Owe Wikström
 

Hjalmar Sundén – svensk religionspsykologisk pionjär

 

Hjalmar Sundén (1908-2008)

Redan när jag kom till Uppsala på 1960-talet hade ville jag försöka komma underfund om religionens funktion snarare än att sätta mig in i teologiska system. Men teologin tycktes leva sitt eget liv i syrefattiga teoretiskt torn – inomlutherska perspektiv ersattes av intellektuella analyser av livsåskådningar. Många var fångade i en slags posthedeniansk paranoia. Den religiösa trons sanningsanspråk ersattes av frågor om utsagors filosofiska meningsfullhet eller språkspelsteorier där varje individ tycktes instängd i sin egen kulturs verbala kupa.

Men var kunde man försöka förstå den levande och lidande människan och hennes brottning med varats olidliga lätthet, med Guds när- eller frånvaro? Var verkligen teologi mitt bord ?  Samtidigt hade akademisk psykologi sedan länge reducerat människan till ett knippe beteenden, en kognitiv struktur, evolutionär produkt eller psykosexuell apparat.

Hösten 1966 blev för mig avgörande. Vi satt ett drygt trettiotal studenter på en  seminarieserie. Hjalmar Sundén, nybliven professor i religionspsykologi vid teologiska fakulteten stod framme vid katedern. Hans bok Religionen och rollerna hade just kommit ut i en andra upplaga (1966).

Sundén hade ett märkligt framställningssätt. När han kommit in satt han ofta nedböjd över katedern, händerna samman. Hopsjunken och inåtvänd formulerade han sig från början lågmält och långsamt. Med en dov basröst och liksom lyssnande inåt sig själv förde han oss in i mystikernas psykologi, hjärnans fysiologi, Freuds judiska bakgrund, de religiösa riternas psykiska funktion eller Ramakrishnas visioner. Vi studenter hyssjade åt varandra.  Dessutom blundade i han långa perioder. Som ur en inre dvala ömsom berättade han, ömsom kritiserade han, ömsom analyserade han. Det blev tyst i salen och många fascinerades. Nu och då avbröts monotonin av pedagogiska utbrott, en (oläslig) mening skrivs på tavlan eller så steg han upp och framförde en improviserad pjäs för att illustrera en tes om rolltagandets psykologi eller satte sig på katedern för att illustrera en ställning i yoga.  Sundén var teatral.

Vad vi fascinerades jag utav ? Den frustande vitaliteten och bredden? Visst, under samma termin kunde vi både behandla Krishna och Vishnus relationer i indisk mytologi, försöka förstå Luthers eller Laestadius syn på försoningen som upplösning av ett oidipalt drama  eller granska den extatiska shamanismens fyrsiologiska förutsättningar. Men mest var det nog entusiasmen som gjorde intryck – inlevelsen och respekten för vanlig folklig fromhet, fjärran från de skolastiska övningarna. Samtidigt var han lärd inom såväl humaniora och naturvetenskap.

Sundén var licentiat i hebreiska, disputerade i Sorbonne på en avhandling om Henri Bergson, undervisade på polishögskolan. Han rörde sig både över religionsgränserna och gick (på gott och ont) in och ut ur de mest skiftande teorrier. Således hade han stor öppenhet  såväl mot  psykoanalytiskt tänkande som mot mer biokemiska och fysiologiska betraktelsesätt. Det sistnämnda gällde inte minst fenomen som extas, besatthet eller visioner. De ensidigt kristna perspektiven bröts mot tvärreligiösa betraktelser, de filosofiska frågorna konfronterades med psykologi, lärosystemens dogmatik ersattes av ingående analyser av den generella undran ”Varför blir/är människan religiös?”

Sundéns huvudfråga löd ”Hur kan det komma sig att människor erfar tillvaron religiöst? Vilka språkliga och kulturella faktorer bestämmer att somliga erfar tillvaro som ren slump, att andra talar om  tillfälligheternas spel, åter andra om ödet medan andra säger sig erfara en intention i det upplevbara, erfar sig i kontakt med en Annan. Hur är en religiös upplevelsevärld möjlig?”. Svaren kan enkelt beskrivas som Sundéns ”rollteori”.

Om den tidigare religionsforskningen gärna placerat den religiösa erfarenhetens ursprung i inre dunkla kammare, så hävdade Sundén att den upplevelsemässiga sidan av religionen var en funktion av helt normala inlärningpsykologiska processer. Man behövde inte inta en egen kunskapsteoretisk position av mer idealistisk karaktär för att göra den religiösa erfarenheten rättvisa.

I dess traditioner, riter och texter finns möjlighet för den enskilda människan att identifiera sig med de däri befintliga personernas samspel med gudar och makter. Därmed kunde dessa mytiska personers erfarenheter också – via rolltagandet – bli den enskildes. Ur ett samtida  perspektiv var han ett slags social konstruktivist genom att betonade myters och riters funktion för bearbetning och gestaltning av existentiellt kognitiva dilemman.

