Owe Wikström
 

Alla inlägg i krönikor

Helling – du fattas oss

Stig Helling var sällskapsmänniska och extremt bildad. Han rörde sig med lätthet mellan Monthy Python, Marcel Proust och Beethoven. Han kunde såväl regeringslängder i antiken som de flesta avsnitten av Seinfeld. Hans hisnande vita hårman dolde ett minne som få; allt från vänners telefonummer till Europas politiska historia. Dikter av Tranströmer och Miloszs kunde han utantill. Men han bar sin kunskap lätt. Viktigare var att allt omslöts av en hejdlös, blixsnabb  associativ humor. Snabbt hamnade han mitt i sällskap, umgicks lika gärna med barn som med ärrade akademiker – alltid föga självupptagen.  Lägg därtill en vänfasthet som odlades på Uppsalas uteställen eller somrarnas Gotland. Han var stor humanist, politisk aktivist, resenär, familjekär. Det är underbart att fått lära känna honom. Nu tystnar skratten och resonemangen förytligas. Han fattas oss.

intervju

//htpp://www.danderydsforsamling.se/owe-wikstrom

Hjalmar Sundén – svensk religionspsykologisk pionjär

 

Hjalmar Sundén (1908-2008)

Redan när jag kom till Uppsala på 1960-talet hade ville jag försöka komma underfund om religionens funktion snarare än att sätta mig in i teologiska system. Men teologin tycktes leva sitt eget liv i syrefattiga teoretiskt torn – inomlutherska perspektiv ersattes av intellektuella analyser av livsåskådningar. Många var fångade i en slags posthedeniansk paranoia. Den religiösa trons sanningsanspråk ersattes av frågor om utsagors filosofiska meningsfullhet eller språkspelsteorier där varje individ tycktes instängd i sin egen kulturs verbala kupa.

Men var kunde man försöka förstå den levande och lidande människan och hennes brottning med varats olidliga lätthet, med Guds när- eller frånvaro? Var verkligen teologi mitt bord ?  Samtidigt hade akademisk psykologi sedan länge reducerat människan till ett knippe beteenden, en kognitiv struktur, evolutionär produkt eller psykosexuell apparat.

Hösten 1966 blev för mig avgörande. Vi satt ett drygt trettiotal studenter på en  seminarieserie. Hjalmar Sundén, nybliven professor i religionspsykologi vid teologiska fakulteten stod framme vid katedern. Hans bok Religionen och rollerna hade just kommit ut i en andra upplaga (1966).

Sundén hade ett märkligt framställningssätt. När han kommit in satt han ofta nedböjd över katedern, händerna samman. Hopsjunken och inåtvänd formulerade han sig från början lågmält och långsamt. Med en dov basröst och liksom lyssnande inåt sig själv förde han oss in i mystikernas psykologi, hjärnans fysiologi, Freuds judiska bakgrund, de religiösa riternas psykiska funktion eller Ramakrishnas visioner. Vi studenter hyssjade åt varandra.  Dessutom blundade i han långa perioder. Som ur en inre dvala ömsom berättade han, ömsom kritiserade han, ömsom analyserade han. Det blev tyst i salen och många fascinerades. Nu och då avbröts monotonin av pedagogiska utbrott, en (oläslig) mening skrivs på tavlan eller så steg han upp och framförde en improviserad pjäs för att illustrera en tes om rolltagandets psykologi eller satte sig på katedern för att illustrera en ställning i yoga.  Sundén var teatral.

Läs vidare →

Andlig eller religiös?

Nej, det tror jag inte att jag vill kalla mig. De orden tycks innehålla snart vad som helst. Massmedia konstuerar konstant nya innehåll i sådana elastiska termer. Ord skapar i sin tur nya upplevelsekvaliteter. Ofta rör sig ord långsamt, de föds, blomstrar, används, eroderar och hamnar i skymundan. Just nu kan religiös beteckna allt från självmordsbombare till bedjande mormödrar.
Ord suger åt sig associationer. För många utanför kyrkor och samfund tycks termer som ”religiös” vara detsamma som änglalik, ”from” kopplad till sentimentalitet, ”andlighet” till  luftig psykologi, ”frälst” lika obegripligt som ”omvänd.” Många kristustroende känner inte igen sig i de bilder av religion som först beskrivs och sedan antingen förkastas och förlöjligas av de ateister eller sentimentaliseras  av idylliserande guds- och andlighetskramarna. I denna situation  är det inte underligt att många kristna känner sig obekväma när de ombeds försöka kategorisera sig själva. Vilka ord skall de välja? Vilka är inte korrumperade?

Läs vidare →

Nuets tyranni och melankolins lockelse

Den bulemiska samtidskulturen med dess idealisering av det unga och det vackra har – liksom flykten från det vardagliga eller det rutiniserade – blivit tydlig. Allt fler reser utan genans runt jorden. Avståndet mellan avslutade studier och påbörjat vuxenliv med fast relation och barn har blivit allt längre.  Men det gäller även resor i tiden – nostalgin för det svunna eller exotiska. När längtan efter ”den gamla goda tiden” blir alltför påtaglig kan man försöka hålla den stången. Det kan ske positivt eller negativt.

Positivt på så sätt att man går med i hemvändarföreningar, åker till fäbodar, eller medeltidsveckor, helt enkelt bygger sitt fritidsintresse på nostalgi efter det förlorade. En del har talat om samtidens människa har ett behov av re-rooting. Man söker då punkter för centrum, identitet. Någonting som är kontinuerligt, inte hela tiden förflyktigas. Där ligger fascinationen på allt från pilgrimsresor, idealiseringen av medeltiden till jakten på gamla frimärken, LP skivor eller gamla bilar.  Men romantiseringen av den tid som flytt kanske snarare går att uppfatta som vantrivsel i den alltför banala samtidskulturen.

Men även negativt på så sätt att man flyr in i sina minnen och förskönar den gamla goda tiden. I detta anas ibland ett slags kulturpessimism, framtidsrädsla och samtidsblindhet. När inte det kollektiva minnet hålls levande längre – Skansen etc., blir det sådant tryck på den enskildes minne eller den privata historien. Läs vidare →