Owe Wikström
 

Alla inlägg i 2010-2019

Dostojevskij och nihilismens onda andar (SvD)

Hur man än vänder sig kommer man inte ifrån Dostojevskij. Likt en pelare nedslagen vid litteraturens nav står han där – tillsammans med sådana som Dante, Shakespeare eller Montaigne – flerdimensionell, mångordig, bråddjup. Visst, de flesta får lite dåligt samvete om man börjar tala om honom. Hur många av oss har inte en liten lapp instoppad på sid 296 i ”Bröderna Karamazov” eller sid 172 i ”Onda andar”. Alla dessa namn, handlingar och bifigurer gör att man lätt förvillar sig. Filosofiska utläggningar rörande allt från viljans frihet, ondskans realitet eller Guds smärtsamma frånvaro blandas med skarpsynta iakttagelser av mördarens själ, svartsjukans ångest, spelberoendets plåga och kärlekens lycka. De hetsiga och ofta kringirrande resonemangen gör att vi är många som givit upp. När idéer dessutom hävdas av personer som dyker upp från ingenstans och försvinner för att återkomma ett par hundra sidor senare är det lätt att tappa styrfarten. Ett enkelt knep är att söka under ”Dostoevsky” på någon av Internets sökmotorer. Där kan man finna allt från ”short versions” till ”study guides”. Snabbt kan man få en översikt, en karta och kompass så att man hittar i denna skog av namn och tankar. Man bör vara notoriskt misstänksam mot dem som säger att de läst det mesta av denne gigant ifrån öst. I själva verket skiktar man nog sin läsning mer än man tror.

  Läs vidare →

Om vikten av att gå åt fel håll

 Under påsklovsveckan tar jag det lugnt; inga skidor, inga tjocka böcker, inga krångliga recept, inte Svettis. Jag övar mig i att låta bli, hoppa över, ignorera.  Bror Duktig sitter på axeln och säger ”Ryck upp dig gör nåt vettigt!”. Då vänder jag mig om på sofflocket, och löser ett gammalt korsord helt utan genans. Det fordrar hård träning.

                       ”Kulturen, sådan jag uppfattar den, är först och främst en produkt av fritid. Kulturens konst är därför först och främst konsten att lata sig. Den människa är mest kultiverad som bäst förstår konsten att slå dank. Det finns ett motsatsförhållande mellan jäkt och vishet. De som är visa kan knappast sägas vara jäktade och de som är alltför jäktade är knappast visa. Den visaste är därför den som bäst förstår konsten att dra sig” skriver Lin Yutang.

Är livet verkligen värt att tas på så blodigt allvar. Verksamhetslusten tar överhand. Den förstör våra nerver genom tron att ansträngningarna att göra saker perfekta också skulle göra att de blev perfekta. ”Du blir aldrig färdig och de är som det skall” sa Tomas Tranströmer. Koncentration på görandet innebär att handlandet blir viktigare än varandet. I jakten på att åstadkomma något stort förlorar man förmågan att njuta det självklara. Bristen på förmågan att ta det lugnt kan vara sorglig nog hos medelålders människor. Men i ålderdomen är det en förbrytelse mot naturen – tänker jag som ny pensionär.

Läs vidare →

Lidandets mening – short version

Allt prat om att det skulle finnas en mening i lidandet tror jag leder fel.  Vissa saker är helt meningslösa, även för en kristen människa, även för Jesus. Talet om att Gud aktivt skulle vilja det onda är cyniskt – en sån arrogant världsfurste måste man tillbakavisa. Att Gud passivt skulle se på när ondskan drabbar verkar än värre. Och en Gud som är kastrerad eller handlingsförlamad inför ondskan är sämre än en livslögn.

 Jag vet att det jag nu säger kan uppfattas att undvika grundfrågan, men själv finner jag  ingen mening i det onda. Däremot tror jag (jag vet inte, utan litar på en aning) att mitt tvivel delas av en som – tillsammans med mig – säger ”Min Gud,  Min Gud varför har Du övergivit mig?” En frågande frälsare verkar existentiellt trovärdigare än en lycklig. Jag gillar långfredagarnas råa tomhet, den är nära min egen. Kristus erbjuder inga svar för mitt intellektet utan en tillit i det svåraste. Men sådant kan  bli cynism att säga – ”Gud är ju snäll kära vän!”  Det är snarare en upptäckt som den kan göra som i tomheten långsamt närmar sig Mannen som var övergiven av alla –  även av Gud.

Att få tiden att gå på ett behagligt sätt – Montaigne om de goda samtalet

 De vilkas sällskap och förtrolighet jag söker/…/ Målet för mina kontakter med dem är helt enkelt förtroligt umgänge och samtal; själarnas övning, utan annat utbyte än just detta. I våra samtal är alla ämnen lika goda för mig; det gör mig detsamma om där saknas både tyngd och djup, charm och relevans har de alltid/…/ Skulle lärdomen få lust att blanda sig i vårt pratande blir den inte avvisad, men den får inte vara magistral, befallande eller tröttsam, som den brukar vara, utan måste vara underordnad och foglig. Vi är ju bara ute efter att få tiden att gå på ett behagligt sätt; när vi vill ta emot undervisning skall vi nog uppsöka lärdomen på dess tron. Nu får den för en gångs skull sänka sig ned till oss, om den vill, för hur nyttig och åtråvärd den än på vara tror jag att i mycket väl kan klara oss helt utan den och nå vårt mål utan dess hjälp.”

 ”Om någon säger mig att man förnedrar muserna om man bara använder dem som leksak eller tidsfördriv, så vet han inte vad jag vet; vad nöje, lek och tidsfördriv är värt. Jag skulle nästan vilja påstå att alla andra mål är löjliga/…/ När jag var ung studerade jag för att kunna visa upp min lärdom, senare för att i någon mån bli klokare, nu för att roa mig – aldrig för vinning”.

 

Montainge “Essayer” Bok 3, s 58 + 73.Stockholm:Atlantis 1992

Seendets teologi i Indien. Darsan (to see) Lord Shiva in Banaras, India

Visual religiosity and psychological understanding – seven riksha drivers narratives

In spite of its effort to be transculturally relevant, the psychology of religion is quite ethno- or rather Western-centric. This becomes very clear when one tries to “translate” indian folk religiosity into concepts taken from mainlines theories; i.e. social, cognitive or psychoanalytical psychology of religion. Not only do the norms and values differ, but the very ontological assumptions underlying the categories in which the researcher understand differs fundamentally from the internal hindu anthropological and epistemiological apriori. For example, their words of the psyche includes contextuality, from time to space, to ethics to groups. The subtle interrelatedness of the divine, spiritual and the mundane is obvious (Geertz 1973).  It includes the flows and exchanges of substances within and between persons with minimal outer bondaries.

  Läs vidare →