Owe Wikström
 

Om Skrivandet

Sannolikt förblir nog både läsandet och skrivandet det viktigaste sättet att hålla ledan borta, att få grepp om våra inre världar. Delad läsning bildar gemenskaper kring det outsagda, ger mat för själen ord, för det undflyende.  Jag ligger på soffan i min skrivlya. Utanför gnistrar solen. På golvet gympadojor. På skrivbordet en grå halsduk och en påse nötter.I höst kom min tjugonde bok. Jag startade för 35 år sedan med inomvetenskapliga träiga rapporter och avhandlingar, sen kom en massa läroböcker och obegripliga kapitel i samlingsvolymer.

Några forskningsår kastade jag lasso över de erfarenheter jag fått i terapirum eller längs ned i en kyrkbänk. Några år försökte jag skapa teori kring detta undanglidande som kallas psykoterapi och själavård. Jag satt i månader i Benares i Indien och snackade med Shivatroende riksha-drivers, drack öl med kollegor runt världen och klurade kring transkulturalitet och andra djupheter.

Sen hände det något i de sena 1990 talet.  Då upptäckte jag ett annat skrivsätt. Jag insåg att essayens skrivande – på försök — var nog så viktig som det exakta. Essayen utgör ett slags grundforskning. Fakta filtreras genom en personlig röst utan att passera akademins krav på precision. .  Författarpositionen behövde inte döljas. Jag grävde ned mig i Dostojevskijs böcker, Bachs musik och Miles Davies solon – helt ignorerande  forskningens stilideal. Texten blev en symbios av iakttagelse och personlig reflexion. De horisontella resorna blev till vertikala. I Rom såg jag Seneca passera strax utanför Lido di Ostia  utanför Rom och i Petersburg åt jag lunch med Raskolnikov, vi åt löksoppa. Samtidigt – är inte Raskolnikov bara en fiktiv romanfigur.

Men under allt detta – som en molande ton – har jag alltid hört saknaden efter Gud eka – både inom mig och i alla dessa samtal. Men hur skriva om sånt? Långsamhetsboken blev ett slags preludium, ikon- och Sonja böckerna lite annorlunda. Vemodet i portugisisk fado och finsk tango ledde mig över till musikens tröst. Em vinter återvände jag till Aljosja och Ivans snack om ”Att älska Livet mer än Meningen” och drev trons dårskap.

Ibland sliter jag med en tuffare bok om Prousts syn på skönheten, musiken och dess tröst. Hans helt sekulära stil fascinerar mig lika mycket som Paul Auster eller Stig Dagermans texter, för att inte tala om boken om vänskap. Ständigt skriver jag den i huvudet

Men i pauserna – när jag kastar mig på soffan – återvänder jag till Orden, Stororden, Störstordet. De hörs i mitt inre. Om dem talar jag numera sällan – men har dem desto mer inom mig – scenerna kring Mästaren, tilliten, den stabila  Jag har ett slags vördnad eller genans inför det gudomliga. Andå tänker jag på Den Evige jämt. Men jag misstror de som är så självklara i sina ställningstagande. Mer  befryntad är jag med de förundrade.

Därför har jag en kluvenhet över att alltför exakt orda om det som är min och alla medkristnas innersta identiteten – mötena med Gud. Ofta hör jag för många ord och för lite språk.

Jag hyllar dröjandet och återhållsamheten. Jag peka åt ett visst håll och antyder. Jag förundras över dem som kommit fram. Men en del av dem verkar ha lång väg att gå. Alltså umgås med den stora litteraturen där frågorna skaver djupt, där längtan är oceanisk, där aningen är lika central som framkomsten. Människa först kristen sen.

Så utan orden, utan den stillsamma, långsamma och repetitiva läsningen ingen personlig utveckling, ingen inre vila. Utan dem öppnas inte dörren till den zon i verkligheten som berikar livsintensiteten. Det är nödvändigt att gå genom väggar.

Nu tar jag lite nötter ordnat en stark kopp kaffe och  går rakt in i Prousts Paris och jag lyssnar på Vinteuls lilla sonat som den beskrivs inne i femte delen av På spaning efter den tid som flytt. Konstigt att musiken hörs så levande. Det är ju bara ord. Eller ?

Comments are closed.