Owe Wikström
 

Alla inlägg i Bokanteckningar

Skönheten skall frälsa världen – om Proust estetik (txt på väg)

Förord  – prel

Det är juldagarna sent 2017. Man firar Ingmar Bergman och jag sitter ensam och ser storögd på hans gigantiska Fanny och Alexander. Plötsligt åker jag hiss genom ett par decennier ned till det tidiga 1980 talets Paris.Fortfarande minns jag det som igår. Jag kommer ut ur den dunkla filmsalongen på västra stranden.. Lätt sunkig låg den på en tvärgata inte så långt från Place Michelle. Jag hade just sett den långa versionen. Alla talade svenska. Jag ignorerar den franska textremsan.

Men en scen bet sig fast. Den gör lika stort intryck när jag nu – trettifem år senare – ser den nära nog fem timmar långa filmen. Denna gång liggande i en soffa. Julborden avklarade, Barnbarnen sprungit runt i huset. Nu är här lugnt. Men – mitt i filmen reser sig Adolf Ekdal (Jarl Kulle) reser sig och håller ett tal.

Vi älskar det fattbara, vi Ekdalare gillar våra undanflykter” Det är ni mina kära konstnärer som skall ge oss de inomvärldsliga rysningar och det utomvärldsliga. Vi älskar det fattbara. Beröva en människa hans så börjar han slå omkring sig”.

Min avsikt med denna bok se närmare på en ordkonstnär som själv ( och/eller hans fiktiva romangestalter) berättat om en mängd rysningar av såväl inom som utomvärldsligt slag. I den gigantiska bokverket På spaning efter den tid som flytt – sju delar med tillsammans tre tusen sidor har han på olika sätt diskuterat konstens innehåll och inte minst försökt kvalificera såväl vad skönheten är liksom den funktion – vad den gör; erbjuder tröst mot intigheten existentiell oro.

 Jag tackar Centre Culturel Suedois i Paris för berikande studieuppehåll.

Läs vidare →

NY BOK:Från ett cafebord i Paris – om vänskap, tristess och samtalets nyanser

I sin nya bok Från ett cafébord i Paris låter författaren och religionspsykologen Owe Wikström Paris utgöra kuliss och fond till en djupdykning i tre av livets mest centrala teman: vänskap, livsleda och samtal.
Vad är vänskap egentligen, och hur förhåller den sig till förälskelse, arbetsrelationer och den stora kärleken?
Hur hanterar vi de drag av meningslöshet och tristess som tycks inbyggda i livet? Vilka problem uppstår när vi så ofta tar till konsumtion som en flykt mot vår tomhet och leda?
Och varför fyller samtalet och det poänglösa småpratet ett så avgörande behov i mänskligt samspel?

Nätbokhandel bl a    http://digibok.se/9789173876285-100.p/fran-ett-cafebord-i-paris

samtalsmarodörerna (fr kommande bok 2017)

 

Snart skall vi se närmare på några mer filosofiskt orienterade som resonerat om vad som karaktäriserar goda samtal. Men det goda samtalsklimatet framträder i relief först om vi dessförinnan startar med att beskriva tre andra typer av samtal. Forskarna resonerar kring tre typer av samtalsmarodörer; först den irriterande detaljfetischisten, så den skrytande besserwissern och därefter den rene skitprataren.

Den självupptagne detaljfetishisten är besläktad med långprataren. Det är en person som i minuter, kvartar eller halvtimmar kan hålla låda utan att lyssna eller knappt lägga märke till andra. Långt mindre är han benägen att en vänta på kommentarer eller frågor.  Det gör denne till en helt igenom odräglig dialogpartner. Problemet är nämligen att han/hon vill ha med alla detaljer; saker vi som lyssnare vare sig är intresserade utav eller som tillför berättelsen någon som helst poäng. Det blir olidligt är lyssna på sådana som inte för en sekund kan hoppa över en liten del av ett skeende. Dessutom är det oförskämt. Sådan utgjutelser – ibland kallat mundiarré – förstör självfallet gemenskaper.

