Owe Wikström
 

Alla inlägg i Litteratur – religionspsykologi

Dostojevskij och nihilismens onda andar (SvD)

Hur man än vänder sig kommer man inte ifrån Dostojevskij. Likt en pelare nedslagen vid litteraturens nav står han där – tillsammans med sådana som Dante, Shakespeare eller Montaigne – flerdimensionell, mångordig, bråddjup. Visst, de flesta får lite dåligt samvete om man börjar tala om honom. Hur många av oss har inte en liten lapp instoppad på sid 296 i ”Bröderna Karamazov” eller sid 172 i ”Onda andar”. Alla dessa namn, handlingar och bifigurer gör att man lätt förvillar sig. Filosofiska utläggningar rörande allt från viljans frihet, ondskans realitet eller Guds smärtsamma frånvaro blandas med skarpsynta iakttagelser av mördarens själ, svartsjukans ångest, spelberoendets plåga och kärlekens lycka. De hetsiga och ofta kringirrande resonemangen gör att vi är många som givit upp. När idéer dessutom hävdas av personer som dyker upp från ingenstans och försvinner för att återkomma ett par hundra sidor senare är det lätt att tappa styrfarten. Ett enkelt knep är att söka under ”Dostoevsky” på någon av Internets sökmotorer. Där kan man finna allt från ”short versions” till ”study guides”. Snabbt kan man få en översikt, en karta och kompass så att man hittar i denna skog av namn och tankar. Man bör vara notoriskt misstänksam mot dem som säger att de läst det mesta av denne gigant ifrån öst. I själva verket skiktar man nog sin läsning mer än man tror.

  Läs vidare →

Det trivialas lockelse – om Hylinger och patafysiken

 

Det trivialas lockelse – om Hylinger och patafysiken

Vi saknar tid att uppleva de verkliga dramerna i den existens som är oss tilldelad. Detta får oss att åldras. Ingenting annat. Rynkorna och vecken i ansiktet, de är signaturerna av de stora lidelserna, lasterna, insikterna, som kom för att besöka oss – men vi, herrskapet, var inte hemma               (Hylinger 1975,4).

Det jag skriver är nog ofta detaljer som förändrar seendet. Det  är väl mellanrummen jag är intresserad av.     (Hylinger. Intervju Werkelid SvD 1998).

 

Hos Claes Hylinger finns en hemlighetsfyllda uppmärksamhet  på vardagens trivialiteter som skapar en närvarokänsla som den intellektuelles sökande efter mening ofta omöjliggör. Hans iakttagelser får ett slags lyster – följder  av något som i detta sammanhang kan kallas en livssyn eller snarare  livshållning[1].  Inflätad i denna livsstil finns en lågmäld kritik av rationaliteten och skenbar framgång. Genom den  humoristiska  och pekoralistiska stilen hänvisar Hylingers texter till en  i åtminstone  teologiska sammanhang ofta förbisedd dimension: livsnjutningen och den vilsamma harmonin. Stora delar av religionsvetenskaplig och psykologisk forskning har ignorerat mänskligt välbefinnande för att i stället söka koncentrera sig på intellektuella problem i samband lidande, meningen med livet eller existentiell ångest.  Kanske skapar livsfrågor ett större behov av verbal bearbetning än livsnjutningen vilket gör att forskningen mer lagt märke till livsåskådningar uppbyggda kring  existentiell oro än enkel vardagsro. Lyckan eller välbefinnandet tycks mer fåordig. Kanske är den rentav hotfull för den ständigt grubblande akademikern som projicerar sitt eget behov av mening på alla andra. Läs vidare →

Himlaharpan – musik istället för logik (PO Enqvist)

Owe Wikström   

 

Himlaharpan – musik i stället för logik

- om en tema i PO Enqvists roman Nedstördad ängel

Som norrlänning landar jag regelbundet vid Falmarks flygplats strax söder om Skellefteå. Jag hoppar in i en hyrbil och kör nedåt mot vårt sommarställe. Efter bara några minuters färd söderut ser jag huset vid byn Sjön. På vänster sida ligger en ljusgult, föga märkligt hus; det gamla bönhuset i Hjoggböle. Det har vitmålade spetsbågefönster. Alldeles i närheten ligger ett anspråkslös bostad, det är nött av vind och väder, grönmålat men plågat av regn. En gång byggdes huset av författaren PO Enqvists far.

Läs vidare →

Musik och mystik hos Marcel Proust – religionspsykologiska perspektiv på litterära texter

Musik och mystik hos Marcel Proust – religionspsykologiska perspektiv på litterära texter.

I det tidiga tjugohundratalet publiceras åtskillig prosa och poesi som gestaltar andliga eller existentiella teman. I samma mån som de etablerade religiösa samfundens sociala nätverk eroderar ökar sannolikt den skara människor som via skönlitteratur söker språk och uttryck för sina livsfrågor. Så erbjuder skönlitteraturen i det senmoderna samhället ett icke-organiserat sätt att bearbeta livsfrågor. Man kan,  i sin egen takt och på sina egna villkor, fundera över andliga erfarenheter och livets eventuella mening. Man gör det utan att ta hänsyn till kyrkor, en dedicerad teologi eller reflekterade –ismer. Läs vidare →

Körsbärsträdet – gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc

-         Körsbärsträdet - gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc

 

 

Vanmaktens och illusionernas sekel. I de intellektuellas samlingar firades häxsabbat med religionssubstitutens liturgier: spiritism, psykoanalys, dialektisk materialism, av illusionernas nattvardsvin drack man sig till styrka och naiv övertygelse att förstå och bemästra denna värld, som obevekligt gick under, sjöng psalmer för  att bemästra sin skräck under  nattens valv. (29)

 

Tydligt minns jag det fortfarande. Jag sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Barnen sover. Natten har sedan länge fallit. Jag läser Sven Delblancs bok Livets ax från 1990. I scenen slår fadern husdjuren. Särskilt piskar han fölen. Han hänger dem upp och ned och deras mular blir blodiga. Sonen måste se på utan att kunna ingripa. Hans maktlösheten inför faderns grymhet gör att man knappast orkar fortsätta. Delblancs fader är – såsom också hans Gud – “starkare än jag”.  Berättarens Gud blir lika grym som den nyckfulle och maktfullkomlige fadern. Bara i mystikens språklösa land tycks berättaren kunna vila ut; vid körbärsträdet som blommar på våren. I naturens stilla kravlöshet finns tröstens källa. Vem kan skydda oss emot den onde guden undrar författaren. Läs vidare →