Owe Wikström
 

Alla inlägg i 2010-2019

Antoon Geels religionspsykologiska skrifter

Antoon Geels religionspsykologiska skrifter

Antoon Geels har glidit bort från världen. Min kollega, vän och värderade medresenär in i forskningens labyrinter har lagt bort sin penna, slutat föreläsa. Gränsgångaren mellan fjärran sekel och bortom inre horisonten. Han fattas oss.

Geels inledde sin akademiska karriär genom att försöka förstå och förklara en religiös person i termer av sekulär psykologi – Mystikern Hjalmar Ekström 1885-1962. En religionspsykologisk studie av hans religiösa utveckling (Doxa 1980). Denna, Hans doktorsavhandling, hade en stram och noggrann uppläggning. Den innehåller såväl kritisk personhistoria som kritisk noggrann tolkning av en specifik upplevelsekvalitet -mystik. Det är just mötet mellan religion i bred mening och en individs erfarenhet av – snarare än tro på – en andlig realitet som ligger i fokus,

Denna bok var hans inträde på den intellektuella arenan. Den hade kommit till i sällskap med lundensiska lärde, inte minst dåvarande doc Jan Hjärpe, doc Sven Hartman och prof Göran Gustafsson. Bakom boken ligger ett formidabelt hästarbete. Den är en närläsning av både Ekströms sökande efter och upplevelse av en direkt och påtaglig andlig realitet. Geels hade tidigt höra talas om den lätt skygge skomakare som levt ett tillbakadraget liv. Dold för världen hade han levt i det fördolda – men upptäckts av några få. Ekströms täta bok Den fördolda verkstaden – fylld med andliga råd – hade väckt en del uppmärksamhet inte minst av Martin Lönnebo.

Under några år arbetade Geels med Ekströms personhistoria och särskilt hans texter kring meditation och mystik. Vad låg bakom Ekströms mystik och vilka funktioner fick den för hans inte liv. Med hjälp av bland annat Hjalmar Sundéns rollteori försöker han förstå några drag i dennes erfarenheter av intensiva gudsmöten.

Syftet är i denna bok inriktad på att ”beskriva och förstå” Ekström andlig/individuella utveckling. För att kunna göra det har Geels noggrant sökt upp och analyserat ett gigantiskt källmaterial. Det består av ett tusentals brev, cirkulärbrev, men även intellektuella utgjutelser. Han förde långa brevkonversationer med tidens kända vandrarprästen Flodberg, kretsen kring denne, men även med Henrik Schager. Eric Hermelin. Tidigt fanns Gerhard Teerstegen med i hans läsning.

Bokens första delar är biografiska. Man får inblickar i hans tid som diakon, möten med den fromme Olof Seger eller David Petander. Först mot slutet – när Ekström sagt upp sin tjänst som diakon och blivit skomakare i Helsingborg utvecklas hans egna påtagliga upplevelser. De skapades i kontakt med en ny grupp. Hans upplevelse blir därmed både socialt och kognitivt integrerad i en stillsam krets, alla fokuserade på det inre livet. Han arbetar i stillhet som skomakare, men ger även ut korta skrifter av andlig karaktär.
De sista femtio sidorna av avhandlingen koncentreras sig Geels på en närläsning och tolkning av hans världsbild. Av särskilt intresse är det att förstå både hur Ekströms gudsuppfattning och hans människosyn växte fram liksom hur han beskrev det fördolda livets väg liksom dess förlängning – den mystika döden, mors mystica.

Geels använder sig av psykologisk teori. Han gör det för att förstå Ekströms gudsupplevelse, hur den växte fram, formades och inte minst förstods i termer i givna – beteendevetenskapliga termer. Eklunds enhetsupplevelsen tas då på stort allvar – den identifieras, dekonstrueras i psykologiska termer för att sedan rekonstrueras och föras till en teologiskt universum.

I en tid när siffror och mätningar stod i centrum för psykologin hävdade Geels i stället vikten av att forskningen inte bara skulle kausalt försöka förklara utan i stället också försöka förståelse av religionens uttryck. Som tolkningsram tjänade huvudsakligen Hjalmar Sundéns rollteori. Dennes mål var inte att endast söka enkla orsakssamband utan snarare att fenomenologiskt förstå individers livshistoria i sociologi och psykologi. Rollteori visar hur en persons upplevelse av att stå i relation- re-ligio – kan förstås som en gemenskap med en osynlig – men som verklig uppfattad – Annan. Denne Andres drag bestäms i sin tur av en specifik språkdräkt. I den meningen är socialisationsteori nog så viktig att för att förstå individens upplevelse; den fromme färgas av en teologisk tolkningsram och blir därmed förstärkt och starkare.