Den som – vid sidan av att ta för sig nästan allt samtalsutrymme – dessutom ständigt återkommer till sig själv blir kanske i förstone beundrad. Men snart nog avslöjas snackaren som självupptagen besserwisser. Vid ett middagsbord blir hans självupptagenhet pinsam och odräglig. Efter desserten och kaffet befinner han snart nog ensam vid en bordsända. Kvar sitter en stackars person som varken har mod eller ork att sätta stopp för denna självförhärligande solist. Arrogansen mot andra är då tydlig.

En angränsande typ av struntprat finner vi där en enda person i ett sällskap mal på, inte vill lyssna eller ens antyder att han lägger märke till de omgivandes reaktioner. Han gillar att höra sin egen röst, skrattar utan genans åt sina egna skämt och bli outhärdligt utförlig, särskilt när det gäller oväsentligheter. Vi kan med Claes Hylinger kalla honom eller henne för de ”poänglösa historiernas mästare”. Inte sällan kommer en sådan person in på en mängd bi-händelser, tappar ofta fokus och har svårt att hitta tillbaka. Det beror på att hans associationer bara är hans egna. Munnen går avbrutet och utan känsla av att någon annan gärna vill göra sig hörd: ”Och då sa han si och då svarade hon så”, eller ”Men sen tyckte hon att…, så att senare åkte vi dit. – Nej, förresten, jag ändrar mig det var  på hösten si eller så eller kanske på sensommaren etc.,  etc.”. Ingen hinner eller orkar ens avbryta en person som är så fylld av sitt behov av att ha med allt i sin fullständighetsiver.

Tragiskt nog – men utan att han själv märker det – faller också denne på eget grepp. Långprataren tar upp stora delar samtalsutrymmet själv – kanske för att blockera oönskade samtalsämnen. Det som då händer är att balansen mellan lyssnare och talare blir helt ojämlikt. Det är inte underligt att folk drar sig undan.

Den ständiga skrytsamme är släkt med långprataren. I centrum ligger då inte vad han vill berätta om utan den talandes belåtenhet med sig själv. Han antyder gärna att han umgås med beryktade kändisar, berättar om hur duktiga de egna barnen är, stoltserar med städer han besökt, länder han rest till och celebriteter han träffat.  Ofta är också denne en person som utan hämning låter munnen glappa. Utan minst förlägenhet återkommer han till sin egen betydenhet.

Skrytaren kan därför sägas vara kusin med den självbelåtne skrävlaren eller besserwissern som gärna säger sig veta hur det ”faktiskt är”. Problemet är att detta är en typ av konversatörer som sällan vet bäst.  Däremot tror de sig veta nästan allt. De har därför inte ansett sig behöva (eller orka) ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Inte sällan börjar de därför sina resonemang med ”Jag brukar säga…”, ”Vad det hela handlar om…” eller ”Nu är det så här”… för att inte tala om att ordet ”faktiskt” som är högfrekvent i dessa sammanhang.

Orden ”faktisk” eller ”i själva verket” indikerar att besserwissern upplever sig sitta inne med pondus och auktoritet. Därför anser han (ofta en man) sig inte behöva ge några skäl. Med små ord antyder han att vi oupplysta lyssnare bör förstå detta. I den meningen är besserwissrarna auktoritärt lagda- men har i själva verket ingen auktoritet.  Därför får de alltför ofta tala ostörda – helt enkelt därför att så få orkar eller ens hinner punktera denne självbelåtne egocentriker. Varför är det så? Jo, ju mer den alltför självsäkre hotas – desto mer går munnen.

Men förr eller senare faller långpratarna på eget grepp – förutsatt att de inte är så charmerande att de ständigt omges av en skrattande hop.  Alltför sent kanske detta uppsluppna gäng inser att de har blivit lurade på sig själva, att de blivit underhållna men inte berikade.  Men långpratare blir inte sällan ensamma.

En ytterligare grupp kallas – vulgärt men träffsäkert – de självupptagna skitpratarna. De är sådana som utan förlägenhet har tillägnat sig en arrogant och självrefererande tvärsäkerhet. Gärna använder dessa orden ”Som jag brukar säga…” Dessutom kör de dessutom med o- eller halvsanningar eller fördomar av typ: ”Inte för att jag har något emot invandrare, men…” Grodorna hoppar ur munnen.

