Owe Wikström
 

Compunctio – om skönheten som tilltal

Det här är för några år sedan.Jag är med på ett seminarium. Jag går upp mot huvudingången till Sorbonne. Det är kallt och regnar. En en dimma drar genom stan. Parisarna har ett märkligt sätt att sno halsduken några extra varv omkring sig med en medveten nonchalans. Nu nästan täcker halsdukarna människornas huvuden. Skorna kippar i vätan på de förbipasserande. Äldre herrar i starkt röda färgar mot mörka kavajer. Kisar jag med ögonen ser gatan ut som en målning av Toulouse-Lautrec.

I det halvdunkla universitetsrummet vid Sorbonne väntar deltagarna: några munkar från ett kloster i staden – de visar sig vara psykoanalytiker – ett par psykiatriker som nu utbildar sig till präster och så alla dessa forskare: specialister på kyrkofäder, filosofier, historier, antropologer. Temat är konst och religion.   Här sitter socialarbetare, litteraturvetare och några studenter. Det blir en svår dag för alla frankofiler – konferensspråket är engelska. Här talas länge och utförligt om mystik och konst, om andlighet och projektioner, om symboler och metaforer  och om andlighet och psykoanalys. Namn som Kristeva, Lacan och Freud är lika frekventa som Thomas av Aquino, Simone Weil eller Gregorius den store. De flyger över våra huvuden.

En lång intern diskussion utbryter mellan två hollänska forskare. Frågan gäller i vilken mening termen Logos i Nya Testamentet är en symbol som hänvisar till något utanför sig själv eller om det snarare är så att det snarare är ett ord som är bärare av det som det hänvisar till. Ingen förstår riktigt vad de menar.

Men de psykoanalytiska vännerna anar morgonluft och ger sig in i en något svårtillgänglig utredning om Freuds symbolteori. Freud hävdade att drömsymbolerna både avslöjar och döljer samtidigt, de är kvasivisuella kompromissbildningar på gränsen mellan det sagda och det osägbara, det efterlängtade och det fruktade.. Men just därför skyddar de den sovande från att vakna. Drömmarna medlar mellan det medvetna och omedvetna – därav symbolernas fascinerande styrka. Symboler fungerar som behållare av psykiskt stoff. ”Vilka ordsvall!” tänker jag.

 

Specialisterna på fornkyrkans symbolteorier tystnar och säger sig ha svårt att se kopplingen mellan Freud och de andliga fäderna. En kvinna nickar instämmande och visar på Gregorius av Palamas storhet när det gäller den negativa teologin. En ung man hakar på. Ivrigt rökande lägger han ut texten om  ”La morphologie de la silence”, ett tema i den medeltida teologin. Han är påfallande mångordig trots ämnets karaktär. Det outsagda äger en styrka. De katolska fäderna lyssnar förstrött och tuggar tuggummi. Några studenter läser Le Soir under borden fram mot eftermiddagen.

 

Till vänster i lokalen sitter en ung ortodox präst – också han psykoanalytiker. Han sitter nästan orörlig. Han bär ett glest skägg och följer ivrigt diskussionen. Med sina intensiva, mörkbruna ögon ser han uppmärksamt på var och en som yttrar sig, ungefär som en åskådare på en tennismatch följer bollen med blicken. Hans inlägg är få, korthuggna och knivskarpa. De fungerar som vattendelar i samtalet. Men han argumenterar inte – han visar bara på konsekvenserna av redan givna åsikter. Han är intensivt närvarande och livlig trots sin fåordighet. Det är knappt man lägger märke till det, men han har ett svagt, på gränsen till skönjbart, leende på läpparna. ’

Strax innan mötet avslutas höjer jag blicken. Längst uppe i rummets ena hörn finns en enkel ikon. Jag har inte sett den tidigare. Den är brun, smaklös och dammig. Rummet verkat inte ha städats på månader. Det är knappt man kan urskilja Kristi ansikte under smutsen. Obeaktad av all denna intellektuella upptagenhet hänger han där.

Efter några timmar lägger vi samman portföljerna och samlar ihop anteckningar. Gruppen skall snart spridas över staden. Slammer av stolar, rungande skratt och glada tillrop inför kvällens middag. Just innan jag går tittar jag tillbaka in i rummet och lägger märke till den unge ryske prästen. Konferensrummet är nu nästan helt tomt. De kringslängda kläderna är upplockade och vaktmästaren har redan börjat torka av den kritdammiga katedern. Den ryske prästen står kvar helt stilla. Ögonen är intensivt riktade på ikonen. Han står orörlig en lång, lång stund i djup koncentration. Så gör han ett korstecken och bugar sig djupt mot golvet.

Hela sällskapet drar upp till Rue Rivoli. Idag är det indonesisk mat som gäller. Stämningen är hög. En av de de franska ordenssystrarna är även läkare, en ovanlig kombination.

När hon hör att jag skriver om skönheten talar hon om olika aspekter på sorg och smärta. Hon säger att alla är överens om att smärtan har en fysiologisk och psykologisk sida. Forskningen vet mycket om smärtreceptorer. Hela den palliativa medicinen är full av försök att lindra oro. Men hon berättar om att kyrkofadern Gregorius (540-604) säger att det finns en annan typ av smärta – den som bitterljuvt rör sig på gränsen mellan glädje och sorg. Det är den som överväldigar människan mitt i skönhetens gripande ögonblick. Människor blir ibland  rörda när de sitter på en konsert, strupen snörs samman när de rysande lyssnar på Scarlatti eller på Arvo Pärts musik. Vad kommer dessa tårar från?

