Owe Wikström
 

Skapandets orter – om risiga hotellrum och loja cafébord

Jag ligger över på ett billigt lite sjaskigt hotellrum inför en dags föreläsning på främmande ort. Det är tidig morgon. Denna miljö av opersonligt, skenbart banal enkelhet – som gärna får vara kombinerad med en viss nedslitenhet – är mig kär. Särskilt när man har som yrke att formulera sig. Det är som om inspiration till skrivande och klurande drivs fram av neutralt-banala utrymmen. Här inne finns inga tjocka böcker på borden. Inga personliga grejer som vill eller påminner om något.

Enkel, lite öm tristess är för mig kreativitetens ort. Det är som om en säng, en nedsutten fåtölj, ett rum med ljud från bakgata eller trafikerad väg bidrar till lugn. Här är det ingen som vill något. Ambitionerna nedskruvade. Efter lunch väntar tuffa seminarer. Nu måste jag skriva färdig det som skall sägas. En balja svart kaffe och lite irrande anteckningar på bordet. Så  – vips, några timmar försvinner och  arbetet gjort. Det är det icke-krävande som främjar jobb.

Jag har svårt för seriösa bibliotek – dedicerade till inre arbete. Folk suckar i tystnaden. Någon vänder blad. Alla tycks tänka djupheter. Försök att dölja hostningar. En kastar sig över en telefon som plingar till, allt för att slippa uppmärksamhet. Men det stressar mig att ha tysta människor omkring mig. De ser ut att formulerar djupheter, förstå tuffa tankar. Jag har upptäckt att påtvingad koncentrationsiver snarare gör mig ofokuserad.

Nej, då är det bättre att stanna här på sängen nån timme extra på mitt billiga hak. Ligga på ryggen i en sliten säng. Datorn på magen. Det är som om idéer lyfter när inga personliga saker finns i närheten.. Hemma finns alltid saker som borde åtgärdas. Hotellrum – särskilt slitna –  härbärgerar en befriande opersonlighet;  djupt vilsam.

För att inte tala om caféer. Det är skapandets rum om jag vill få något skrivet. Att sitta i en sliten stol några timmar, dovt sorl i bakgrunden är avslappnande, tillåtande och djupt kreativt. Man vinkar ett avmätt ”Tjena” till en gammal kompis som sitter några bord bort lutad över sin laptop. Kanske växlar vi några ord. Men poängen är tydlig; att både få vara bland människor och gå in i sin egen värld. Samtidigt.

Med blicken mot datorn, sakta tuggande på en bulle, omgivna av ett ömt sorl, just så är vi många som finner vår arbetsfrid. Uppsala är fylld av skrivande människor som upptäckt styrkan i de ömma zoner vi kallar fik. Någon sitter invid en princessbakelse, vevar runt med en sked i kaffekoppen och ser grunnande ut mot gatans loja trafik men fortsätter strax att formulera något. Omgivna av bakgrundssorl, spridda skratt, klirr av porslin, doft av vinterns våta ytterkläder skrivs såväl avhandlingar som mail.

Därför; sängar på ett sjabbiga hotellrum är nog bra. Men det är på sömniga fik, djupt inne i läsandet och skrivandet som helt oväntade ord kliver in på skärmen. Tankar jag inte visste varifrån de kom. Det är ett slags nåd.

Ojdå, om en dryg timme väntar seminarium om postmodernitet och sekularisering, jag måste trycka på ”Send”. Tack för kaffeprat. Måste gå nu.

Comments are closed.