Owe Wikström
 

Alla inlägg i krönikor

Nåt tror jag på, men jag vet inte riktigt vad”.- om sekularisering och teknisk socialitet.


Andliga behov
Finns det fundamentala behov som ett liberalt och sekulariserat samhälle inte kan tillfredsställa?” frågades häromåret i en serie i Svenska Dagbladet. Diskussionen handlade huvudsakligen om ett eventuellt värdemässigt och ideologiskt tomrum, dess socialt/politiska förutsättningar och följder.Men hur skall man egentligen förstå de  fundamentala existentiella “behov” som inte självklart låter sig besvaras av politisk ideologi, tekniska framsteg eller i termer av teorier om välfärdsstaten och dess strategier?  Vi minns hur det gick för Lars Ahlins Tåbb med Manifestet. Kvarstår det ett “behov” av att  inte bara finna kollektiv konsensus kring grundläggande värderingar utan också att som individ finna en livshållning där gåtor av typen lidande, ondska, Gud, mening eller död tas på stort allvar?  Sådana livsfrågor tycks ju varken vara vetenskapligt-empiriskt eller logiskt besvarbara (om man inte är vetenskapstroende) därav deras gåtfulla karaktär. De är av både emotionell och rationell natur. Hur  förändras dessa frågor och religionens svar genom teknikens framfart? Vad sker inne i   millenieskiftets rymdskepp Aniara  när asteroider närmar sig och Mimans internet tycks allt viktigare? Var tog väntans kategori vägen?Verkligheten tycks allt mer massmedialt konstruerad. Den allmänna rörligheten, det oavbrutna och allt snabbare och billigare resandet gör att det stillastående samhällets relativt få och stabila värden nu ständigt ifrågasätts helt enkelt som en konsekvens av social och geografisk mobilitet.  Ficktelefonernas nåbarhetsfälla tycks göra att väntans kategori snart försvinner. Både långsamhetens kultur och den självvalda tystnaden – zoner där de existentiella undringar trivs bäst – är på väg att bli bristvaror.I denna essay vill jag först ge en övergripande bild av hur man kan förstå religionens generella funktion i  relativt homogena samhällen. Därefter vill jag visa vad som sker när de tekniken har skapat förutsättningar  för en helt annat slags socialitet. En relativismens yrsel uppträder och två strategier kan urskiljas. Min tanke är att det huvudsakligen  uppträder en “resa inåt“ – ett sökande efter autenticitet och icke blott övertagen livshållning. Men vid sidan av den anar vi även en dragning in mot totalitära svar – ett slags flykt från friheten. Läs vidare →

Helling – du fattas oss

Stig Helling var sällskapsmänniska och extremt bildad. Han rörde sig med lätthet mellan Monthy Python, Marcel Proust och Beethoven. Han kunde såväl regeringslängder i antiken som de flesta avsnitten av Seinfeld. Hans hisnande vita hårman dolde ett minne som få; allt från vänners telefonummer till Europas politiska historia. Dikter av Tranströmer och Miloszs kunde han utantill. Men han bar sin kunskap lätt. Viktigare var att allt omslöts av en hejdlös, blixsnabb  associativ humor. Snabbt hamnade han mitt i sällskap, umgicks lika gärna med barn som med ärrade akademiker – alltid föga självupptagen.  Lägg därtill en vänfasthet som odlades på Uppsalas uteställen eller somrarnas Gotland. Han var stor humanist, politisk aktivist, resenär, familjekär. Det är underbart att fått lära känna honom. Nu tystnar skratten och resonemangen förytligas. Han fattas oss.

intervju

//htpp://www.danderydsforsamling.se/owe-wikstrom

Hjalmar Sundén – svensk religionspsykologisk pionjär

 

Hjalmar Sundén (1908-2008)

Redan när jag kom till Uppsala på 1960-talet hade ville jag försöka komma underfund om religionens funktion snarare än att sätta mig in i teologiska system. Men teologin tycktes leva sitt eget liv i syrefattiga teoretiskt torn – inomlutherska perspektiv ersattes av intellektuella analyser av livsåskådningar. Många var fångade i en slags posthedeniansk paranoia. Den religiösa trons sanningsanspråk ersattes av frågor om utsagors filosofiska meningsfullhet eller språkspelsteorier där varje individ tycktes instängd i sin egen kulturs verbala kupa.

Men var kunde man försöka förstå den levande och lidande människan och hennes brottning med varats olidliga lätthet, med Guds när- eller frånvaro? Var verkligen teologi mitt bord ?  Samtidigt hade akademisk psykologi sedan länge reducerat människan till ett knippe beteenden, en kognitiv struktur, evolutionär produkt eller psykosexuell apparat.

Hösten 1966 blev för mig avgörande. Vi satt ett drygt trettiotal studenter på en  seminarieserie. Hjalmar Sundén, nybliven professor i religionspsykologi vid teologiska fakulteten stod framme vid katedern. Hans bok Religionen och rollerna hade just kommit ut i en andra upplaga (1966).

Sundén hade ett märkligt framställningssätt. När han kommit in satt han ofta nedböjd över katedern, händerna samman. Hopsjunken och inåtvänd formulerade han sig från början lågmält och långsamt. Med en dov basröst och liksom lyssnande inåt sig själv förde han oss in i mystikernas psykologi, hjärnans fysiologi, Freuds judiska bakgrund, de religiösa riternas psykiska funktion eller Ramakrishnas visioner. Vi studenter hyssjade åt varandra.  Dessutom blundade i han långa perioder. Som ur en inre dvala ömsom berättade han, ömsom kritiserade han, ömsom analyserade han. Det blev tyst i salen och många fascinerades. Nu och då avbröts monotonin av pedagogiska utbrott, en (oläslig) mening skrivs på tavlan eller så steg han upp och framförde en improviserad pjäs för att illustrera en tes om rolltagandets psykologi eller satte sig på katedern för att illustrera en ställning i yoga.  Sundén var teatral.

Läs vidare →

Andlig eller religiös?

Nej, det tror jag inte att jag vill kalla mig. De orden tycks innehålla snart vad som helst. Massmedia konstuerar konstant nya innehåll i sådana elastiska termer. Ord skapar i sin tur nya upplevelsekvaliteter. Ofta rör sig ord långsamt, de föds, blomstrar, används, eroderar och hamnar i skymundan. Just nu kan religiös beteckna allt från självmordsbombare till bedjande mormödrar.
Ord suger åt sig associationer. För många utanför kyrkor och samfund tycks termer som ”religiös” vara detsamma som änglalik, ”from” kopplad till sentimentalitet, ”andlighet” till  luftig psykologi, ”frälst” lika obegripligt som ”omvänd.” Många kristustroende känner inte igen sig i de bilder av religion som först beskrivs och sedan antingen förkastas och förlöjligas av de ateister eller sentimentaliseras  av idylliserande guds- och andlighetskramarna. I denna situation  är det inte underligt att många kristna känner sig obekväma när de ombeds försöka kategorisera sig själva. Vilka ord skall de välja? Vilka är inte korrumperade?

Läs vidare →