Owe Wikström
 

Alla inlägg i krönikor

Andlig eller religiös?

Nej, det tror jag inte att jag vill kalla mig. De orden tycks innehålla snart vad som helst. Massmedia konstuerar konstant nya innehåll i sådana elastiska termer. Ord skapar i sin tur nya upplevelsekvaliteter. Ofta rör sig ord långsamt, de föds, blomstrar, används, eroderar och hamnar i skymundan. Just nu kan religiös beteckna allt från självmordsbombare till bedjande mormödrar.
Ord suger åt sig associationer. För många utanför kyrkor och samfund tycks termer som ”religiös” vara detsamma som änglalik, ”from” kopplad till sentimentalitet, ”andlighet” till  luftig psykologi, ”frälst” lika obegripligt som ”omvänd.” Många kristustroende känner inte igen sig i de bilder av religion som först beskrivs och sedan antingen förkastas och förlöjligas av de ateister eller sentimentaliseras  av idylliserande guds- och andlighetskramarna. I denna situation  är det inte underligt att många kristna känner sig obekväma när de ombeds försöka kategorisera sig själva. Vilka ord skall de välja? Vilka är inte korrumperade?

Läs vidare →

Nuets tyranni och melankolins lockelse

Den bulemiska samtidskulturen med dess idealisering av det unga och det vackra har – liksom flykten från det vardagliga eller det rutiniserade – blivit tydlig. Allt fler reser utan genans runt jorden. Avståndet mellan avslutade studier och påbörjat vuxenliv med fast relation och barn har blivit allt längre.  Men det gäller även resor i tiden – nostalgin för det svunna eller exotiska. När längtan efter ”den gamla goda tiden” blir alltför påtaglig kan man försöka hålla den stången. Det kan ske positivt eller negativt.

Positivt på så sätt att man går med i hemvändarföreningar, åker till fäbodar, eller medeltidsveckor, helt enkelt bygger sitt fritidsintresse på nostalgi efter det förlorade. En del har talat om samtidens människa har ett behov av re-rooting. Man söker då punkter för centrum, identitet. Någonting som är kontinuerligt, inte hela tiden förflyktigas. Där ligger fascinationen på allt från pilgrimsresor, idealiseringen av medeltiden till jakten på gamla frimärken, LP skivor eller gamla bilar.  Men romantiseringen av den tid som flytt kanske snarare går att uppfatta som vantrivsel i den alltför banala samtidskulturen.

Men även negativt på så sätt att man flyr in i sina minnen och förskönar den gamla goda tiden. I detta anas ibland ett slags kulturpessimism, framtidsrädsla och samtidsblindhet. När inte det kollektiva minnet hålls levande längre – Skansen etc., blir det sådant tryck på den enskildes minne eller den privata historien. Läs vidare →

om tomheten

 

Det finns en särskild tomhet jag skulle vilja identifiera. Den framträder efter den tillfredsställelse som kommer när man väl nått sitt mål, köpt sin nya bil, gjort sin resa, förverkligat det man länge längtat efter. Vad händer efter festen? Finns det inte en framkomstens melankoli värd att uppmärksamma?

Alltfler saker i tillvaron har blivit till varor på en marknad. Så även upplevelse-, identitets eller andlighetstsindustrin. Självfallet kan köpglädjens eufori både tolkas som en undanmanövrer från tomhet och brist på mening och som ett genuint intresse för själva varan eller tjänsten.

Det gäller den leda som faller över en människa som är klar med något eller äntligen fått köpa det man ville ha, gjort den resa som man så länge väntat på. Om man skiljer på den glädje det ligger i att vänta, arbeta, längta, dröja, slita för att få ett mål (där färden är poängen eller kreativiteten) och den tillfredsställelse i att äntligen kommit fram (där målet är poängen eller produkten) så finns det i den senare glädjekvaliteten något som gränsar till existentiell melankoli eller tomhet. Läs vidare →

Om Skrivandet

Sannolikt förblir nog både läsandet och skrivandet det viktigaste sättet att hålla ledan borta, att få grepp om våra inre världar. Delad läsning bildar gemenskaper kring det outsagda, ger mat för själen ord, för det undflyende.  Jag ligger på soffan i min skrivlya. Utanför gnistrar solen. På golvet gympadojor. På skrivbordet en grå halsduk och en påse nötter.I höst kom min tjugonde bok. Jag startade för 35 år sedan med inomvetenskapliga träiga rapporter och avhandlingar, sen kom en massa läroböcker och obegripliga kapitel i samlingsvolymer.