Men vid sidan av detta visar Geels en meta-teoretisk medvetenhet. En förklaring av en erfarenhet säger naturligtvis inte något om upplevelsens sanningsvärde, snarare om dess funktion. Tillsammans ger det en rik psykologisk förståelse – både är insiktsfull och försiktig.

Sveriges kanske största mystiker, vid sidan den heliga Birgitta och Swedenborg stiger här fram i en rik och fascinerande psykobiografi. När man bläddrar bak och ser hela notapparaten anar man den möda som lagts ned på att lyfta fram ett enda författarskap. Det har nu fått en kritisk, utförlig och noggrann tolkning.

Skapande mystik, visioner och reduktionism

Men detta var bara början på en rik, lång, mångsidig och kreativ forskarkarriär. Inriktningen var given. Vad är och vilka funktioner fyller den religiösa människans intensiva erfarenheter. Fokus låg för Geels inte på Ekströms teologiska trosinnehåll, utan på mötet med och på sättet att förhålla sig till känslan av att stå i kontakt med en osynlig värld.

Under 1980-talet vreds Geels intresse in mot psykoanalytiska begrepp som regression, gudstrepresentation och mental imagery. Hans skrivande vidgades till att röra sig om kreativitet och andlighet genom boken Skapande mystik. En psykologisk studie av Violet Tengberg religiösa visioner och konstnärliga skapande.1989. Ofta lät han då två teoretiska perspektiv blandas i försöken att förstå konstnärens visioner. Mitt emellan socialpsykologi och psykodynamisk tradition – arbetar han – men alltid med försiktighet och varning för att stanna i enkla nothing but resonemang. Han vill inte reducera mystikerns mångsidighet och undanglidande karaktär och hamna i en rigid, enkelspårig tolkning.

1991 riktar sig Geels in på upplevelser av delvis annan karaktär; de estetiskt visuella. I boken Att möta Gud i kaos. Religiösa visioner i dagens Sverige skriver han: ”för de flesta västerlänningar existerar det ett oerhört gap mellan den religiösa och den profana världen. Omedelbara intensiva upplevelser av en gudomlig dimension betraktas ofta som utslag av överspänd religiositet eller uttryck för sjukdom.” Men i denna bok visar han – genom ett brett empiriska intervjumaterial – att det finns ett stort antal människor – som vare sig är religiösa fanatiker eller psykiskt sjuka – erfar sig intensivt berörda av visuella ljusupplevelser. Helt vanliga välanpassade människor ur de mest skilda samhällsskick berättar om syner eller hörselförnimelser. De talar om att de – inte minst sig i anslutning till perioder när deras liv tappat mening – erfar sig se, höra, eller på annat sätt påtagligt sätt beröras av en andlig gestalt. Ofta, helt oväntat, möts de av ett obeskrivligt starkt ljus och hör röster till tröst. Inte sällan mitt i en kaotisk livssituation.

Geels försöker med termer som också givit ljus åt personer som han tidigare studeras – som spanjorerna Teresa av Avila eller Johannes av korset, visa att också våra privata verkligheter relativ styrs av kulturella ramar. Den bestäms av våra sociala förhållanden, men också bräcklig. Utifrån våra behov av att befinna oss i en stabil realitet tenderar vi att också permanenta våra upplevelse – som trovärdiga” eller mest korrekta. Sociala grupper får spela rollen som legitimerande faktor. Upplevelse lyfts in i en tolkningsgemenskap. På så sätt får man (omedvetet) ett skydd för det alltför mångdimensionella. Hotet av splittring reduceras när man går med i en stabil grupp. Den värld som man möter där erfar sig i direkt beröring med det heliga, De blir liksom ”Seende av den osynlige”. Detta paradoxala och ologiska sätt att tala om av en visionär upplevelse gränsar i sin tur till det som spiritualitetens teologer kallat den negativa teologin.

Denna tes berörs genom hela boken. Sådana mot-en.annan-verklighet-riktad-upplevelser” exemplifierar Geels med den tibetanska Bon-religionen, där man erfar sig stå på gränsen, mitt mellan den påtagliga och den mystika världen. Att försöka förstå denna liminala erfarenhet innebär vare sig att man förkastar eller bejakar det innehåll som ligger i den andliga erfarenheten. I den meningen måste man här skilja på den metodologiska reduktion som det innebär att försöka förstå en upplevelse i termer av (av alternativa) en exempelvis psykofysiologisk förändring och den ontologiska reduktionen, när man säger att mystikerns erfarenhet är ingenting-annat-än-ett enda givet perspektiv.

