Owe Wikström
 

Alla inlägg i Bokanteckningar

Den dolda dörren – om undran inför döden (kort utdrag) NoK 2014

Under en tid har jag försökt tillåta mig själv att stanna kvar i närheten av den dolda dörren.  Inte så att jag ofta suttit invid dödsbäddar. Inte heller för att försöka förstå psykologin kring rädsla eller tillit inför slutet. Den palliativa medicinen är full av goda insikter. Men inte heller för att skrämma upp mig själv eller andra. Det är inte tröst jag söler. Snarare ett försök att vara saklig inför det mest basala och mest svårbegripliga; att livet en gång ska tas ifrån oss alla. Jag vill avtäcka en fråga utan svar, närma mig ett gåtfullt mysterium.

Min erfarenhet, både som forskare och föreläsare i ämnen av existentiell art, är att personliga tankar om att tiden en gång ska upphöra ”just för mig själv” sällan ges samtalsutrymme. Inte enbart för att detta faktum är svårfångat utan än mer därför att det är oroande. Många säger ”Äsch låt oss prata om nåt trevligare!”

Det gäller naturligtvis inte den spännande döden i deckare eller teveserier, inte heller massdöden i natur- och krigskatastrofer. Sådant kan tvärtom vara kittlande i all sin våldsamhet, särskilt om det är musik i bakgrunden. Mediernas dramaturgi låter det fasansfulla i döden mildras, doseras, ses på avstånd.  Inte heller gäller det oron inför en anhörig eller väns döende med dess skilda stadier i vårdens sammanhang. Inte heller handlar det om livscykelns olika faser, när åren svindlar förbi allt för fortare och dörren närmar sig. Inte heller självmordets etik och tragik för att inte tala om sorgens skilda ansikten. Nej, nu gäller det tankarna om vår egen högst personliga död. Går den överhuvud att tala sakligt om?

Läs vidare →

Min läsning. Föreläsning Universitetet Uppsala 20130912

 

1 Att bevara vissa läsupplevelser för sig själv

Att berätta för andra om vad en bok betyder innebär att man måste klargöra för sig själv vad man egentligen har fascinerats av. Ofta vet man inte alls vad man anser förrän någon har frågat och man tvingas formulera sig. Sådana bokresonemang har sin tid; i läsecirklar och bokklubbar.

Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.

Ibland har detta kallats den ensammes läsning. Den tillfredsställelse som en bok givit förvarar man svartsjukt. Den är dold för världen. Hur ofta har det inte hänt att man berättat för vänner och bekanta om en bok som man tyckte var helt fantastisk, men bara mötts av deras förvåning eller likgiltighet. När de sedan läst boken säger de att den inte har givit dem ett dugg. Om vi då försöker försvara vår egen läsning stakar vi oss. Det hela blir trivialt. Det är som om förtrollningen försvinner när den skall kläs i ord, när den reduceras till litterär argumentering. Vissa läsupplevelser måste få vara ifred, kanske särskilt de som för oss själva är de starkaste medicinerna. Tids nog kommer en delad läsglädje. Till dess kan tystnaden vara att föredra.

Kanske skall man i dessa fall inte kalla det »läsning« utan snarare tala om att vi umgås med vissa texter. Först så lägger man märke till deras styrka. Ingemar Hedenius skrev att läsning inte endast handlar om att kunna förstå en skriftlig framställning. Han säger: »Något vida mer tänker jag på: att tillägna sig och bli i en djupare mening påverkad av det lästa. Att positivt och negativt införliva andras tankar med sin personlighet.« Och han fortsätter: »Långt bättre än att ryckas med av en charlatan är att sitta ensam med en kopp kaffe och låta tankarna vingla hit och dit som de vill.« Hedenius framhåller också att det fordras en viss övning för att kunna läsa långsamt och betänksamt. »En yrkesskadad läsare läser inte ett arbete mer än en gång, och han får aldrig tid att reflektera över om han lyckats få ut vad som verkligen står i boken.« Forts. Läs vidare →

