Under påsklovsveckan tar jag det lugnt; inga skidor, inga tjocka böcker, inga krångliga recept, inte Svettis. Jag övar mig i att låta bli, hoppa över, ignorera. Bror Duktig sitter på axeln och säger ”Ryck upp dig gör nåt vettigt!”. Då vänder jag mig om på sofflocket, och löser ett gammalt korsord helt utan genans. Det fordrar hård träning.
”Kulturen, sådan jag uppfattar den, är först och främst en produkt av fritid. Kulturens konst är därför först och främst konsten att lata sig. Den människa är mest kultiverad som bäst förstår konsten att slå dank. Det finns ett motsatsförhållande mellan jäkt och vishet. De som är visa kan knappast sägas vara jäktade och de som är alltför jäktade är knappast visa. Den visaste är därför den som bäst förstår konsten att dra sig” skriver Lin Yutang.
Är livet verkligen värt att tas på så blodigt allvar. Verksamhetslusten tar överhand. Den förstör våra nerver genom tron att ansträngningarna att göra saker perfekta också skulle göra att de blev perfekta. ”Du blir aldrig färdig och de är som det skall” sa Tomas Tranströmer. Koncentration på görandet innebär att handlandet blir viktigare än varandet. I jakten på att åstadkomma något stort förlorar man förmågan att njuta det självklara. Bristen på förmågan att ta det lugnt kan vara sorglig nog hos medelålders människor. Men i ålderdomen är det en förbrytelse mot naturen – tänker jag som ny pensionär.
Dessutom är det sannolikt nödvändigare än någonsin att ibland låta bli att ”följa med”. I stället behövs fler som gör motstånd. Vägrar att gå i takt. Var tar alla original vägen, sådana som säger det opassande, utan att snegla på vad det kulturella, politiska eller kyrkliga etablissemanget skall säga? Vagabonden är viktigare som ideal än den disciplinerade soldatens. Endast den som tränar sitt trots undviker att försvinna i massan. Bara den som simmar mot strömmen kommer till källorna. Vi bör ibland vägra effektivitet. I stället för egensinniga personligheter – fulla av oberäknelighet och stark integritet – ökar antalet uniforma individer, sådana som ordnar in sig i leden, gärna står i kö för att inte sticka ut. Psykoanalytiker har myntat termen den normotiska personen. Det är en person som tvångsmässigt eftersträvar att vara som alla andra. Kanske vi lever i en normotisk kultur.
Nej, jag läste någonstans: Undvik att följa med din tid. Vad som i första hand behövs är inte följsamhet utan eftertanke, ett kritiskt öga som söker sanning, en klar röst som vågar uttala den, särskilt om den är obekväm. Väsentligare än att träna sina muskler är att träna sitt trots. Slutar vi vara trotsiga, då hamnar vi i den lydiga likgiltigheten som förgör allt.
Så jag slår av nyheterna, ignorerar tips om alla fritidsaktiviteter och vänder mig om på soffan.