Owe Wikström
 

Alla inlägg i Religionspsykologi – allmänn

Vägen inåt eller “jag tror väl på vad jag vill”

En individ säger sig tro på X. Så länge som de “andliga  realitetsexperterna”  har en samhälleligt stöd också tror på X  blir hon en del av en social gemenskap. Men när tilliten till de professionellt fromma faller eller när det uppträder andra -varandra motsägande  andliga realitetsexperter på scenen – allt från muslimer, argumenterande ateister till självutnämnda välbetalda gurus -  måste hon fundera över om  hon verkligen tror på detta X. Kanske det är så att X är en ren illusion? Då kommer den mer provocerande frågan “Vad har varit min egen erfarenhet av X”? Individen tvingas att återvända till subjektiviteten, gå från en extern, institutionell och social legitimering av den andliga världen till en intern oorganiserad och subjektiv legitimering. Det kan vara ensamt. 

 Sagt på ett annat sätt; när  tilltron till en tradition avtar,  tvingas individer att bli mer erfarenhetsorienterade och att fråga sig: “Vad  i min tro är  grundad i erfarenhet och vad tror jag på bara för att någon har sagt detta till mig?” Denna självrannsakan är smärtsam.  Samtidigt som man vänder sig inåt åstadkoms en polarisering; den yttre världen, organisationers färdiga svar blir mer ifrågasatta och den inre,  erfarenheternas  (eller icke-erfarenheternas) värld, blir mer väsentlig.

Läs vidare →

Sabine Spielrein för 100 år sedan – apropå filmen “A Dangereous Method” 2011).

I slutet av år 1977 fick Aldo Carotenuto, professor och jungiansk analytiker som undervisade vid universitetet i Rom, av en ren slump ta emot en samling brev, dagböcker och dokument. De hade förvarats – också till synes av en ren tillfällighet – i källaren till det hus där psykologiska institutionen i Geneve tidigare varit beläget.  Dokumenten hade tillhört Sabine Spielrein, en av kvinnorna i den tidigaste psykoanalysens historia. Hon arbetade som läkare i 1920 talets Geneve. Barnspsykologen Jean Piaget gick för övrig ett antal månader i psykoanalys hos henne. Men 1923 återvände hon till sina släktingar i Ryssland varvid dessa papper troligen då blev kvar i institutionens källare.

Carutenuto förstod snabbt betydelsen av sin upptäckt, inte minst av de tjugo breven från och till Freud och ett ännu större antal till och från Jung. Ju mer han läste desto mer blev Carutenuto intresserad av Sabine Spielrein. I boken A Secret Symmetry (1982) redovisas både brev, dagböcker och en kortare analys. Tyvärr omnämns bara breven från Jung i förbifarten. Främst kan vi följa den dagbok som Spielrein förde under den period hon behandlades, samarbetade med och hade ett intimt förhållande till CG Jung. Det är denna symmetri – Jungs betydelse för Spielrein i hans roll som man, som lärare och som teoretiker likaväl som tvärtom; Spielreins betydelse för Jung som kvinna, elev och som  teoretiker – som Carutenuto försökt reda ut. Andra psykiatrihistoriker har kompletterat hans bild. Läs vidare →

Finns verkligen själen?

(Inför ett samtal om själen på Bok och Bibliotek 2011 – finner jag min art ur  ”Själen och jaget”  red. H Fagerberg 1997)

Inom de abrahamitiska religionerna betecknar själen ett slags personlighetens centrum. Den ses som en gåva eller ett utflöde av en transcendent verklighet. Denna i grunden dualistiska uppfattning står i motsats till sydbuddhismens ateistiskt/monistiska och materialistiska grundsyn.

Men i stället för den undflyende frågan om själen ”finns” i något slags påtaglig meninge eller inte  vill jag försöka förstå själsuppfattningens förutsättningar och funktion ur kulturpsykologisk synvinkel. För att göra det måste man skilja på frågan om själsuppfattningens sociala/religiösa upplevelsesida  å ena sidan och frågan om själens värde eller “realitet” å den andra.

Om neuro- eller religionspsykologer övergår från funktions- till verklighetsfrågor går man in på metafysikens planhalva. Varken empiriska eller logiska skäl kan ju avgöra själens eventuella transcendenta hemvist. En idealistisk förförståelse (“själen finns”) kan vara lika förödande för religionspsykologen som en materialistisk ( “själen finns inte”).  Mycket talar emellertid för att beteckningar för den enskilda individen som tänkande och väljande varelse är en social och kulturell nödvändighet. 

Jag startar därför med att ge några socialpsykologiska perspektiv – liksom en del kritik av dem. Så argumenteras för att språken – både som vetenskapliga modeller och teologiska mytsystem – inte på ett enkelt sätt avbildar verkligheter (vare sig Gud eller själen). I stället utgör de var för sig giltiga perspektiv eller filter med vars hjälp företeelser i den mänskliga upplevelsevärlden uppmärksammas. Valet av en renodlad essentialistisk-dualistisk (själen finns!) eller konstruktivistisk/materialistisk (själen finns inte annat än som en språklig konstruktion!) är bara delvis betingade av inomvetenskapliga skäl.

Läs vidare →

Apropå Utøya – om religion och förändrad verklighetsuppfattning

Apropå Utöia –  här lite från min forskarverkstad: Om man relaterar frågan om en människas lydnad gentemot en ”uppenbarelse” till frågan om psykisk ohälsa måste man hålla isär två saker: sjukdomens uppkomst och uttryck.  När det gäller religionens roll för en grav psykisk störnings uppkomst är det ytterst ovanligt att en person utvecklar en sådan som följd av att man tillhör en religiös grupp eller har haft religiösa upplevelser. Det är svårt att påvisa att en person skulle kunna grubbla sig tokig eller att starka upplevelser leder till en psykisk sjukdom. Sambanden är vaga och svaga. De flesta människor med en intensiva religiösa upplevelser klarar av att relatera dem till den -  för alla andra gemensamma – verkligheten.

Läs vidare →

Den destruktiva kraften i religion

Den destruktiva kraften i religion (Under strecket SvD)

De senaste åren har den massmediala bilden av religionen givit religionskritiker vatten på sin kvarn. Maktbegär och ond bråd död har alldeles uppenbart haft med religiös tro att göra. Inte bara pingstvänner utan delar av det katolska prästerskapet svajar inför obehagligheter. På den politiska arenan är det tydligt att religiös retorik och symbolik är kraftladdade vapen i etniska och ekonomiska konflikter. Ideal byggda på urgamla berättelser med föregivet transcendent ursprung får legitimera våld, hämnd och cynism. Det gäller lika väl på familjeplan som på gruppnivå eller i ett geopolitiskt perspektiv. Gud kan knappast reduceras till en ofarlig kosmisk nallebjörn eller ge stöd åt den stilla långsamhetens lov. Religiösa texter ger tvärtom stundom bränsle till terror och himmelsskriande brutalitet. Bibeln och Koranen erbjuder maktens arrogans en gudomlig förlängning; ”Den som är mot mig är mot Fadern”.

Läs vidare →