Dostojevskij och nihilismens onda andar (SvD)

Hur man än vänder sig kommer man inte ifrån Dostojevskij. Likt en pelare nedslagen vid litteraturens nav står han där – tillsammans med sådana som Dante, Shakespeare eller Montaigne – flerdimensionell, mångordig, bråddjup. Visst, de flesta får lite dåligt samvete om man börjar tala om honom. Hur många av oss har inte en liten lapp instoppad på sid 296 i ”Bröderna Karamazov” eller sid 172 i ”Onda andar”. Alla dessa namn, handlingar och bifigurer gör att man lätt förvillar sig. Filosofiska utläggningar rörande allt från viljans frihet, ondskans realitet eller Guds smärtsamma frånvaro blandas med skarpsynta iakttagelser av mördarens själ, svartsjukans ångest, spelberoendets plåga och kärlekens lycka. De hetsiga och ofta kringirrande resonemangen gör att vi är många som givit upp. När idéer dessutom hävdas av personer som dyker upp från ingenstans och försvinner för att återkomma ett par hundra sidor senare är det lätt att tappa styrfarten. Ett enkelt knep är att söka under ”Dostoevsky” på någon av Internets sökmotorer. Där kan man finna allt från ”short versions” till ”study guides”. Snabbt kan man få en översikt, en karta och kompass så att man hittar i denna skog av namn och tankar. Man bör vara notoriskt misstänksam mot dem som säger att de läst det mesta av denne gigant ifrån öst. I själva verket skiktar man nog sin läsning mer än man tror.

  Läs vidare →

Att få tiden att gå på ett behagligt sätt – Montaigne om de goda samtalet

 De vilkas sällskap och förtrolighet jag söker/…/ Målet för mina kontakter med dem är helt enkelt förtroligt umgänge och samtal; själarnas övning, utan annat utbyte än just detta. I våra samtal är alla ämnen lika goda för mig; det gör mig detsamma om där saknas både tyngd och djup, charm och relevans har de alltid/…/ Skulle lärdomen få lust att blanda sig i vårt pratande blir den inte avvisad, men den får inte vara magistral, befallande eller tröttsam, som den brukar vara, utan måste vara underordnad och foglig. Vi är ju bara ute efter att få tiden att gå på ett behagligt sätt; när vi vill ta emot undervisning skall vi nog uppsöka lärdomen på dess tron. Nu får den för en gångs skull sänka sig ned till oss, om den vill, för hur nyttig och åtråvärd den än på vara tror jag att i mycket väl kan klara oss helt utan den och nå vårt mål utan dess hjälp.”

 ”Om någon säger mig att man förnedrar muserna om man bara använder dem som leksak eller tidsfördriv, så vet han inte vad jag vet; vad nöje, lek och tidsfördriv är värt. Jag skulle nästan vilja påstå att alla andra mål är löjliga/…/ När jag var ung studerade jag för att kunna visa upp min lärdom, senare för att i någon mån bli klokare, nu för att roa mig – aldrig för vinning”.

 

Montainge “Essayer” Bok 3, s 58 + 73.Stockholm:Atlantis 1992

Om Mona Lisa och oavsiktligheten

 

Himlen står tom. Determinismen har jagat Gud ut ur vår världsbild. Men i själva sin frånvaro är den frånvarande närvarande, såsom Leonardos Mona Lisa blev närvarande som aldrig förr den dag för mer än fyrtio år sedan, då hon befanns vara stulen ur Louvren: folk som aldrig besökt ett tavelgalleri stod i kö för att se den tomma platsen efter henne. Mysteriet, som den försvunne guden lämnat efter sig, grubblar vi oförtröttat över, ur stånd att uppge möjligheten av att innerst inne i tillvarons innerrum finns något, som är oåtkomligt för vår forskande tanke ( Hans Ruin)  Läs vidare →