Denna bok är en empiriskt större studie av andligt existentiella upplevelser. De beskrivs och förstås i termer av de behov de fyller– men dessa förståelser sägs inte svara på de visionära upplevelsernas sanning, värde eller kunskapskvalitet. Mystiken är transkulturellt och interreligöst likartad, men deras empiriska sanningshalt eller deras moraliska värde undersöks inte. I den meningen gränsar Geels arbete till frågorna om hur religionernas dogmer förhåller sig till varandra, men stannar på ett psykologiskt snarare än på filosofiskt plan.

Kristen mystik och eller den negativa teologin

I de stora böckerna om Kristen mystik I (2000) och Kristen mystik II (2003) tar han upp en del bakgrundsantagande som styrt honom som forskare. Han visar där hur de akademiska studierna kring psykologisk tolkning ofta sett mystiker från tre olika perspektiv. En del forskare har försökt att typologisera de skilda mystik traditionerna – dels och inte minst – för att kunna försvara den uppfattning som man själv står för. Andra bortser i stället helt från sin egen traditions teologiska innbörd och använder i stället psykologin för att mer i detalj kunna förstå den upplevelsevärlden. Ytterligare andra talar om att mystik är ett uttryck för ett slags kvardröjande minne av den symbios som i spädbarnsåren fanns mellan mor och barn, mellan ett primärt jag och du. Denna enhet känns igen i mystikerns jaglösa eller snarare jagupplösta form. Den ses som en regressiv erfarenhet.

Han visar senare motsatta tolkningar av hur mystikerns erfarenhet konfronteras med deras logiska sanningshalt. Han skiljer på två sätt att förhålla sig till det dogmatiskt teologiska eller filosofiska innehållet. Å ena sidan finns de som hävdar en sekulär eller snarare en social konstruktivistisk syn på den mystiska erfarenheten. Å andra sidan finns en perennialistisk teologiskt konstruerad tolkningsram.

Den första går tillbaka på bakomliggande faktorer, som fromma berättelser som man kan känna igen sig i och fylld utav. Detta kallar han en konstruktiv syn. Man tolkar då och lever i sin erfarenhet starkt påverkad eller styrd av sociala koder. I mystikerns fall ofta vidareförda av kyrkor, andliga traditioner. Upplevelsen av enhet, symbiosen med den gudomlige konstrueras av en mängd biologiska, psykologiska och sociala skäl och ligger murar i en givna mikrokulturer i samhället.

Den andra, perenna, tolkningen av mystik tolkas som ett slags arv. Det finns hos människan en – transkulturellt och interkulturellt likartad förmåga att erfara sig överlåten åt en annorlunda, mäktig och samtidigt logiskt undanglidande sfär. Ofta uppträder den i anslutning till natur, musik eller tystnad. Den sägs aldrig riktigt möjlig att förstå. Den beskrivs i negativa termer och går därför bara att förstå som frånvaro, längtan eller som ett skinande mörker. Det går i sin tur tillbaka till de grekiska ordparet mä on – det icke varande. Den negativa teologin säger att det bara går att förstå vad den mystika erfarenheten inte är. Gud är o-ändlig, oförståelig, obeskrivlig och bortom förnuftet. Så fort man talar om den i positiva termer talar man om sina egna uppfattningar. Gud ligger för mystikern bortom det fattbara.

Här går Geels emot en klassisk mystikforskare, RC Zaehner, som menar att man måste skilja på två typer, å ena sidan en teistisk mystik, som har kvar en extern Andre med i spelet, en levande personlig gudom och å andra sidan naturmystik som talar om en opersonlig ”Annan”. En överjordisk erfarenhet som är sann – men opersonlig.

