Owe Wikström
 

Alla inlägg i 2010-2019

Ny bok höst 2019 “Den ofrånkomliga gåtan samtal om döende och död. OW o Peter Strang

INTRODUKTION

Det finns hela industrier som sysslar med ond bråd död, allt från tjocka deckare till långa filmserier. Där beskrivs en död som både fascinerar och skrämmer. Därav dess underhållningsvärde. Ständigt kommer det ut nya kriminalromaner. Snart nog dramatiseras de och övergår till att bli teveserier. Det mesta rör sig kring mysterier, spänning och upplösning. Allt för att få tag i mördaren. Offret, den döde, framställs ibland som oskyldigt straffad – alternativt som kriminell utsatt för våldsam hämnd. Döden har en roll i ett spännande drama. Deckare söker lösning.
En helt annan genre gäller den massmedialt exploaterade globala megadöden. Den kan då handla om naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar som tsunami eller om krigsscener från världskrigens Normandie eller mer samtida – Vietnam. Allt är fascinerande – ibland nära nog makabert – att bevittna.
Nedsuttna i biografens fåtölj – med en burk Fanta i handen – ser vi sårade, skadade eller brutalt dödade.
Annat är det med verklighetens död. Ingen filmremsa skyddar oss. Den kan vara tragiskt oväntad – som när vi följer en ung vän som fått en tung diagnos. Kroppen bryts ned på veckor. Hela släkten blir påverkad. Chockade står vi efter bara några månader med blicken fäst mot en kista. Här finns ingen romantik eller spänning. Vi är mitt inne i tragiken.
Annat är det med den efterlängtade döden. Som när en äldre anhörig stilla och lugnt glider bort från livet, mätt på att leva. Eller den tunga blandningen av sorg och lättnad – när en älskad på hospice efter lång kamp, oändlig trött men utan fysisk smärta – äntligen fått sluta sina dagar.

Alldeles oavsett dödens underhållningsvärde eller det djupt tragiska när den helt oanmäld plötsligt bryter in i våra liv, drabbas vi alla förr eller senare av detta ofattbara faktum. Det är inbyggd i livsvillkoren att vi alla skall föras bort från detta liv, att det finns en horisont. Vi kommer att föras dit vi inte vill.
Insikten om liksom oron över denna livets fundamentala skörhet kan gå upp för oss – helt plötsligt eller långsamt. Några av oss får oväntat och hastigt ett telefonbesked från ett sjukhus. De säger att vår älskade har förolyckats. Vi släpper allt vi har för händerna och tar oroliga en taxi till intensivvårdsavdelningen. Men döden visar sig ha gått fort. Vi hann aldrig fram. Andra får tillbringa dagar, veckor, månader tillsammans med en älskad som långsamt glider bort från livet. Men det som är gemensamt är att relationen bryts abrupt eller stillsamt. Kvar finns vi och tänker ”min älskade vart tog du vägen?”
Ibland ser vi ordet ”varför?” i en dödsannons efter ett barns bortgång. Vi anar svåra veckor för relativt unga föräldrar. Andra berättar med djupt allvar att när deras make blev svårt sjuk blev allt så utdraget att de till slut knappt orkat. Det har de nästan skämts för. Men de hävdar samtidigt att det har varit djupt meningsfullt att få följa sin kära till slutet. Långt efter dödsfallet har de i veckor och månader tyckt sig se honom skymta förbi i badrummet eller i köket.

I den här boken resonerar vi – en läkare och en religionspsykolog – om det svåra men också berikande som rör sig kring livets slut. Den ene av oss cancerläkare specialiserad på palliativ medicin – professor Peter Strang – har lång erfarenhet av möten med och behandling av de som befinner sig i slutfasen av livet liksom av samtal med deras anhöriga. Den andre är professor Owe Wikström – som sedan trettio år är religionspsykologisk forskare, med några års erfarenhet som psykoterapeut och sjukhuspräst.
Peter Strang har lång forskningserfarenhet, bred kunskap från den konkreta vården av döende och han har också skrivit läromedel och existentiella tankeböcker. Owe Wikström har varit upptagen av existentiella och andliga frågors betydelse och försökt profilera den religiösa själavårdens förhållande till psykoterapi. Båda författarna har själva personligen varit i kontakt med sin egen död, den ene i dramatisk form – akut hjärtstopp – den andre i form av canceroperation.
Kanske är det bra att redan här ge ett slags läsanvisning. Boken är skriven dels som en dialog där vi– med våra skilda bakgrunder – samtalar i några ”fråga/svar avsnitt. Vid sidan av det finns ett länge texter, dels av Peter Strang kring läkarens funderingar kring döendets psykologi dels av Owe Wikström kring dödens gåta. Men självfallet går dessa teman in i varandra.

