Owe Wikström
 

Irrvägar till ateism

Jag blir så trött. Överallt detta tal om att religion är det samma som nonsens, lögn och eller konsekvenser av tankemässig tröghet. En gång lärde jag mig några irrvägar till ateism – jag minns inte riktigt av vem.

Det första kallas det genetiska misstaget. Då menar man att i samma stund som man har förklarat hur något kausalt uppkommit så har man samtidigt förklarat bort det. Men snälla nån, allting har ju uppkommit ur någonting. Man kan inte blanda samman någots ursprung med dess giltighet eller värde. Bara för att man har förstått den biokemiska  - eller psykodynamiska – mekanismen bakom varför en människa dras till en annan människa har man ju inte sagt någonting om kärlekens väsen, värde. Bara för att man beskrivit gudstrons kulturella förutsättning har man inte talat om Gud. Det är en metafysisk fråga .

Vanligare är det vetenskapsabsolutistiska misstaget. Det går ut på att vetenskapen successivt tar sig in i det okända. Ytan till det man inte vet kommer då hela tiden att bli mindre. Till slut tror man att alla frågor kommer att vara besvarade. Men vetenskapen kan bara besvara frågor som går att svara på – görs prövbara. Men livet innehåller mysterier som man måste förhålla sig till (inte bara grunna över logiskt eller pröva empiriskt): varför något alls finns, om det gives någon mening, om ”evigheten finns emedan den fattas oss” Ekelöf,  ondskans väsen, det underliga med människans självmedvetenhet, om allt kommer sluta i tomhet, etc etc). Religion, poesi, konst förhåller sig till mysterierna, sätter ord på dem, gestaltar dem mm. Men svarar – knappast. Sådant gör man på frågor.

Det tredje är det semantiska misstaget. Det infinner sig om man tror att alla religiösa utsagor går att pröva mot verkligheten på samma sätt som man gör i en vetenskaplig undersökning. Då tänker man så här. Om  en person säger att det finns tolv sjöar på Gotland så är det en meningsfull utsaga. Det går ju att kontrollera utsagan. Men när någon säger att ärkeängeln Gabriel har tolv vingar så är det en meningslös utsaga därför att det finns ingen möjlighet att pröva dess sanningshalt. Men är all poesi, legender och metaforer inom – såväl som utomreligiösa – därmed meningslösa? Kanske i empirisk mening, men inte i existentiell. Uppenbart finns parallella meningskriterier varav de hårda vetenskapernas är ett av flera

Comments are closed.