Mystikern, menar Geels, kämpar åt två håll – både med och mot språket. Den förblir därför bara delvis förstådd via teologiska tankesystem. Den ligger just på gränsen mellan det personligt erfarbara och det opersonligt bortanför varande. Just därför att det rör sig mellan det beskrivbara och det outsägliga förblir dem nära det logiskt sett självmotsägande. Men den är samtidigt upplöst som en salig eller helig enhetserfarenhet: ”Man drunknar i Guds klara stillhet och blir ett med den”. Mötet med denne(a) undanglidande språkliggörs. Dess realitet kan antingen dekonstrueras i termer av psykologi eller behållas obeskrivlig. ‘

Geels rör sig med både biologiska förklaringssystem – allt från temporallobsepileptiska eller neuropatologisk störning – till socialpsykologiska modeller. Men som helhetsförklaringar räcker dessa inte. Redan i sin grunduppfattning vidmakthåller han att den mystik erfarenheter kan existera på sina egna villkor, undflyende men ändå sann. Att uppleva en kantat av Bach i en from kyrka är mer än enbart fysiologi eller hjärnvågor. Själva kantaten är mer än – och därmed något annat än – summan av biokemiska förutsättningar. I vissa biologers värld reduceras såväl diktarens skapande, tonsättarens komponerande och människans lyssnande till enbart biokemi. Då kvarstår de fundamentala frågorna om de estetiska – men även moraliska eller religiösa – kvaliteter som någon erfars i en kyrka, ett tempel eller under bön, helt enkelt sanningsfrågorna – i sin skenbara enkelhet.

Detsamma kan sägas gälla för Sigmund Freuds idé att den oceaniska källan som något gemensamt för religioner. Den mystiska erfarenheten dvs att vara intagen av eller snarare att bli indragen i en all-enhet – är ett slags regression tillbaka till tidiga förspråkliga stadium. Då är småbarnet är ett med modern. Jaget har då ännu inte skiljt sig från människans första du utan där – i en inre ocean – finns ursprunget till den känsla liknar de stora mystikernas

Willian James talade redan 1902 om mystikens fyra drag; noetic – mystikern får en kunskap, hon är passiv vid denna upplevelse, en gåva, denna är i sin tur övergående, den går inte att hålla fast vid och den är till sist outsäglig – ineffable. Det är denna oförklarlighet som mystikern möter och beskriver i termer av den mörka natten eller negativa teologi.

Detta tema finns utvecklat senare, inte minst av Hjalmar Sundéns teori om de roller som ligger i den litterära världen och som människor kan identifiera sig med och därmed ”ta upp” samtidigt som man överta en Guds-partner. Därmed får människan en förväntan att ens motpartnern är aktivt handlande. Hans verksamhet erfar människan genom händelser och skeenden. Händelser sker som inte bara är följder av det profana ödet, slumpen – utan av Gud. Samspelet mellan människa och Gud ligger sedan som en fundamental social/teologisk kvalitet hos den religiösa människan, Hon erfar sig i relation till en extern realitet, i en jag-du relation.

Den religiösa människan.

Tvärsigenom Geels hela gärning låg den lärobok som skrevs 1980 och som sedan utkom i fyra upplagor Den religiösa människan – En introduktion till religionspsykologin (2017). Här uppträder här tillsammans med undertecknad som redaktör och medförfattare till en bredare och i huvudsak kritisk diskuterande lärobok. En mängd skilda psykologiska teorier används för att förstå, tolka eller förklara den religiöses upplevelsevärld. Geels står för stora delar av den ursprungliga översikten.

Där sägs från början att boken inte berör de dogmatiska påståenden som finns om sanningshalten i en religiös tro. I stället läggs intresset på de andliga erfarenheter som människor har – visioner, drömtolkning, sammanträffanden, eufori etc. Vi frågar oss på vilket sätt forskningen kan förstå processen mellan tillägnelsen och vidmakthållandet och ifrågasättandet av en religiös tro.

Det är själva tron – av såväl teistisk, ateistisk eller New Age art – som ligger i centrum. Det gäller att inte bort förklara utan snarare att se den religiöses upplevelser ur ett psykologiskt perspektiv. Det kan vara kollektiva upplevelser som tungotal liksom helt privata livshändelser. Båda erfars som ett tilltal av en andlig osynlig realitet. Här finns koncentrerade beskrivningar av meditation och mystikens skilda områden liksom av fundamentalistiska sekters särskilda upplevelsevärldar. Av intresse är jämförelser mellan enskilda individers privata syner, visioner, och stilla drömmar. De jämförs i sin tur med de individer som selektivt lockas av vissa sidor av trossystem – men utan att alls ansluta sig till en specifik tradition – dvs en tro utan en tillhörighet. Detta har i sin tur att göra med att allt fler i nordeuropa har en tendens att vända sig från en distinkt institutionell tro till en mer tillåtande sekulär uppfattning ibland kallad andlighet. Utkommen boken är utkommen i fyra upplagor 1980-2017 och översatt i fyra språk

I stor glädje över att i årtionden fått arbeta tillsammans med Antoon Geels. Men stor tacksamhet (RIP).