Några forskningsår kastade jag lasso över de erfarenheter jag fått i terapirum eller längs ned i en kyrkbänk. Några år försökte jag skapa teori kring detta undanglidande som kallas psykoterapi och själavård. Jag satt i månader i Benares i Indien och snackade med Shivatroende riksha-drivers, drack öl med kollegor runt världen och klurade kring transkulturalitet och andra djupheter.

Sen hände det något i de sena 1990 talet.  Då upptäckte jag ett annat skrivsätt. Jag insåg att essayens skrivande – på försök — var nog så viktig som det exakta. Essayen utgör ett slags grundforskning. Fakta filtreras genom en personlig röst utan att passera akademins krav på precision. .  Författarpositionen behövde inte döljas. Jag grävde ned mig i Dostojevskijs böcker, Bachs musik och Miles Davies solon – helt ignorerande  forskningens stilideal. Texten blev en symbios av iakttagelse och personlig reflexion. De horisontella resorna blev till vertikala. I Rom såg jag Seneca passera strax utanför Lido di Ostia  utanför Rom och i Petersburg åt jag lunch med Raskolnikov, vi åt löksoppa. Samtidigt – är inte Raskolnikov bara en fiktiv romanfigur.

Men under allt detta – som en molande ton – har jag alltid hört saknaden efter Gud eka – både inom mig och i alla dessa samtal. Men hur skriva om sånt? Långsamhetsboken blev ett slags preludium, ikon- och Sonja böckerna lite annorlunda. Vemodet i portugisisk fado och finsk tango ledde mig över till musikens tröst. Em vinter återvände jag till Aljosja och Ivans snack om ”Att älska Livet mer än Meningen” och drev trons dårskap.

Ibland sliter jag med en tuffare bok om Prousts syn på skönheten, musiken och dess tröst. Hans helt sekulära stil fascinerar mig lika mycket som Paul Auster eller Stig Dagermans texter, för att inte tala om boken om vänskap. Ständigt skriver jag den i huvudet

Men i pauserna – när jag kastar mig på soffan – återvänder jag till Orden, Stororden, Störstordet. De hörs i mitt inre. Om dem talar jag numera sällan – men har dem desto mer inom mig – scenerna kring Mästaren, tilliten, den stabila  Jag har ett slags vördnad eller genans inför det gudomliga. Andå tänker jag på Den Evige jämt. Men jag misstror de som är så självklara i sina ställningstagande. Mer  befryntad är jag med de förundrade.

Läs vidare →

Gräv där du står

En av dagarna strosar jag resonerande runt med en av mina amerikanska kollegor. Han har just landat efter en långflygning från Los Angeles. Vårluften i Uppsala är genomskinligt skön. När vi gått genom parken har han börjat berätta om hur Gustav Vasa enade landet på femtonhundratalet och nu vill han absolut se gravkoret i Domkyrkan.

Jag blir lite förvånad och tänker: Va? Här går denne brunbrände, jeansklädde, lite lufsige forskare; en av världens främsta på alternativ andlighetens relation till populärpsykologi, en som vet allt om hur de indiska religionerna förändras av den amerikanske kulturen. Han känner av varje nyans i västvärldens sätt att vrida mystikens traditioner in i enkla system för att nå wellbeing. Så går karln här och pratar om Gustav Vasa! Vi som skulle söka pengar till EU-projekt … Jag får söka i mitt minnes krokiga korridorer för att ha nåt vettigt att säga.

 

Men vi vankar ned i Domkyrkan och jag hör en sydstatsamerikansk släpig dialekt hålla en initierad föreläsning om enhetskulturens storhetstid på femtonhundratalet. Med sin mobiltelefon tar han ett foto av kungagraven längst fram i det östra gravkoret. Där ligger ”Gastav – how do you say that?” mitt emellan sina hustrur. ”Isn’t that cute”, säger han och rör sig snabbt vidare i sina vita jumpadojor.

Läs vidare →