Några ord om uppläggningen

Den första delen PROVSVAREN HAR KOMMIT – om undran inför den stora gåtan innehåller några tankar kring det fullständigt självklara – men samtidigt djupt problematiska – att vi själva, liksom de vi älskar, inte för alltid kommer att finnas i de levandes land. I fokus ligger här den existentiella och personliga insikten om livets ändlighet. Den gäller oss oavsett om vi är sjuka eller friska, lyckas hålla den borta från våra tankar eller inte, är unga eller gamla, aldrig tänker på den eller framhåller att vi inte vill tänka på den. Oberoende om livet leker, vi är expansiva och kreativa eller ledset oroliga så kan något hända.
Vi får ett telefonsamtal som leder till ett besök på sjukhuset. Läkaren har fått tillbaka provsvaren och säger – försiktigt men klart – att ”det kan vara något, men vi vet inte. Självfallet skall vi göra allt”. Sådana starka ögonblick tycks tiden stanna och vi tvingas då till insikten om det helt självklara. Att vi befinner oss på ”tidens smala näs” och att vi alla att förr eller senare, plötsligt eller långsamt kommer att föras ut genom den dolda dörr som väntar. ”Men snälla, inte nu. Jag kan göra vad som helst. Det får inte vara sant.”
I denna del av boken är fokus inriktat på vikten av att reflektera över insikten om att hela våra liv är provisoriska (latinarens memento mori) snarare än på konkreta vårdfrågor. Här är det en av oss; Owe Wikström som är huvudförfattare medan Peter Strang kommer med inpass och frågor. Kapitlet skapar på så sätt ett slags bakgrund till de mer konkreta frågorna.
Den andra kallar vi ”DEN OFRÅNKOMLIGA GÅTAN – om döende och död”. Här går vi direkt in på de ständigt undflyende, men samtidigt så närvarande tankarna. Den gäller de stora frågorna som ligger mitt emellan psykologi/teologi/filosofi. Hur är det att ställa den gigantiska frågan om vad som sker när en människa dör.
I den tredje delen ”ATT LEVA NÄRA GRÄNSEN – existentiella perspektiv” dröjer vi vid mer påtagliga frågor av klinisk och existentiell art. Här resonerar vi om livets slutskede, smärtlindring, anhörigas roll, samspelet personal/anhörig liksom andra medicinskt orienterade problem. Men lika mycket resonerar vi om hur och när livsfrågor aktiveras och kan bemötas i dödens närhet. Det skrivs av den av oss som har en lång erfarenhet av ”bedside medicin”, möten och samtal med konkret terminalt sjuka och deras anhöriga. Peter Strang är huvudförfattare medan Owe Wikström kommer in med kommentarer och frågor.
Den fjärde delen har vi valt att kalla BORTOM DET SYNLIGA – religionspsykologiska perspektiv” Fokus ligger där på konkret sjukvård i omedelbar närhet till svårt sjuka patienter och deras anhöriga. Här reflekterar vi över både den medicinska personalens och anhörigas sätt att förhålla sig till en person som är på väg att lämna livet. Går det att vara professionell i detta att lämna tunga besked? Vilken roll har livsåskådning, tro eller tillit?
Och vad innebär det att sakligt och ömt vara närvarande vid en älskad makes eller makas, ett barns eller förälders sjuksäng ända fram till avskedet? Är inte ordet ”professionellt” nästan cyniskt. Är det inte mötet med den tragiska och smärtsamma döden på ett helt annat sätt än den väntade – eller till och med välkomnade – döden? Här kommer både doktorn och religionspsykologen till tals.
Den femte delen har fått namnet ”DEN PARADOXALA TILLITEN – om tvivel och kristen tro. Owe Wikström svarar på några av Peter Strangs övergripande frågor kring hur religion och andlighet generellt förhåller sig till döende och död liksom hur man inom kristen tradition tänker sig en eventuell fortsättning. Det gäller här både oron för att dö – att det skall göra ont, att man måste skiljas men också hur religiösa traditioner tänker kring det som händer (om något alls) när man väl har dött.
Inte minst försöker denna del skapa förståelse för både sådana som säger ”Nej, efter döden är man oåterkalleligen borta”, för andra som säger ”Ja, det finns ett liv efter detta” liksom åt de som säger ”Kanske – ingen vet eller kan alls veta.”