Jo, säger hon. Denna blandning av harmoni och vemod som infinner sig i de absolut finaste och tidlösa ögonblicken går att tolka som sentimentalitet. Men ett annat sätt är att uppfatta dem som aningar, förbiilande dofter av en annan/evig värld. Denna estetiska teologi har utvecklats inte minst av en del av kyrkofäderna, Gregorius den store talade om om Compunctio, de heliga smärtan. Det sorg som någon känner inför det vackraste  är en samtidig reminiscens från och en försmak av en den gudomliga världen. Den ger aningar om att Gud är, inte vem han är.

Konstupplevelser är därför inte en subjektiv känslokvalitet utan uttryck för ett objektivt tilltal. Den rörelse som kommer över en människa öppnar glipor in i något Annat. Här går alltså  Gregorius estetiska teologi ett steg förbi Prousts ”kanske”.

Den plågsamma upplevelsen beror på människans hemlöshet i en ofullkomlig värld, hennes minne av och begär efter fullkomlighet. Denna andliga brist blir  plågsamt påtaglig just inför skönheten.  Ursprungligen var compunctio en medicinsk term som betecknade intensiv fysisk smärta, men när Gregorius använde ordet talade han om en själslig eller andlig plåga. Gregorius kom att kallas “begärets doktor” för sin lära om själens längtan efter Gud.

Aningen som minne av något förlorat

Enligt läran om compunctio orsakades skönhetens känsla av att människan – utanför Edens lustgård -  erfar att någonting har gått förlorat – men hon vet inre riktigt vad. Därav utspelar sig allt liv mot en fond av latent sorg. Orsaken till tårarna är att människan genom aningen  påminns om sin pilgrimsstatus – hon är på resa. Hon lever  i exil men på väg till sitt verkliga hemland.  Musikens bitterljuva vemod är därför Guds handlande i människan. Genom den väcker han henne till medvetenhet om hennes ursprung. Jean Leclercq, som tecknat klostertraditionens historia, skriver:

”Compunction is an act of God in us, an act by which God awakens us, a shock, a blow, a “sting,” a sort of burn. God goads us as if with a spear; He ´presses´us with insistence (com-pungere), as if to pierce us. The love of the world lulls us; but, as if by a thunderclap, the attention of the soul is recalled to God. 38”

Hos varje människa finns en dragning. Syftet med den smärta Gud sänder via skönheten var enligt medeltidens teologer att påminna människan om hennes ursprung, att inse  sin längtan efter evigheten. Ibland var sorgen kopplad till den ruelse människan kände över synd. Mitt emellan det förlorade och det efterlängtande uppstår de heliga tårarna i människans hjärta. Samtidigt, paradoxalt nog finns där även början till trösten mot hjärtats oro.

Orgelns toner – om längtan som hunger

Det blir för mycket prat. Jag blir både berörd och konfunderad. Länge har jag sökt ett tillfälle att få höra Widors femte orgelkonsert. En av kvällarna tar jag mig bort till kyrkan San Sulpice. Här finns en gigantisk orgel. Spridda personer kommer in i denna katedral. Väskor läggs upp på kyrkbänkarna, de flesta behåller ytterkläderna på. Utanför hörs ljudet från trafiken. Här inne råder tystnad. Så brakar det igång. Den första satsen är nästan outhärdligt majestätisk.  Basstämmans återkommande da daam, kan ingen glömma. Så kommer den andra satsen, himmelsk i sin dansanta rytm.

Men  jag kan inte sluta tänka på vad nunnan sagt. Att strupen snörs samman – som här i Widors långsamma sats i den femte orgelkonserten eller när rörelsens suckar väcks då vi ser våra barn sjunga ( alskt)  i kör – inte alls skulle vara följder av att man helt enkelt blir rörd -  utan vara alltså indikationer, är tilltalande, men hårdsmält. Jag kommer att tänka på Göran Tunström som i avdelningen “Om smekningar” i Juloratorietskriver:

”Det svenska ord som fascinerar mig allra mest är Aning. Att Ana något. Det finns en aktivitet i det ordet som  får en att tro att subjektet är den som anar, medan det är min fasta övertygelse/…/ att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”  (Juloratoriet, 1983,64).

Men kanske är det så att det svarta hål ur vilket musiken och skönheten flödar både skapelsens och nådens källa. I fokus är inte den som anar. Via kulturen nås man av aningen. Subjekt och objekt byter plats. Är det inte jag som ser in i ikonen utan någon som blickar ut ur den?  Kanske är det så. Men vem vet? Och vem har mandat att svara?

 Kort paus i orgelkonserten

Orgeln slutar spelar och det blir dödstyst i kyrkan

men bara ett par sekunder.

Så tränger det svaga brummandet igenom från

trafiken därute, den större orgeln.

Ja, vi är omslutna av trafikens mumlande som vandrar

runt längs domkyrkans väggar.

Där glider yttervärlden som en genomskinlig film

och med kämpande skuggor i pianissimo /…/

På de blå bänkarna sitter en gles församling. Och

pelarna reser sig som underliga träd:

inga rötter (bara det gemensamma golvet) och ingen

krona (bara det gemensamma taket).

Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-

gård ensam. Överallt lyser ljung

så långt ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför

kommer han inte? Han är redan här /…/

Och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som

bär mig genom den vacklande världen.

och varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som

ritningen till en storm.

Tomas Tranströmer (ur Det Vilda Torget 1983).

(arbetstext)

Comments are closed.