Det nya med Sundéns sätt var  betoningen  av de religiösa berättelserna. Det är inte så, menar Sundén, att människan skapar sig en tro ut från intet eller från inre dunkla psykiska skikt. I stället tillhandahåller heliga texter skildringar av människor som agerar i relation till Gud eller till gudar. Om enskilda människor identifieras med någon av dessa texters ”roller” kan hon få en förväntan på att Gud skall agerar så gentemot henne själv som han agerat gentemot den i  myten beskrivna människan. Därför är religiös erfarenhet en följd av socialisation. Religionens berättelser blir så till ett slags peceptuella filter. De heliga berättelserna  avbildar inte en yttre verklighet. I stället skapar de den existentiell realitet. De religiösa erfarenheterna  handlar med andra ord inte om några dunkla inre andliga världar utan är möjlig att förklara i termer av högst normala socialpsykologiska samspel  och kulturella påverkan.

Själv värjde sig Sundén mot att uppfattas som en teoriskapare. Det hindrar inte att hans tänkande har varit viktig för europeisk religionspsykologiskt tänkande och resulterat  i avhandlingar och artiklar.  I hans anda har man undersökt så skilda ting som tungotal, minesförändringar vid religiös upplevelse, gamla människors religion,  enskilda religiösa personligheter som John Wesley eller Strindberg, meditativa tillstånd, tungotal, liksom mystikers visioner. Hans rollteori  har väckt en viss internationell uppmärksamhet. Så fanns exempelvis  1987 ett symposium helt ägnat  Sundén i ett nummer i den ansedda amerikanska tidskriften Journal for the  Scientific Study of Religion . Somligt i ”Religionen och rollerna ” har övergetts eller reformuleras – forskningen rör sig som känt  zig zack. Frågeställningar har preciserats, en del har skalats bort och nya områden har trampats upp.

Sundén hade startat sin akademiska bana med boken La theorie bergsonienne de la religion (1940) där han kritiskt granskade Bergsons moralfilosofi. Efter disputation kom han att ända till 1967 arbeta som gymnasielektor i olika skolor. 1967 – 1975 innehade han en personlig professur i Uppsala. Denna professor blev sedan  en ordinarie tjänst. Från 1975 var han den förste ordföranden Svenska Samfundet för religionshistorisk forskning. Han publicerade ett stort antal böcker, varav de mest kända torde vara   Gud,  ödet   slumpen (1947), Om ålderdomen (1964), Zen (1970),  Barn och religion (1970) och Den heliga Birgitta. Ormungens moder som blev Kristi brud (1973). Han dog 1991.

För en ny generation forskare har han betytt mycket genom att han fokuserade på ett område som ligger mitt emellan den religionsantropologin,  religionsfenomenologiska beskrivningar av religiös erfarenhet och psykologiska forskningens olika teorier. I detta arbete förde han med sig en mångdimensionell syn på religionens psykologi. Samtidigt  försökte han på ett helt annat sätt än sina företrädare eftersträva att förankra sin analyser i psykologisk teoribildning. Han undvek att låsa sig i ett enda metodiskt eller materialmässigt ideal.          Sundén var huvudsakligen teoretiker och eklektiker. Flera av hans elever har senare gått vidare och nyttjat hans teori snarast som ett hermenentisk nyckel. Men nya betraktelsesätt har berikat studiet av den enskilda människans fromhet – indirekt har hans tänkade om religionen som ett slags ”dialog med allt” lett vidare till det som kallas attachment eller anknytningsteori och människans tolkande av till synes slumpvisa sammanträffande som en intention skulle samtida psykologer kalla attributionsteori, att människan tillskriver vissa händelser en övergripande mening

I det postmoderna samhället med splittrade och motsägelsefulla religiösa traditioner som ständigt bryts mot varandra måste Sundéns perspektiv kompletteras då tjugohundratalets andligt sökande långt mer har blivt reflexiva och ambivalent mot de institutioner som förvaltar de stora andliga berättelserna.

Sundén lyckades skapa en universitetsdisciplin som fortfararade genererar ny kunskap om människan sätt att förhålla till gamla etablerade religiösa trossystem. Men också  hur hon förhåller sig till det som (ofta elitistiskt och lite nedlåtande) kallas new age. Där väljer många  selektivt ur andliga traditioner, går in i och ut ur kyrkor, stå förundrade eller ge sig hän. Andra en andliga resa som slutar i ett traditionellt samfunden, åter andra blir trons emigranter.

Sundén var pionjär som vi kan vara tacksamma emot.  I en period när ”inre upplevelser” misstänkliggjordes av officiell svensk akademisk teologi stod han fast vid sitt intresse och detta har  burit rik frukt. Därför, att fokusera på religionens psykologiska förutsättning och funktion snarare än på dess sanningsanspråk förblir en viktig forskningsuppgift,

Owe Wikström

 

Comments are closed.