Förord – prel
Det är juldagarna sent 2017. Man firar Ingmar Bergman och jag sitter ensam och ser storögd på hans gigantiska Fanny och Alexander. Plötsligt åker jag hiss genom ett par decennier ned till det tidiga 1980 talets Paris.Fortfarande minns jag det som igår. Jag kommer ut ur den dunkla filmsalongen på västra stranden.. Lätt sunkig låg den på en tvärgata inte så långt från Place Michelle. Jag hade just sett den långa versionen. Alla talade svenska. Jag ignorerar den franska textremsan.
Men en scen bet sig fast. Den gör lika stort intryck när jag nu – trettifem år senare – ser den nära nog fem timmar långa filmen. Denna gång liggande i en soffa. Julborden avklarade, Barnbarnen sprungit runt i huset. Nu är här lugnt. Men – mitt i filmen reser sig Adolf Ekdal (Jarl Kulle) reser sig och håller ett tal.
”Vi älskar det fattbara, vi Ekdalare gillar våra undanflykter” Det är ni mina kära konstnärer som skall ge oss de inomvärldsliga rysningar och det utomvärldsliga. Vi älskar det fattbara. Beröva en människa hans så börjar han slå omkring sig”.
Min avsikt med denna bok se närmare på en ordkonstnär som själv ( och/eller hans fiktiva romangestalter) berättat om en mängd rysningar av såväl inom som utomvärldsligt slag. I den gigantiska bokverket På spaning efter den tid som flytt – sju delar med tillsammans tre tusen sidor har han på olika sätt diskuterat konstens innehåll och inte minst försökt kvalificera såväl vad skönheten är liksom den funktion – vad den gör; erbjuder tröst mot intigheten existentiell oro.
Jag tackar Centre Culturel Suedois i Paris för berikande studieuppehåll.