Owe Wikström
 

Alla inlägg i Texter 1999

Får det vara en kopp Kafka ? Nej, jag föredrar ett glas Joyce.

(fr work in progress – Bok 2016. Prel titel Cafe de Select  - om leda, vänskap,läsning och samtal)
Det är helt tyst i Carolina Rediviva, det stora universitetsbiblioteket i Uppsala. Här, om någonstans, är det opassande att störa. Varje tappad linjal, skrapet av en stol eller dåligt dold viskning gör att mina medforskare upprört vänder sig om. Och visst, irritationen är berättigad. Är det någonstans som onödiga ljud måste minimeras så är det här. Man hör tangenter ticka hos dem som skriver på sina laptops, bläddrandet i böcker, att någon döljer en dämpad gäspning. Utanför står höstsolen. Ljudet från bussar brummar. Härinne brinner flitens lampa.

För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar här. Jag har fått upp nya böcker från det gigantiska boklager som döljs under byggnaden. Denna dag har jag vikt åt att försöka förstå den samhällskritik och konstsyn som startade vid förra sekelskiftet. Ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salvador Dalis dadaism och i Rene Magrittes surrealism. Storögd vankar jag med böckernas hjälp omkring i sekelskiftets Paris.

Samtidigt hör jag en medstudent som tuggar på godis kasta sig över sin mobiltelefon som i denna tysta avdelning absolut måste vara avslagen. Det är just när jag läser om filosofin bakom den franska surrealismen som jag fnissande får syn på den svenske patafysikern Claes Hylingers ord. “Får det vara en kopp Kafka?” – “Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. Snabbt inser jag mig att patafysikerna var ett slags skenbar nonsensfilosofer. Mina forskande kollegor i biblioteket stirrar storögt. Själv försöker jag hejda upprymdheten.

Läs vidare →

Darsan (to see) Lord Shiva in Varanasi. Visual processes and the representation of God by ricksha-drivers.

Introduction

In spite of its effort to be transculturally relevant, the psychology of religion is quite ethno- or rather Western-centric. This becomes very clear when one tries to “translate” indian folk religiosity into concepts taken from mainlines theories; i.e. social, cognitive or psychoanalytical psychology of religion. Not only do the norms and values differ, but the very ontological assumptions underlying the categories in which the researcher understand differs fundamentally from the internal hindu anthropological and epistemiological apriori. For example, their words of the psyche includes contextuality, from time to space, to ethics to groups. The subtle interrelatedness of the divine, spiritual and the mundane is obvious (Geertz 1973).  It includes the flows and exchanges of substances within and between persons with minimal outer bondaries.

The psychological makeup of persons in societies so civilizationally different as India, is embedded in fundamentally distinct principles of these cultures and the social patterns and child rearing that these principles shape (Marsella 1985). Therefore it is clear that a western scholar and an indian devotee are quite different, not only simply that they see things differently, coming from varied cultures, but that the very inner emotional-cognitive makeup is culturally constructed in different ways(Roland,1989). Of course this will “disturb” the interaction between interviewer and interviewee, the scholar and the pious man.  In order to understand the psychological dynamics in folkreligiosity I think that the researcher has to reexam and be aware of the the way he uses the theoretical models in crosscultural psychological hermeneutics. In the context of this conference on art and religion I would like to discuss the role of the visual and behavioral dimensions of the Indian religiosity which in my opinion so far has not been taken enought seriously in the psychology of religion(Devereux 1978).

Läs vidare →

Till det banalas försvar – om patafysik

 

Patafysik är ett franskt tankesätt. Det ligger mitt mellan milt vansinne och elegant skarpsyn. Det växte fram ungefär samtidigt som surrealismen och dadaismen. Båda ville aktivt punktera det märkvärdiga. Framför allt driver de hejdlöst och med glatt humör med sådana som tar sig själva på alltför stort allvar, de som tappat förmågan att leva förutsättningslöst. Det finns sällskap med personer som delar denna lattjo hållning. Claes Hylinger är patafysiker, en lisa för ordtrötta. Typiskt är hans citat. Det är inte alla människor förunnat att bli grundligt trötta på sig själva. Det är en gåva. Tag vara på den!

Den franske grundaren, Alfred Jarry, menade att alla människor är och har varit patafysiker, men utan att vara medvetna om det. Hans definition är lika klassisk som absurd (fattar någon?): Patafysiken är vetenskapen om det som följer metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken.

Som synes är en sådan bestämning lätt elastisk. Varför? Jo, den tycks vara konstruerad för att störa det logiska tänkandet. Den visar hur skör en alltför självklar beskrivning av tillvaron är. Och just därför är det viktigt att synliggöra livet i dess mångfald, att bryta upp det självklara. Patafysik som charmerande (och skenbart) banal filosofi. Eller hör här:

Det rör sig inte om att (håll i er nu!) komplettera vetenskapen, utan om att bringa oreda i den. Patafysiken blir därför en lära om allting. Viktigast är att man tar undantag på större allvar än det regelmässiga. Det som måste uppmärksammas är det specifika på det allmännas bekostnad. Alla människor är patafysiker därför att vi alla lever våra liv som undantag från övergripande regler. Och det är de som vet om detta – och som aktivt söker sin egenart, sin identitet, sitt unika livsöde – som är patafysiker säger Jarry.

Det gäller alltså att ifrågasätta den självklara. I stället måste man se på världen med det avvikandes glasögon. Lagbundenhet stämmer sällan i vår privata erfarenhetsvärld.

Ständigt inträffar ju händelser som inte passar in i något system – utom det patafysiska, som ju just är undantagen. Därför är alla som tar det unika på allvar viktiga. För en individ står ju den enskilda händelsen i centrum. Detta är inte egoism utan förutsättning för gemenskap. Man är ju inte intresserad av att omvända någon; alla tillhör redan kretsen. Här en patafysisk nonsenshälsning:

Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex

Sen satte jag på radion, som spelade så nätt

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.

 

Lin Yutang och julstress

Jag kan knappt tro mina öron. Julmusik på köpcentret  – en novemberdag !? Och jag tänker. Blir de inte tokiga, de stackars affärsbiträdena? Att i sex veckor höra Carolas svajiga julsånger måste vara outhärdligt. En dag må väl vara, men i veckor?  När jag ser mig omkring märker att den stressade blicken hos de som funderar över julsaker redan kan skönjas. Snart hetsar oss julen oss alla i bakhasorna – vad då frid? På kvällen söker jag den gamle Lin Yutang i bokhyllan. Långt innan alla självhjälpsböcker vällde över bokdiskarna skrev han ”Konsten att njuta av livet” redan 1936. Politiskt helt inkorrekt misstror han effektivitetsjakt enFjärran från västs borgerliga kulturuppfattning säger han: ”Kulturen, sådan jag uppfattar den, är först och främst en produkt av fritid. Kulturens konst är därför först och främst konsten att lata sig. Ur kinesisk synvinkel är den människa mest kultiverad som bäst förstår konsten att slå dank”.

Hans poäng är att det finns ett motsatsförhållande mellan jäkt och vishet. De som är visa kan knappast sägas vara jäktade och de som är alltför jäktade är knappast visa. Alltså är den klokast som bäst förstår konsten att dra sig, hoppa över, låta bli, välja sina krig.  Yutang visar ett stillsamt men stolt förakt för det som världen kallar framgång.

Läs vidare →

tro – för och emot

http://www.ur.se/Produkter/160917-UR-Samtiden-Tema-Tro-och-tvivel