Samtalsforskarna skräder inte orden. Egocentriska långpratare måste självfallet punkteras. Varför? Jo, därför att sådana som beundrar eller fascineras över storskrävlare berövas både sin rätt och sin skyldighet att själva delta i samtalet genom kommentarer eller ifrågasättande. Personer som levererar åsikter som om det vore objektiva sanningar, för vidare rykten utan någon som helst grund och som sprider lögner och fördomar, sådana blir ju i längden odrägliga om de inte stoppas.  Det är bara att tänka på uttryck som ”Ja, men är inte X lite enfaldiga i alla fall? ” eller ”Alla som tycker om dansbandsmusik är väl lite naiva”.

Dessutom citerar de självupptagna ofta sig själva. Medan vi försöker säga något och – ännu hellre – om vi pricksäkert opponerar oss och punkterar skitprataren därför han helt enkelt och sakligt sett har fel, ja då lyssnar han inte. I stället väntar han på sin nästa replik och hoppas vi skall sluta argumentera. Sedan säger han med viss förnöjsamhet ”Ja, det är som jag brukar säga…”.

Det är inte undra på att en sådan person blir ensam.

Körsbärsträdet – gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc

Vanmaktens och illusionernas sekel. I de intellektuellas samlingar firades häxsabbat med religionssubstitutens liturgier: spiritism, psykoanalys, dialektisk materialism, av illusionernas nattvardsvin drack man sig till styrka och naiv övertygelse att förstå och bemästra denna värld, som obevekligt gick under, sjöng psalmer för  att bemästra sin skräck under  nattens valv. (29)

Livets ax

Tydligt minns jag det fortfarande. Jag sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Barnen sover. Natten har sedan länge fallit. Jag läser Sven Delblancs bok Livets ax från 1990. I scenen slår fadern husdjuren. Särskilt piskar han fölen. Han hänger dem upp och ned och deras mular blir blodiga. Sonen måste se på utan att kunna ingripa. Hans maktlösheten inför faderns grymhet gör att man knappast orkar fortsätta. Delblancs fader är – såsom också hans Gud – “starkare än jag”.  Berättarens Gud blir lika grym som den nyckfulle och maktfullkomlige fadern. Bara i mystikens språklösa land tycks berättaren kunna vila ut; vid körbärsträdet som blommar på våren. I naturens stilla kravlöshet finns tröstens källa. Vem kan skydda oss emot den onde guden undrar författaren.

Mötet mellan en påhittad historia och mina ögon som glider längs bokraderna skapar en  beklämning som står i skarp kontrast till villakvarterens stillsamma idyll. Indragen i denna råa scen, frammanad av några boksidor av högst vanligt papper i en väl förstreckad pocketbok, orkar jag knappt stå kvar. Berättelsen är betydligt  värre än kvällens nyhetssändning på TV. Jag går bort och öppnar ett fönster, nattens kyla strömmar in.

Ofta såg jag honom, till synes butter, sitta längst bak i bussen. Bockskägget spretigt. Stora glasögon. En portfölj i knät och några plastpåsar från ICA. Och jag tänkte: är detta verkligen mannen bakom Hedebysviten, Samuelsböckerna och  Livets Ax. Var kom berättelserna ifrån? Oberörd läste han Expressen medan det gråa Uppsala gled förbi. Han steg av några hållplatser bortom vår.

En gång bjöds han in av teologerna i Uppsala. Där visade han sin förvåning över att kritikerna inte ens lagt märke till hans gestaltning av den långsamt försvinnande guden. När romanen Änkan publicerades blev han placerad bland tantsnusklitteraturens profitörer. Hon som var en bild av den mänsklighet vars Gud begravts;  död och stum. Trött avhånade han obildningen i kritikerkåren.

Det finns många lager i Delblancs sökande efter andliga hållpunkter. Å ena sidan avfärdas en cyniskt grym gud, den som ignorerar mänsklighetens lidande. Å andra tillskrivs naturens blommande skönhet en mystisk eller kosmisk vila.  Men bakom denna enkla tudelning ruvar  i sin tur en frustration över den råa ondskans obevekliga natur.

Läs vidare →

There is no duty we so much underrate as the duty of being happy.

By being happy we sowanonymous benefits upon the world, which remain unknown even to ourselves,

or when they are disclosed, surprise nobody so much as the benefactor.

RL Stevenson. An apology for idlers.