Owe Wikström
 

Ars Moriendi, en intervju – Petter Karlsson

JAG GÅR MOT DÖDEN var jag går…” hör jag mig själv säga när jag försöker beskriva temat för intervjun och rösten från andra sidan – telefonluren, alltså – svarar med ett glatt ”… och var jag sitter och var jag står … Så får jag lov, så får jag lov att sjunga…”

Ja, vadå? Liemannens visa kanske? Här försvinner Owe Wikströms röst i ett gapskratt. För vissa möten blir inte riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte om samtalspartnern är en filosof som en gång åkte moped genom Louvren, om man ska tro titeln på en av hans böcker.
– Egentligen gillar jag vespa bättre. Hade en som ung. 200-kubikare, tror jag. Säger Owe Wikström som på det hela taget är svår att sätta stämpel på. I vänkretsen känd som en livsnjutare och sällskapsmänniska. Som yrkesman lika bred som han är djup.

Det välansade skägget skulle också kunna tyda på estet, perfektionist, profet, skogsmulle, kanske rent av upptäcktsresande i polartrakterna. Men själv presenterar han sig som sonen till ”Raket-Jesus”, en kristen lokförare, pacifist och vänsterman som tyckte grabben skulle ha mellannamnet Fred eftersom han fötts då världskrigets dödande tog slut.

Själv har Owe Wikström varit skonad från tragedier, säger han. Pappa dog visserligen som 70-åring, men mamma var en krutgumma som höll igång tills hon var 94. Hennes död kom knappast som en chock. Owes egen däremot…

Ja, liemannen kunde fått skörda redan för sju år sedan. Den då 63-årige professorn stod på löpbandet och såg pulsen stiga: 120 … 130 … 140 … 150 … 160 …
– Sedan blev allt plötsligt svart. I fem dygn var jag helt borta. Efteråt fick jag veta att hjärtat hade stannat. Räddningen var att min fru som är läkare stod bredvid och att det i samma stund råkade passera en kollega till henne som jobbar på hjärtintensiven. De kastade sig över mig, blåste och tryckte. Jag var en av de fyra procenten som överlever ett akut hjärtstopp utanför sjukhus.

Inget ljus i andra änden av en tunnel. Ingen känsla av att sväva utanför sin egen kropp. Däremot en röst som sa på grekiska: ”Mä fobou!”, ”Frukta icke!”
– Jag uppfattade det som Jesus. Men samtidigt … Varför pratade han i sådana fall inte arameiska? Var det där egentligen bara ett minnesfragment, något min egen hjärna skapade för att kompensera min egen oro?

För Owe Wikström är en sammansatt människa även där. Före detta sjukhuspräst, men samtidigt den kylige forskaren; rationell och självkritisk. Har fler frågor än svar. Det genomsyrar också hans nya bok.
– Jag skrev den dels för att bearbeta min egen upplevelse. Men mest för att döden fortfarande är så gåtfull. Till och med läkarna har noll koll. Ingen kan säga något säkert alls om vad som händer när vi dött.

Vad tror du själv då?
– Eftersom jag är kristen, tänker jag mig ändå en fortsättning. Det är också vad de flesta tror, att de bortom graven ska känna igen sig själva och dem de älskar. Men utan alla konstiga problem. Fast spela harpa i flera tusen år låter rätt trist …

Men så tror väl ändå ingen längre?
– Nej, men elgitarr då? Vad jag menar är att många skildringar av himlen förefaller mig rätt trista och triviala. Därför gillar jag att Jesus ständigt säger: ”Med himmelriket är det så som …” Att han vägrar vara konkret. Att han förstår att vi människor bara kan tala om evigheten i bilder.

Själv tar Owe Wikström hjälp av herrar som Johann Sebastian Bach och Marcel Proust. Av Gunnar Ekelöf lånar han citatet ”Evigheten finns emedan den fattas oss”. Av Tomas Tranströmer ”Detta ofrånkomliga kanske”.

