabbas av anfall av epilepsi. Flera gånger tvingas han att resa till Moskva för att möta sin förläggare Katkov. Denne var djupt skeptisk till att avsnittet om ”Stavrogins brott” skulle få vara med i romanen. Dostojevskij beskriver där ingående hur Stavrogin gör sig skyldig till grova sexuella övergrepp mot en tolvårig flicka. Lystet står han efteråt och hör på hennes förtvivlade gråt. Det som för Dostojevskij var helt centralt – att visa ondskan i all sin brutalitet – blev för mycket för censuren. Han fick vänta i nio månader innan han fick ett svar. Tummen ned. Man tyckte det var för skabröst, och fortfarande får man läsa denna del av romanen i det särtryck som trycktes långt senare.

Stavrogin – en av huvudpersonerna i ”Onda andar” – försökte ju med alla medel sudda ut distinktionen mellan ont och gott ungefär som studenten Raskolnikov gjort när han hävdat att om Gud är död är allt tillåtet och dödade pantlånerskan.

Under hela 1860-talet hade Dostojevskij försökt förstå konsekvenserna av den ryska nihilism som han mötte redan under 1840-talet innan tiden i fängelset. Denne nihilism var kopplad till det man kallade ”rationell egoism” – en etik som skulle ersätta den moral som grundade sig på de kristna värderingarna.
Men nu hade denna enkla materialistiska nihilism delvis ersatts av andra ideal. Under 1870-talet var författarna Miakhailovsky och Lavrov mycket lästa. De drev tanken att vetenskapen visst kan beskriva och förklara den mekaniska världen men att den är helt otillräcklig för att förstå mänskliga önskningarna och mål. Människans subjektiva erfarenheten av intention och vilja var omistliga. Människan är en fri varelse som inte går att reducera till historiska, sociala eller biologiska derivat. Men samtidigt var deras humanism inte grundad på en transcendent föreställning. Dostojevskij fick draghjälp av respekterade intellektuella. Men samtidigt kunde de inte skriva under på hans metafysiskt färgade antropologi.

Talet om att människan bara skulle vara summan av sociala betingelser hade tidigt gjort Dostojevskij utom sig av vrede. Hela samhället och demokratin bygger på att viljans autonomi existerar. Människans behov av frihet tränger sig på. Men friheten är enligt Dostojevskij i sin tur legitimerad i en trancendent realitet. Den är grundad i en andlig ordning. Nej, den fria viljan var en moraliskt-psykologisk nödvändighet enligt Mikhailovsky och Lavrin. De hänvisade inte till en kristen tro. Dostojevskij menar att detta ledde till att man avkönade den kristna trons paradoxala innehåll. Ett slags ”psykologisk religiositet” ökade under 1870-talet samtidigt som den kristna paradoxen ignorerades. Detta irriterade Dostojevskij. Det var ett av flera skäl till att han senare skapade sina jättelika episka världar där frågan om människans frihet till ont och gott låg i centrum lika mycket som talet om Kristi uppståndelse.

När ”Onda andar” publicerats var det många kritiker – även hans närmaste vänner – som klagade på att han packade sina texter så fulla av långa resonemang att personerna inte blev trovärdiga. Hans intresse för det depraverade och feberaktigt intensiva skämde dessutom den ryska själen. En period vallfärdade man för att förlöjliga det berömda porträttet som konstnären Perov gjorde 1872 där författaren ses sitta med inåtvända ögon. Man ansåg att det speglade hans sjuka karaktär. Detta gjorde honom illa.

Under 1870-talet var Dostojevskij i perioder redaktör för tidskriften Medborgaren. Som redaktionssekreterare fanns där den 23-åriga Varvara Timofejeva. Hon läste korrektur samtidigt som hon hade litterära ambitioner. Den gamle och sjuke Dostojevskij tinade upp allt mer. De samtal de förde med varandra återger hon i sina dagböcker. Genom att Frank även berättar om dem får vi en personlig bild av hans roll som redaktör och texttvättare. Till henne gav han för övrigt det klassiska författarrådet. ”Hitta aldrig på en historia. Ta det som livet ger åt dig. Livet är alltid rikare än våra egna uppfinningar. ”
Medan Dostojevskij slet med att rensa insända artiklar flimrade även en uppsats från den unge Vladimor Solovjov förbi. Han skulle senare bli en av Rysslands mer intressanta religionsfilosofer. Men Dostojevskij satte tummen ned. När Solovjov något år senare hade försvarat sin doktorsavhandling om krisen i västerlandets filosofi – i vilken han gick till attack mot den pseudovetenskapliga positivismen som med ett enkelt streck reducerade hela människan till en knippe reflexer – ja, då levde Dostojevskij upp. Senare blev de goda vänner.

När Dostojevskijs i slutet av 1870-talet förlorad sin älskade son Alosja i ett epileptiskt anfall reste han i sin sorg tillsammans med Solovjov ut till klostret Optina Pustin. Där träffade de själasörjaren Starets Amvrosy. Samtalet med denne fromme munk kom sedan att bilda en av fasetterna i den långa historien om Staretsen Sosima inne i ”Bröderna Karamazov”. Över huvud innehåller Franks bok utomordentliga sammanfattningar av de ideologiska huvudmotiv, berättarstilar, författarpositioner etc som finns i denna roman. Det långa samtalet på restaurangen där den äldre brodern – den ambivalente sökaren – Ivan Karamazov sitter och diskuterar med den yngre brodern – munken Aljosja – om det rimliga i att tro på en extern realitet som vi kan kalla Gud visar sig ha en lång förhistoria i Dostojevskijs eget liv. Det kan man söka i hans engagemang i de anti-tsaristiska rörelserna som fanns i det sena 1840-talets Petersburg. Sannolikt är Ivans berättelse om Storinkvisitorn en av de mest intensiva gestaltningar av varje intellektuellt ärlig och religiös människas inre kamp – frågan om teodicé.

Författaren Fjodor intog själv en kristen attityd ända till slutet av sitt liv. Men försöken att övertyga läsaren om det rimliga i att tro på Gud i en bestialiskt ond värld välvde sig alltid i hans inre. Han försökte kontra hjärnans feberaktiga tvivel med hjärtats dragning mot godheten. Den underbara Sonja i ”Brott och straff”, Furst Mysjkin i ”Idioten” eller Aljosja i ”Bröderna Karamazov” avsågs vara motbilder som skulle attrahera och distrahera den tvivlandes tvivel. Men sannolikt lockar läsningen av dessa romaner ut såväl ateisten, tvivlaren som den fromme ur oss alla. Kanske läser vi inte bara Dostojevskij, han hjälper oss att läsa delar av oss själva.

Vare därmed hur som helst. Franks bok är en gedigen guldgruva som tillsammans med hans tidigare biografier bildar en stomme i samtidens Dostojevskijforskning.

2 september 2002 kl 15.17

Owe Wikström

Comments are closed.