Owe Wikström
 

Den dolda dörren – om undran inför döden (kort utdrag) NoK 2014

Under en tid har jag försökt tillåta mig själv att stanna kvar i närheten av den dolda dörren.  Inte så att jag ofta suttit invid dödsbäddar. Inte heller för att försöka förstå psykologin kring rädsla eller tillit inför slutet. Den palliativa medicinen är full av goda insikter. Men inte heller för att skrämma upp mig själv eller andra. Det är inte tröst jag söler. Snarare ett försök att vara saklig inför det mest basala och mest svårbegripliga; att livet en gång ska tas ifrån oss alla. Jag vill avtäcka en fråga utan svar, närma mig ett gåtfullt mysterium.

Min erfarenhet, både som forskare och föreläsare i ämnen av existentiell art, är att personliga tankar om att tiden en gång ska upphöra ”just för mig själv” sällan ges samtalsutrymme. Inte enbart för att detta faktum är svårfångat utan än mer därför att det är oroande. Många säger ”Äsch låt oss prata om nåt trevligare!”

Det gäller naturligtvis inte den spännande döden i deckare eller teveserier, inte heller massdöden i natur- och krigskatastrofer. Sådant kan tvärtom vara kittlande i all sin våldsamhet, särskilt om det är musik i bakgrunden. Mediernas dramaturgi låter det fasansfulla i döden mildras, doseras, ses på avstånd.  Inte heller gäller det oron inför en anhörig eller väns döende med dess skilda stadier i vårdens sammanhang. Inte heller handlar det om livscykelns olika faser, när åren svindlar förbi allt för fortare och dörren närmar sig. Inte heller självmordets etik och tragik för att inte tala om sorgens skilda ansikten. Nej, nu gäller det tankarna om vår egen högst personliga död. Går den överhuvud att tala sakligt om?

Den här boken handlar inte om praktiska frågor såsom bemötande vid sorg, vårdfrågor eller hur man hanterar tankar kring självmord. Inte heller behandlar jag dödrädsla, dödsångest eller den svårt sjuka människans specifika behov. I stället är det en personligt resonerande framställning kring de undringar som väcks om man medvetet försöker dröja sig kvar framför den dolda dörren och på djupt allvar faktiskt betänka på att man själv en gång måste passera den.

Jag begränsar mig till två grundgåtor. Å ena sidan den oro som kan komma över oss när vi redan ”här och nu” undrar över vår egen kommande död. Å andra sidan den svårighet vi har att föreställa oss hur det (om alls) ska bli ”där och då”: tillståndet att vara död.

Om tiden fram tills att man dör, döendet, finns hur mycket som helst skrivet. Massiv forskning och stor klinisk erfarenhet och kunskap har samlats i den palliativa medicinen. Men vad gäller det eventuella ”bortom” är tystnaden desto mer högljudd. Också samtalen kring detta är påtagligt få. Det är förståeligt. För vem vet eller har mandat att svara? Här undantar jag sådana som säger sig vara helt säkra – därför att de erfar sig ha direktkontakt med andevärlden eller är tvärsäkra fundamentalister av religiös art (”där finns liv och hallelujakörer”) eller av vetenskaplig art (”efter detta liv kommer ingenting”). Sådana grupper säger sig inte tro utan veta vad som sker och förkunnar kategoriskt hur det egentligen förhåller sig. Men med vilken rätt kan någon påstå sig veta något exakt om det land som ingen återvänt från?

Inför tanken på att skriva en bok med ord om detta elastiska eller snarare undflyende ämne har jag tänkt att kanske Ludvig Wittgenstein hade rätt: ”Varom man inte kan tala måste man tiga?”  Men så upptäckte jag att samme filosof har sagt: ”Vi känner att t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret”.

Bekymret med zonen bortom synranden – utanför trädgården – är att den inte går att reducera till ett rent tanke- eller forskningsmässigt besvarbara frågor. Det går inte att förhålla sig enbart rationellt till livet på andra sidan. Vi vill leva rikt och intensivt. Hela vår existens; våra känslor, våra tankar och vår kropp stretar emot hotet av upplösning. Med alla medel lappar och lagar vi den kropp som kärvar. Att därför tänka på döden är som att stirra rakt in i solen. Alltså vänder vi bort blicken.

Men ibland värjer vi oss mot det oundvikliga genom att föreställa oss en fortsättning. Som vi snart skall se existerar det myriader av olika privata, filosofiskt/religiösa eller poetiska föreställningar som trosvisst talar vad som ”finns” på andra sidan. Men lika många är de som hävdar att frågan om dödens eventuella innehåll är helt meningslösa. De säger mer om våra fantasier än om vad som faktiskt inträffar. Som vi ska se säger andra att musik, konst och sång är det enda som mildrar tragiken.

 

Ett par kommentarer. Boken är skriven i en viss ordning. Men det går bra att ströva omkring, dyka ned lite här och där. De tre avdelningarna Kap 1, 5, 9  ”Röster ur samtal – bildar en ram.  I de avsnitten möter vi några personers reflektionen över döden -ateisten Johans, den tvivlande Ann och den kristne Hans. Deras tre samtal omsluter två mer principiella avsnitt.

Det första – del I Innan allt försvinner, (kap 2 ,3, 4) behandlar generella frågor om rädsla och undringar men inte så mycket för döendet som process, snarare om döden som innehåll.

I den andra del II Liv bortom dörren? möter vi tre sätt att förhålla sig till ”andra sidan”. I kap 6 visar Lasse hur Harry Martinssons diktverk Aniara säger ett bestämt nej till frågan om det finns skäl att tro på ett liv bortom den synliga. I stället måste våga se tragiken i vitögat. I Kap 7 beskriver Ann hur Marcel Prousts mystiska musikupplevelser ger henne – som tvivlar – en slags trygghet. Och i kap 8 berättar Hans om Johann Sebastian Bach kristna syn och vad den betyder för honom. Dessa tre avsnitten går att läsa i vilken ordning som helst. Sist beskriver de tre, Hans, Ann och Lasse hur de ser på varandras reflektioner om dödens innebörd.

Det är min förhoppning att denna bok kan fungera som tankeredskap snarare än erbjuda slutliga svar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Comments are closed.