Titeln på nya boken Den dolda dörren associerar i sin tur till Hjalmar Söderbergs bild av människosläktet som barn som leker i en trädgård, där en efter en försvinner ut genom en port för att aldrig mera återkomma. Det uppstår en stunds förstämning i gruppen. Sedan går leken vidare.
– Det har slagit mig att även ateister kan ha ett mycket lugnt förhållande till sin egen död. En av dem var min gode granne, komikern Lasse Eriksson som dog på scenen, blott 61 år gammal. Vi brukade ha många och långa diskussioner om Gud och döden. Jag fann honom inte ångestladdad alls inför tanken att han själv en dag inte längre skulle finnas till.

En klassisk teori är att vi har uppfunnit religionen för att vi inte står ut med tanken
på döden?
– Visst, den tanken finns redan hos Lucretius. ”Projektion, regression och kompensation” säger Freud. Men även om detta skulle förklara hur psyket funkar, är det lik förbannat inget svar.

Skrämmer dig tanken på ett eventuellt utslocknande?
– Inte så farligt. Och allt mindre med åren. Dödsångestens styrka hänger ihop med var i livet man befinner sig; det visar forskning. En sexåring oroar sig mer än en åttaåring, en 30-åring mindre än en 20-åring. Men vid 40 händer något i huvudet. Då inser vi att vi inte längre har all tid i världen. Det grandiosa jaget klingar av. Det infinner sig en latent oro, något som driver på.

Talar vi för lite om döden i dagens Sverige?
– Det kan vara bra att se tillvaron i vitögat. Och döden blir mera hotfull om vi inte tar den på allvar. Jag ser en risk att döden trivialiseras och estetiseras. På bara femton år har begravningssederna ändrats. Vi öser ner prylar i kistan, klär inte längre den döde i vita kläder och under ceremonin är locket stängt. Vi behandlar döden med en tystnad som en psykolog skulle kalla bortträngning.

Han drar med handen genom skägget. Smuttar på sitt kaffe. Vi befinner oss på en av Sveriges kanske minst heliga platser av alla, Stockholms Central med sitt liv och sitt kiv. Ändå är det som om religionspsykologens resliga gestalt lockar till sig de djupa frågorna även här.

För plötsligt avbryts vår intervju av en man i 60-årsåldern. Han har tjuvlyssnat på vårt samtal. Berättar nu om sin son som dog i leukemi som 15-åring. Om en sorg som aldrig går över. Om ångesten att se en älskad tyna bort och sedan försvinna till …ja, vad? Himmel? Helvete? Ett intet?

Det blir ett rörande samtal om hopp och saknad. Om sorgen som en skada som aldrig riktigt läks. Men också om den starka vissheten att det ändå var bättre att en liten pojke fick leva i 15 år än att aldrig ha fått existera. Forskaren och pappan skiljs med ett varmt handslag.

Efteråt säger Owe Wikström att det kanske beror på nära döden-upplevelsen på gymmet, kanske på det faktum att han nyss fyllde 70, men med åren känner han själv en allt större lycka över att få leva. Fast också ett djupare vemod över att en dag tvingas dö.
– Att tillvaron, på ren svenska, är så förbannat skör. Inte heller jag vill givetvis förlora dem jag älskar, min hustru och mina barn.

Därför känns det också logiskt att nästa bok blir en hyllning till cafékulturen. Den borne livsnjutaren orkar inte brottas med liemannen alltför länge, säger han. Den som dör får ändå se. Till dess gäller det att suga ut det göttaste när det gäller kärlek, njutning, kreativitet och inte minst – humor.

Ett citat har Owe Wikström redan klart: ”Vill du ha en kopp Kafka? Nej, men gärna ett glas Joyce.”

Rätt dödskul, faktiskt.

Text Petter Karlsson

Namn: Owe Fred Wikström.
Född: 16 april 1945 i Boden. Uppvuxen i Luleå och Borås.
Familj: Hustrun Agneta, gynekolog, och fem barn födda mellan 1973 och 1985.
Bor: Villa i Uppsala.
Äter: Allätare, men gärna italienskt.
Dricker: Hellre vitt vin än rött.
Läser: Marcel Proust och modern lyrik. ”Halvt obegripliga saker tycker jag är trevligt.”
Lyssnar: På jazz, speciellt John Coltrane och Dizzy Gillespie. ”Men jag har också skrivit en hel bok om Bach, min hjälte.”
Ser: Ganska lite på tv. ”Men ibland en gammal klassisk film på Netflix.”

Comments are closed.