Biblografi – urval.

Skapande mystik. En psykologisk studie av Violet Tengbergs religiösa visioner och konstnärliga skapande. Malmö 1989: Bokförlaget Plus Ultra.
Subud and the javanese mystical tradition, 1997 Curzon Press England

Förvandlande ögonblick. Gudsuppenbarelser i vår tid. Skellefteå 2001: Norma förlag

Att betrakta tillvarons grund. Mystik i världens religioner. Religio, nr. 54. Lund: 2002.

Berusad av Gud. Stockholm 2002: Natur och Kultur.

Kristen mystik, ur psykologisk synvinkel. Del I. Skellefteå 2000: Norma förlag.

Kristen mystik, ur psykologisk synvinkel. Del II: Från Heliga Birgitta till Thomas Merton. Skellefteå 2003: Norma förlag.

Muslimsk mystik, ur psykologisk synvinkel. Skellefteå 2005: Norma förlag.

Religiös besinning och besinningslös religion. Tankar om terror i Guds namn, buddhism och global andlighet. Nora 2007: Nya Doxa.

Medvetandets stilla grund. Mystik och spiritualitet i världens religioner. Lund 2008.

Antoon Geels (1946-2020) var professor emeritus i religionshistoria med religionspsykologi vid Lunds universitet.

Ny bok höst 2019 “Den ofrånkomliga gåtan samtal om döende och död. OW o Peter Strang

INTRODUKTION

Det finns hela industrier som sysslar med ond bråd död, allt från tjocka deckare till långa filmserier. Där beskrivs en död som både fascinerar och skrämmer. Därav dess underhållningsvärde. Ständigt kommer det ut nya kriminalromaner. Snart nog dramatiseras de och övergår till att bli teveserier. Det mesta rör sig kring mysterier, spänning och upplösning. Allt för att få tag i mördaren. Offret, den döde, framställs ibland som oskyldigt straffad – alternativt som kriminell utsatt för våldsam hämnd. Döden har en roll i ett spännande drama. Deckare söker lösning.
En helt annan genre gäller den massmedialt exploaterade globala megadöden. Den kan då handla om naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar som tsunami eller om krigsscener från världskrigens Normandie eller mer samtida – Vietnam. Allt är fascinerande – ibland nära nog makabert – att bevittna.
Nedsuttna i biografens fåtölj – med en burk Fanta i handen – ser vi sårade, skadade eller brutalt dödade.
Annat är det med verklighetens död. Ingen filmremsa skyddar oss. Den kan vara tragiskt oväntad – som när vi följer en ung vän som fått en tung diagnos. Kroppen bryts ned på veckor. Hela släkten blir påverkad. Chockade står vi efter bara några månader med blicken fäst mot en kista. Här finns ingen romantik eller spänning. Vi är mitt inne i tragiken.
Annat är det med den efterlängtade döden. Som när en äldre anhörig stilla och lugnt glider bort från livet, mätt på att leva. Eller den tunga blandningen av sorg och lättnad – när en älskad på hospice efter lång kamp, oändlig trött men utan fysisk smärta – äntligen fått sluta sina dagar.

Alldeles oavsett dödens underhållningsvärde eller det djupt tragiska när den helt oanmäld plötsligt bryter in i våra liv, drabbas vi alla förr eller senare av detta ofattbara faktum. Det är inbyggd i livsvillkoren att vi alla skall föras bort från detta liv, att det finns en horisont. Vi kommer att föras dit vi inte vill.
Insikten om liksom oron över denna livets fundamentala skörhet kan gå upp för oss – helt plötsligt eller långsamt. Några av oss får oväntat och hastigt ett telefonbesked från ett sjukhus. De säger att vår älskade har förolyckats. Vi släpper allt vi har för händerna och tar oroliga en taxi till intensivvårdsavdelningen. Men döden visar sig ha gått fort. Vi hann aldrig fram. Andra får tillbringa dagar, veckor, månader tillsammans med en älskad som långsamt glider bort från livet. Men det som är gemensamt är att relationen bryts abrupt eller stillsamt. Kvar finns vi och tänker ”min älskade vart tog du vägen?”
Ibland ser vi ordet ”varför?” i en dödsannons efter ett barns bortgång. Vi anar svåra veckor för relativt unga föräldrar. Andra berättar med djupt allvar att när deras make blev svårt sjuk blev allt så utdraget att de till slut knappt orkat. Det har de nästan skämts för. Men de hävdar samtidigt att det har varit djupt meningsfullt att få följa sin kära till slutet. Långt efter dödsfallet har de i veckor och månader tyckt sig se honom skymta förbi i badrummet eller i köket.

