Owe Wikström
 

Skönheten skall frälsa världen – om Proust estetik (txt på väg)

Förord  – prel

Det är juldagarna sent 2017. Man firar Ingmar Bergman och jag sitter ensam och ser storögd på hans gigantiska Fanny och Alexander. Plötsligt åker jag hiss genom ett par decennier ned till det tidiga 1980 talets Paris.Fortfarande minns jag det som igår. Jag kommer ut ur den dunkla filmsalongen på västra stranden.. Lätt sunkig låg den på en tvärgata inte så långt från Place Michelle. Jag hade just sett den långa versionen. Alla talade svenska. Jag ignorerar den franska textremsan.

Men en scen bet sig fast. Den gör lika stort intryck när jag nu – trettifem år senare – ser den nära nog fem timmar långa filmen. Denna gång liggande i en soffa. Julborden avklarade, Barnbarnen sprungit runt i huset. Nu är här lugnt. Men – mitt i filmen reser sig Adolf Ekdal (Jarl Kulle) reser sig och håller ett tal.

Vi älskar det fattbara, vi Ekdalare gillar våra undanflykter” Det är ni mina kära konstnärer som skall ge oss de inomvärldsliga rysningar och det utomvärldsliga. Vi älskar det fattbara. Beröva en människa hans så börjar han slå omkring sig”.

Min avsikt med denna bok se närmare på en ordkonstnär som själv ( och/eller hans fiktiva romangestalter) berättat om en mängd rysningar av såväl inom som utomvärldsligt slag. I den gigantiska bokverket På spaning efter den tid som flytt – sju delar med tillsammans tre tusen sidor har han på olika sätt diskuterat konstens innehåll och inte minst försökt kvalificera såväl vad skönheten är liksom den funktion – vad den gör; erbjuder tröst mot intigheten existentiell oro.

 Jag tackar Centre Culturel Suedois i Paris för berikande studieuppehåll.

Konst eller estetik har fascinerat mig lika mycket som andlighet – framför allt det undanglidande hos skönheten i alla dess former. Hittills har jag glänta på dörren in i de två giganterna Johann Sebastian Bachs och Fjodor Dostojevskijs världar för att se hur deras musikaliska och litterära universa gränsar till andligt kristen upplevelsevärldar. Hos både är erfarenheten av det Sköna starkt påverkad av eller – snarare, de leveri symbios med religion. I bådas fall ligger den kristna tron som en grund, för lutheranen Bach relativt självklar, för den ortodoxe Dostojevskij något mer problematiserad.

Denna gång dristar jag mig till slå följde med en ibland outhärdligt utförlige verbala ekvilibrist – Marcel Proust (1881-1921). I hans gigantiska och närmast monumentalt mångdimensionella värld på 3000 sidor finns ett stråk där han närmar sig vårt problemområde. Skönheten i måleriet, arkitekturen, naturen för att inte tala om hur litteraturen och  musiken gör att hans fiktiva gestalter blir djupt påverkade, känner andakt och  erfar en parallellvärld av tidlöshet.

Men, det är viktigt att – redan inledningsvis betona att Proust inte direkt hänför konsterfarenheterna till enkyrklig, religiös eller metafysisk värld. Men samtidigt tycks inte minst musiken utgöra ett slags transcendenssignal – en markör eller indikation på att det finns en tid utanför tiden.

Det finns en märklig ambivalens hos Proust. Å ena sidan förnekas varje spår av organiserad ”andlighet” eller teologiskt reflekterad religion i de skönhetsupplevelser som han beskriver. Å andra sidan beskriver han på flera ställen ett slags privat andaktskänsla, en mystisk upplevelse av enhet och helhet. Sådana intensitetsögonblick är främst kopplade till starka musikaliska ögonblick men även när någon blir djupt upptagen av en målning på ett museum i Venedig eller blir stående ute vid en skogsväg, framför en kyrkobyggnad eller en några poetiska rader fyller medvetandet. Det är just denna ”profana andlighet” eller ”inomvärldsliga rysning” – som inte explicit är kopplad till teologisk eller filosofisk diskurs – som jag är ute efter att förstå.

Men svårigheten är avsevärda. Hans textsjok är gigantiska i sin mångordiga oöverskådlighet. Dessutom är de inte kopplade till en specifik religiös eller teologisk tradition. I stället rör sig Proust på en slags allmänt existentiell hållning.

I författaren Dostojevskijs fall färgar den kristna – bysantinskt ortodoxa – tankeväven – hans sätt att litterärt gestalta hur ”skönheten skall frälsa världen”. Han har snarast ett moraliskt skönhetsbegrepp där godheten är en del av det sköna. Om detta har jag reflekterat över böckerna Raskolnikov. Den kluvnes väg mot helhet (1982), Aljosjas leende (1997) och Sonjas godhet (2006). Teologin, blir i jämförelse med Bach på ett helt annat sätt ifrågasatt av kritiska röster både inom och mellan de skilda fiktiva gestalterna. Det är bara att tänka på den unge munken Aljosja starka gudstro gentemot Ivan Karamazov intensiva tvivel över teodiceproblemets outgrundlighet .

Estetiken hos musikern Bach är i stället starkt påverkad en mer homoge kristen tro. I hans fall är den lutherskt teologin framträdande liksom den begynnande sentimentala pietismens, något jag försökt redovisa i boken Toccata (2000). Hos Bach är skönheten framför länkat till de kyrkomusikaliska verken, inte minst från hans period i Leipzig. Musiken är marinerad i den sanna läran med dess betoning av på Credo, den kristna trosbekännelsen. Som kyrkomusiker väver han samman det konstnärliga uttrycket med ett distinkt teologiskt innehåll. Föreställningen om Guds realitet och ingripande i världen tas som ett axiom. Bach lever i ett relativt homogent kristet samhälle innan upplysningtänkandet slagit igenom.

Efter att sett närmare på två konstnärer – en musiker och en författare – som så starkt präglats av kristendomen har det varit lockande att se närmare på en skönhetsälskare och stor estet, men där etablerad religion, vare sig katolsk eller protestantisk eller annan kyrklig mening i stort sett är helt frånvarande. Samtidigt är det uppenbart att skönheten och konsten hos Marcel Proust har ett slags egenvärde och han ser sig ha en uppgift att gestalta en upplevelse av tidlöshet men där läsaren inte tvingas på konfessionella eller metafysisk påståenden om konstens väsen, gudomliga ursprung etc.

Comments are closed.