Den här boken är till för att tänka med och samtala kring och ger inga precisa svar. Vi har tidigare skrivit läroböcker i ämnet. I denna bok försöker vi vara mer personliga och resonerande. Syftet är här vare sig översikt eller tvärvetenskap. Snarare hoppas vi att den kan fungera som en essay, ge food for thoughts kring det helt självklara, men samtidigt undanglidande; att vi alla en gång ska föras ”dit vi inte vill”.
Varför skall alla böcker läsas från början till slut? Denna bok lämpar sig nog bättre att man läser lite här och där i för att senare fördjupa det man särskilt fastnat för. Vi önskar en god läsning.

Till det banalas försvar – om patafysik

 

Patafysik är ett franskt tankesätt. Det ligger mitt mellan milt vansinne och elegant skarpsyn. Det växte fram ungefär samtidigt som surrealismen och dadaismen. Båda ville aktivt punktera det märkvärdiga. Framför allt driver de hejdlöst och med glatt humör med sådana som tar sig själva på alltför stort allvar, de som tappat förmågan att leva förutsättningslöst. Det finns sällskap med personer som delar denna lattjo hållning. Claes Hylinger är patafysiker, en lisa för ordtrötta. Typiskt är hans citat. Det är inte alla människor förunnat att bli grundligt trötta på sig själva. Det är en gåva. Tag vara på den!

Den franske grundaren, Alfred Jarry, menade att alla människor är och har varit patafysiker, men utan att vara medvetna om det. Hans definition är lika klassisk som absurd (fattar någon?): Patafysiken är vetenskapen om det som följer metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken.

Som synes är en sådan bestämning lätt elastisk. Varför? Jo, den tycks vara konstruerad för att störa det logiska tänkandet. Den visar hur skör en alltför självklar beskrivning av tillvaron är. Och just därför är det viktigt att synliggöra livet i dess mångfald, att bryta upp det självklara. Patafysik som charmerande (och skenbart) banal filosofi. Eller hör här:

Det rör sig inte om att (håll i er nu!) komplettera vetenskapen, utan om att bringa oreda i den. Patafysiken blir därför en lära om allting. Viktigast är att man tar undantag på större allvar än det regelmässiga. Det som måste uppmärksammas är det specifika på det allmännas bekostnad. Alla människor är patafysiker därför att vi alla lever våra liv som undantag från övergripande regler. Och det är de som vet om detta – och som aktivt söker sin egenart, sin identitet, sitt unika livsöde – som är patafysiker säger Jarry.

Det gäller alltså att ifrågasätta den självklara. I stället måste man se på världen med det avvikandes glasögon. Lagbundenhet stämmer sällan i vår privata erfarenhetsvärld.

Ständigt inträffar ju händelser som inte passar in i något system – utom det patafysiska, som ju just är undantagen. Därför är alla som tar det unika på allvar viktiga. För en individ står ju den enskilda händelsen i centrum. Detta är inte egoism utan förutsättning för gemenskap. Man är ju inte intresserad av att omvända någon; alla tillhör redan kretsen. Här en patafysisk nonsenshälsning:

Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex

Sen satte jag på radion, som spelade så nätt

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.

 

Irrvägar till ateism

Jag blir så trött. Överallt detta tal om att religion är det samma som nonsens, lögn och eller konsekvenser av tankemässig tröghet. En gång lärde jag mig några irrvägar till ateism – jag minns inte riktigt av vem.

Det första kallas det genetiska misstaget. Då menar man att i samma stund som man har förklarat hur något kausalt uppkommit så har man samtidigt förklarat bort det. Men snälla nån, allting har ju uppkommit ur någonting. Man kan inte blanda samman någots ursprung med dess giltighet eller värde. Bara för att man har förstått den biokemiska  - eller psykodynamiska – mekanismen bakom varför en människa dras till en annan människa har man ju inte sagt någonting om kärlekens väsen, värde. Bara för att man beskrivit gudstrons kulturella förutsättning har man inte talat om Gud. Det är en metafysisk fråga .