I den här boken resonerar vi – en läkare och en religionspsykolog – om det svåra men också berikande som rör sig kring livets slut. Den ene av oss cancerläkare specialiserad på palliativ medicin – professor Peter Strang – har lång erfarenhet av möten med och behandling av de som befinner sig i slutfasen av livet liksom av samtal med deras anhöriga. Den andre är professor Owe Wikström – som sedan trettio år är religionspsykologisk forskare, med några års erfarenhet som psykoterapeut och sjukhuspräst.
Peter Strang har lång forskningserfarenhet, bred kunskap från den konkreta vården av döende och han har också skrivit läromedel och existentiella tankeböcker. Owe Wikström har varit upptagen av existentiella och andliga frågors betydelse och försökt profilera den religiösa själavårdens förhållande till psykoterapi. Båda författarna har själva personligen varit i kontakt med sin egen död, den ene i dramatisk form – akut hjärtstopp – den andre i form av canceroperation.
Kanske är det bra att redan här ge ett slags läsanvisning. Boken är skriven dels som en dialog där vi– med våra skilda bakgrunder – samtalar i några ”fråga/svar avsnitt. Vid sidan av det finns ett länge texter, dels av Peter Strang kring läkarens funderingar kring döendets psykologi dels av Owe Wikström kring dödens gåta. Men självfallet går dessa teman in i varandra.

Några ord om uppläggningen

Den första delen PROVSVAREN HAR KOMMIT – om undran inför den stora gåtan innehåller några tankar kring det fullständigt självklara – men samtidigt djupt problematiska – att vi själva, liksom de vi älskar, inte för alltid kommer att finnas i de levandes land. I fokus ligger här den existentiella och personliga insikten om livets ändlighet. Den gäller oss oavsett om vi är sjuka eller friska, lyckas hålla den borta från våra tankar eller inte, är unga eller gamla, aldrig tänker på den eller framhåller att vi inte vill tänka på den. Oberoende om livet leker, vi är expansiva och kreativa eller ledset oroliga så kan något hända.
Vi får ett telefonsamtal som leder till ett besök på sjukhuset. Läkaren har fått tillbaka provsvaren och säger – försiktigt men klart – att ”det kan vara något, men vi vet inte. Självfallet skall vi göra allt”. Sådana starka ögonblick tycks tiden stanna och vi tvingas då till insikten om det helt självklara. Att vi befinner oss på ”tidens smala näs” och att vi alla att förr eller senare, plötsligt eller långsamt kommer att föras ut genom den dolda dörr som väntar. ”Men snälla, inte nu. Jag kan göra vad som helst. Det får inte vara sant.”
I denna del av boken är fokus inriktat på vikten av att reflektera över insikten om att hela våra liv är provisoriska (latinarens memento mori) snarare än på konkreta vårdfrågor. Här är det en av oss; Owe Wikström som är huvudförfattare medan Peter Strang kommer med inpass och frågor. Kapitlet skapar på så sätt ett slags bakgrund till de mer konkreta frågorna.
Den andra kallar vi ”DEN OFRÅNKOMLIGA GÅTAN – om döende och död”. Här går vi direkt in på de ständigt undflyende, men samtidigt så närvarande tankarna. Den gäller de stora frågorna som ligger mitt emellan psykologi/teologi/filosofi. Hur är det att ställa den gigantiska frågan om vad som sker när en människa dör.
I den tredje delen ”ATT LEVA NÄRA GRÄNSEN – existentiella perspektiv” dröjer vi vid mer påtagliga frågor av klinisk och existentiell art. Här resonerar vi om livets slutskede, smärtlindring, anhörigas roll, samspelet personal/anhörig liksom andra medicinskt orienterade problem. Men lika mycket resonerar vi om hur och när livsfrågor aktiveras och kan bemötas i dödens närhet. Det skrivs av den av oss som har en lång erfarenhet av ”bedside medicin”, möten och samtal med konkret terminalt sjuka och deras anhöriga. Peter Strang är huvudförfattare medan Owe Wikström kommer in med kommentarer och frågor.
Den fjärde delen har vi valt att kalla BORTOM DET SYNLIGA – religionspsykologiska perspektiv” Fokus ligger där på konkret sjukvård i omedelbar närhet till svårt sjuka patienter och deras anhöriga. Här reflekterar vi över både den medicinska personalens och anhörigas sätt att förhålla sig till en person som är på väg att lämna livet. Går det att vara professionell i detta att lämna tunga besked? Vilken roll har livsåskådning, tro eller tillit?
Och vad innebär det att sakligt och ömt vara närvarande vid en älskad makes eller makas, ett barns eller förälders sjuksäng ända fram till avskedet? Är inte ordet ”professionellt” nästan cyniskt. Är det inte mötet med den tragiska och smärtsamma döden på ett helt annat sätt än den väntade – eller till och med välkomnade – döden? Här kommer både doktorn och religionspsykologen till tals.
Den femte delen har fått namnet ”DEN PARADOXALA TILLITEN – om tvivel och kristen tro. Owe Wikström svarar på några av Peter Strangs övergripande frågor kring hur religion och andlighet generellt förhåller sig till döende och död liksom hur man inom kristen tradition tänker sig en eventuell fortsättning. Det gäller här både oron för att dö – att det skall göra ont, att man måste skiljas men också hur religiösa traditioner tänker kring det som händer (om något alls) när man väl har dött.
Inte minst försöker denna del skapa förståelse för både sådana som säger ”Nej, efter döden är man oåterkalleligen borta”, för andra som säger ”Ja, det finns ett liv efter detta” liksom åt de som säger ”Kanske – ingen vet eller kan alls veta.”

