Owe Wikström
 

Andlig eller religiös?

Nej, det tror jag inte att jag vill kalla mig. De orden tycks innehålla snart vad som helst. Massmedia konstuerar konstant nya innehåll i sådana elastiska termer. Ord skapar i sin tur nya upplevelsekvaliteter. Ofta rör sig ord långsamt, de föds, blomstrar, används, eroderar och hamnar i skymundan. Just nu kan religiös beteckna allt från självmordsbombare till bedjande mormödrar.
Ord suger åt sig associationer. För många utanför kyrkor och samfund tycks termer som ”religiös” vara detsamma som änglalik, ”from” kopplad till sentimentalitet, ”andlighet” till  luftig psykologi, ”frälst” lika obegripligt som ”omvänd.” Många kristustroende känner inte igen sig i de bilder av religion som först beskrivs och sedan antingen förkastas och förlöjligas av de ateister eller sentimentaliseras  av idylliserande guds- och andlighetskramarna. I denna situation  är det inte underligt att många kristna känner sig obekväma när de ombeds försöka kategorisera sig själva. Vilka ord skall de välja? Vilka är inte korrumperade?


Kanske är det dags att tala mer om följderna av möten med och fascinationen för personen Jesus och mindre om andlighet och religion. Men många tycks tänka: ”Törs man verkligen säga att man ber till Jesus. Folk tror väl att jag är barnslig eller fundamentalist, tankemässigt blåögd eller bara naiv auktoritetstroende”. Vågar jag inte bara tänka utan diskinkt säga att jag faktiskt tror att en liten brödbit och liten vinklunk skapar en relation mellan mig själv och tillvarons yttersta centrum och mål – Gud?  Folk tror väl då att jag är magiker och medeltida spöktroende? Törs jag säga att tillvaron absolut inte är slumpartad utan att bakom och i allt finns en intention av en vilja. Den är inte diffust dimmig utan klart relaterad till det rike den märklige mannen Jesus talade om? Törs jag på allvar säga att längst inne i mitt innersta finns en punkt där jag inte bara fantiserar utan erfar mig älskad, utvald, erkänd, prövad men accepterad,  på väg mot en ljusare tillvaro, etc. Vad skulle folk tänka -  att jag är narcissist och omedvetet kompenserar min brist på tillit genom att fly upp i en himmelsk famn?
Själv har jag lättare för ordet kristen. Visst jag erfar det mysigt med Bach eller gospel, jag hör gärna på Arvo Pärt eller Corellis mandolin och anar toner av överjordisk musik hos Miles Davies eller Jonas Cullhammar tenorsax. Och visst är rökelse trevligt för att inte tala om tända ljus och tysta korridorer i andalusiska kloster. Samtidigt verkar den terapeutiskg mysiga andligheten underligt kastrerande eller tandlös, reducerad till mental spa. Vart tog det frånstötande, det radikala och det för förnuftet provocerande vägen ?
Ju mer åren går desto mer tveksam blir jag att förminska kristendom till vaga upplevelsekvaliteter av estetisk positiv (aldrig negativ) art eller till en politisk kraft (oftast vänster).   Visst vilar Gud på lovsånger och änglar spelar harposång i himlarymderna och visst går det att räkna ut samhällsprogram i hans berättelser om det rike som icke är av denna världen.
Men främst är det Jesus från Nasaret som fascinerat mig och miljontals andra-  född ca född omkring 7-3 år före vår tideräkning och död ca år 30. Som kringvandrande predikant fick stor han stor uppmärksamhet för sin undervisning om hopp och tröst, för den kärlek han visade och fordrade av människor och för de underverk han utförde. Framför allt sägs han dött och  (håll i er nu) uppstått för att föra in odödlighet och och icke-våldets modell i tillvaron.
Dock – om mötet med denne mångsidige och provocerande man (som helt fräckt sa sig vara alltets ursprung och mål) börjar försvinna och reduceras trevliga musikupplevelser,långsamhetens lov och politiska program, så fortsätter nog urlakningen de ord som defininierar kristendom
Ifall ingen längre – lågmält men bestämd – berättar om sina möten med den uppståndne och levande Kristus? Om de tiger som borde känna sig förpliktigade att tala om vad gemenskapen med denne osynligt synlige nasaréen innebär -  ja, då fortsätter kyrkan att vara en  trevlig men tandlös organisation bland andra. Ordet kyriakos betyder de kristus-tillhöriga. De som ”tillhör någon” kanske skulle kunna tala om det, snarare än komma med förklaringar om hur religion och vetenskap eller andlighet och healing hör samman, även om sådant behövs.
För poängen i det hela är väl trots allt, åtminstone för den kristne, fascinationen för Den som sa om sig själv helt fräckt sade att han var Världens Ljus? Eller har jag missförstått det hela ?

Comments are closed.