”I äldre tider utgick mänskor från att man skulle försöka arbeta så lite som möjligt och få så stort utbyte av det som möjligt. Ordet arbete har i flera språk nära släktskap med ordet slav. Det står för någonting negativt och påtvunget som man helst låter bli. Ernst Block skriver i sin bok om utopierna att med frihet mar mänskor i alla tider menat friheten från arbete. Denna uråldriga uppfattning lever kvar i många delar av världen. Man behöver inte åka längre än till Sydeuropa för att inse att målet för en mänskans existens där är att nå fram till den stora sysslolösheten, dolce far niente, då man promenerar, umgås, sitter på caféer och pratar låter dagen gå – vilket strängt taget är dess mening.
Fast så är det inte här hos oss. Här har arbetstvånget tvärtom utsträckts till att också omfatta fritiden och tar sig uttryck i kravet på att alltid göra någonting nyttigt eller som det heter ”meningsfullt” även om man bara gör det för sin egen skull. Det är lite mystiskt. Låt oss undersöka vad det handlar om.
Vi lever i dagens Sverige i ett samhälle där det ger prestige att vara ständigt upptagen. Att utnyttja varje tillfälle och minut och ha ett livspussel som inte tolererar något slarv. Vi uppmanas vara effektiva ända in i sömnen. ”Sover du tillriktigt djupt” undrar tidningarna misstänksamt – ”får du din återhämtning. Eller ligger du vaken ditt försumliga elände” och bäddar för en prestationssvacka under kommande dags eftermiddag. I personintervjuerna möter vi celebriteter som är skärpta, vältränade och fullbokade. Så förväntas vi alltså vara. Och på vems befallning? Vår egen? Vara duktig, bättra på sitt CV, få befordran. Det är ingen annan som driver oss till det; det är vi själva.
Träldomen avskaffades i Sverige 1337, men vi har återinfört den. Vi har blivit våra egna trälar. Självslaveri; det står ingenting om det i lagen. Men vi driver varandra mera skoningslöst än någon herre har behandlat någon slav för vi kan aldrig gömma oss.
Vi är ständigt genomskådade och upptäcks ögonblickligen av – inte presterar utan bara låter tiden gå. Piskslagen viner, utan att någon ser eller hör. Det finns ingen nåd. Sjunker vi ned i passivitet, drar oss samvetet åt tumskruven tills vi skriker. Vi börjar hata våra närmaste för att de stjäl vår tid, ja till och med våra späda barn, det är vansinne men ingen hejdar oss förrän möjligen på vårdavdelningen efter kollapsen eller i skilsmässans kaos. Varför gör vi så här? Därför att vi är idioter.
Vi tror att vi inte är älskade om vi inte är duktiga. Vi förstår inte att ingen kommer att tycka mer om oss för att vi överträffar oss själva möjligen den som köper våra prestationer för ett billigt pris. Men det är ju inte kärlek. Duktigheten kan se ut som självhävdelse, men den är i själva verket en inverterad form av underkastelse under andra. Den innebär att vi, för att vinna deras gillande behandlar vår egen kropp och själ som en usel slav. Meningslösheten kommer över oss i stunder av klarsyn, när vi förstår att våra ansträngningar är bortkastade. Meningslösheten är vår vän. Förlamningen som drabbar oss är ett uppror. Vad kan då rädda oss ur träldomen?
Ja, varför inte pröva med lyx och utsvävningar. Vi måste chocka sönder den inre slavdrivaren, så att självförtrycket upphör. Lyxen är en revolt mot den tyranni som vi utöver mot oss själva. I bejakandet av lyxen tar slaven kommandot, njuter samvetslöst av livet och begraver sin grymma herre under ett berg av obetalda räkningar, eller slösar i varje fall med tiden, vilket är den härligaste formen av utsvävning. Lyx har ingenting att göra med rekreation, den syftar inte till att slaven skall vila en smula för att sedan kunna hugga i med friska krafter. Lyxen är sitt eget mål. Den lär oss att leva för att leva. Och inte i något annat syfte. När vi lärt oss det, kan vi vidare och göra vad vi vill. Då är vi fria”.
Horace Engdahl i ”Allvarligt talat” SR 31 dec 2016