Den här boken är till för att tänka med och samtala kring och ger inga precisa svar. Vi har tidigare skrivit läroböcker i ämnet. I denna bok försöker vi vara mer personliga och resonerande. Syftet är här vare sig översikt eller tvärvetenskap. Snarare hoppas vi att den kan fungera som en essay, ge food for thoughts kring det helt självklara, men samtidigt undanglidande; att vi alla en gång ska föras ”dit vi inte vill”.
Varför skall alla böcker läsas från början till slut? Denna bok lämpar sig nog bättre att man läser lite här och där i för att senare fördjupa det man särskilt fastnat för. Vi önskar en god läsning.

Till det banalas försvar – om patafysik

 

Patafysik är ett franskt tankesätt. Det ligger mitt mellan milt vansinne och elegant skarpsyn. Det växte fram ungefär samtidigt som surrealismen och dadaismen. Båda ville aktivt punktera det märkvärdiga. Framför allt driver de hejdlöst och med glatt humör med sådana som tar sig själva på alltför stort allvar, de som tappat förmågan att leva förutsättningslöst. Det finns sällskap med personer som delar denna lattjo hållning. Claes Hylinger är patafysiker, en lisa för ordtrötta. Typiskt är hans citat. Det är inte alla människor förunnat att bli grundligt trötta på sig själva. Det är en gåva. Tag vara på den!

Den franske grundaren, Alfred Jarry, menade att alla människor är och har varit patafysiker, men utan att vara medvetna om det. Hans definition är lika klassisk som absurd (fattar någon?): Patafysiken är vetenskapen om det som följer metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken.

Som synes är en sådan bestämning lätt elastisk. Varför? Jo, den tycks vara konstruerad för att störa det logiska tänkandet. Den visar hur skör en alltför självklar beskrivning av tillvaron är. Och just därför är det viktigt att synliggöra livet i dess mångfald, att bryta upp det självklara. Patafysik som charmerande (och skenbart) banal filosofi. Eller hör här:

Det rör sig inte om att (håll i er nu!) komplettera vetenskapen, utan om att bringa oreda i den. Patafysiken blir därför en lära om allting. Viktigast är att man tar undantag på större allvar än det regelmässiga. Det som måste uppmärksammas är det specifika på det allmännas bekostnad. Alla människor är patafysiker därför att vi alla lever våra liv som undantag från övergripande regler. Och det är de som vet om detta – och som aktivt söker sin egenart, sin identitet, sitt unika livsöde – som är patafysiker säger Jarry.

Det gäller alltså att ifrågasätta den självklara. I stället måste man se på världen med det avvikandes glasögon. Lagbundenhet stämmer sällan i vår privata erfarenhetsvärld.

Ständigt inträffar ju händelser som inte passar in i något system – utom det patafysiska, som ju just är undantagen. Därför är alla som tar det unika på allvar viktiga. För en individ står ju den enskilda händelsen i centrum. Detta är inte egoism utan förutsättning för gemenskap. Man är ju inte intresserad av att omvända någon; alla tillhör redan kretsen. Här en patafysisk nonsenshälsning:

Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex

Sen satte jag på radion, som spelade så nätt

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.