Vanligare är det vetenskapsabsolutistiska misstaget. Det går ut på att vetenskapen successivt tar sig in i det okända. Ytan till det man inte vet kommer då hela tiden att bli mindre. Till slut tror man att alla frågor kommer att vara besvarade. Men vetenskapen kan bara besvara frågor som går att svara på – görs prövbara. Men livet innehåller mysterier som man måste förhålla sig till (inte bara grunna över logiskt eller pröva empiriskt): varför något alls finns, om det gives någon mening, om ”evigheten finns emedan den fattas oss” Ekelöf,  ondskans väsen, det underliga med människans självmedvetenhet, om allt kommer sluta i tomhet, etc etc). Religion, poesi, konst förhåller sig till mysterierna, sätter ord på dem, gestaltar dem mm. Men svarar – knappast. Sådant gör man på frågor.

Det tredje är det semantiska misstaget. Det infinner sig om man tror att alla religiösa utsagor går att pröva mot verkligheten på samma sätt som man gör i en vetenskaplig undersökning. Då tänker man så här. Om  en person säger att det finns tolv sjöar på Gotland så är det en meningsfull utsaga. Det går ju att kontrollera utsagan. Men när någon säger att ärkeängeln Gabriel har tolv vingar så är det en meningslös utsaga därför att det finns ingen möjlighet att pröva dess sanningshalt. Men är all poesi, legender och metaforer inom – såväl som utomreligiösa – därmed meningslösa? Kanske i empirisk mening, men inte i existentiell. Uppenbart finns parallella meningskriterier varav de hårda vetenskapernas är ett av flera

Min läsning. Föreläsning Universitetet Uppsala 20130912

 

1 Att bevara vissa läsupplevelser för sig själv

Att berätta för andra om vad en bok betyder innebär att man måste klargöra för sig själv vad man egentligen har fascinerats av. Ofta vet man inte alls vad man anser förrän någon har frågat och man tvingas formulera sig. Sådana bokresonemang har sin tid; i läsecirklar och bokklubbar.

Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.

Ibland har detta kallats den ensammes läsning. Den tillfredsställelse som en bok givit förvarar man svartsjukt. Den är dold för världen. Hur ofta har det inte hänt att man berättat för vänner och bekanta om en bok som man tyckte var helt fantastisk, men bara mötts av deras förvåning eller likgiltighet. När de sedan läst boken säger de att den inte har givit dem ett dugg. Om vi då försöker försvara vår egen läsning stakar vi oss. Det hela blir trivialt. Det är som om förtrollningen försvinner när den skall kläs i ord, när den reduceras till litterär argumentering. Vissa läsupplevelser måste få vara ifred, kanske särskilt de som för oss själva är de starkaste medicinerna. Tids nog kommer en delad läsglädje. Till dess kan tystnaden vara att föredra.

Kanske skall man i dessa fall inte kalla det »läsning« utan snarare tala om att vi umgås med vissa texter. Först så lägger man märke till deras styrka. Ingemar Hedenius skrev att läsning inte endast handlar om att kunna förstå en skriftlig framställning. Han säger: »Något vida mer tänker jag på: att tillägna sig och bli i en djupare mening påverkad av det lästa. Att positivt och negativt införliva andras tankar med sin personlighet.« Och han fortsätter: »Långt bättre än att ryckas med av en charlatan är att sitta ensam med en kopp kaffe och låta tankarna vingla hit och dit som de vill.« Hedenius framhåller också att det fordras en viss övning för att kunna läsa långsamt och betänksamt. »En yrkesskadad läsare läser inte ett arbete mer än en gång, och han får aldrig tid att reflektera över om han lyckats få ut vad som verkligen står i boken.« Forts. Läs vidare →

Stilla heligt dunkla minne – om filmen “Trädälskaren”

Om lusten att bygga en koja i träd

en intervju kring filmen “Trädälskaren” av Jonas Selberg Augustsen, Svensk Teve 2

http://www.youtube.com/watch?v=EZ4qc-be1aM