 

Irrvägar till ateism

Jag blir så trött. Överallt detta tal om att religion är det samma som nonsens, lögn och eller konsekvenser av tankemässig tröghet. En gång lärde jag mig några irrvägar till ateism – jag minns inte riktigt av vem.

Det första kallas det genetiska misstaget. Då menar man att i samma stund som man har förklarat hur något kausalt uppkommit så har man samtidigt förklarat bort det. Men snälla nån, allting har ju uppkommit ur någonting. Man kan inte blanda samman någots ursprung med dess giltighet eller värde. Bara för att man har förstått den biokemiska  - eller psykodynamiska – mekanismen bakom varför en människa dras till en annan människa har man ju inte sagt någonting om kärlekens väsen, värde. Bara för att man beskrivit gudstrons kulturella förutsättning har man inte talat om Gud. Det är en metafysisk fråga .

Vanligare är det vetenskapsabsolutistiska misstaget. Det går ut på att vetenskapen successivt tar sig in i det okända. Ytan till det man inte vet kommer då hela tiden att bli mindre. Till slut tror man att alla frågor kommer att vara besvarade. Men vetenskapen kan bara besvara frågor som går att svara på – görs prövbara. Men livet innehåller mysterier som man måste förhålla sig till (inte bara grunna över logiskt eller pröva empiriskt): varför något alls finns, om det gives någon mening, om ”evigheten finns emedan den fattas oss” Ekelöf,  ondskans väsen, det underliga med människans självmedvetenhet, om allt kommer sluta i tomhet, etc etc). Religion, poesi, konst förhåller sig till mysterierna, sätter ord på dem, gestaltar dem mm. Men svarar – knappast. Sådant gör man på frågor.

Det tredje är det semantiska misstaget. Det infinner sig om man tror att alla religiösa utsagor går att pröva mot verkligheten på samma sätt som man gör i en vetenskaplig undersökning. Då tänker man så här. Om  en person säger att det finns tolv sjöar på Gotland så är det en meningsfull utsaga. Det går ju att kontrollera utsagan. Men när någon säger att ärkeängeln Gabriel har tolv vingar så är det en meningslös utsaga därför att det finns ingen möjlighet att pröva dess sanningshalt. Men är all poesi, legender och metaforer inom – såväl som utomreligiösa – därmed meningslösa? Kanske i empirisk mening, men inte i existentiell. Uppenbart finns parallella meningskriterier varav de hårda vetenskapernas är ett av flera

Min läsning. Föreläsning Universitetet Uppsala 20130912

 

1 Att bevara vissa läsupplevelser för sig själv

Att berätta för andra om vad en bok betyder innebär att man måste klargöra för sig själv vad man egentligen har fascinerats av. Ofta vet man inte alls vad man anser förrän någon har frågat och man tvingas formulera sig. Sådana bokresonemang har sin tid; i läsecirklar och bokklubbar.

Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.

Ibland har detta kallats den ensammes läsning. Den tillfredsställelse som en bok givit förvarar man svartsjukt. Den är dold för världen. Hur ofta har det inte hänt att man berättat för vänner och bekanta om en bok som man tyckte var helt fantastisk, men bara mötts av deras förvåning eller likgiltighet. När de sedan läst boken säger de att den inte har givit dem ett dugg. Om vi då försöker försvara vår egen läsning stakar vi oss. Det hela blir trivialt. Det är som om förtrollningen försvinner när den skall kläs i ord, när den reduceras till litterär argumentering. Vissa läsupplevelser måste få vara ifred, kanske särskilt de som för oss själva är de starkaste medicinerna. Tids nog kommer en delad läsglädje. Till dess kan tystnaden vara att föredra.

Kanske skall man i dessa fall inte kalla det »läsning« utan snarare tala om att vi umgås med vissa texter. Först så lägger man märke till deras styrka. Ingemar Hedenius skrev att läsning inte endast handlar om att kunna förstå en skriftlig framställning. Han säger: »Något vida mer tänker jag på: att tillägna sig och bli i en djupare mening påverkad av det lästa. Att positivt och negativt införliva andras tankar med sin personlighet.« Och han fortsätter: »Långt bättre än att ryckas med av en charlatan är att sitta ensam med en kopp kaffe och låta tankarna vingla hit och dit som de vill.« Hedenius framhåller också att det fordras en viss övning för att kunna läsa långsamt och betänksamt. »En yrkesskadad läsare läser inte ett arbete mer än en gång, och han får aldrig tid att reflektera över om han lyckats få ut vad som verkligen står i boken.« Forts. Läs vidare →