Owe Wikström
 

Alla inlägg i text 2013

Till det banalas försvar – om patafysik

 

Patafysik är ett franskt tankesätt. Det ligger mitt mellan milt vansinne och elegant skarpsyn. Det växte fram ungefär samtidigt som surrealismen och dadaismen. Båda ville aktivt punktera det märkvärdiga. Framför allt driver de hejdlöst och med glatt humör med sådana som tar sig själva på alltför stort allvar, de som tappat förmågan att leva förutsättningslöst. Det finns sällskap med personer som delar denna lattjo hållning. Claes Hylinger är patafysiker, en lisa för ordtrötta. Typiskt är hans citat. Det är inte alla människor förunnat att bli grundligt trötta på sig själva. Det är en gåva. Tag vara på den!

Den franske grundaren, Alfred Jarry, menade att alla människor är och har varit patafysiker, men utan att vara medvetna om det. Hans definition är lika klassisk som absurd (fattar någon?): Patafysiken är vetenskapen om det som följer metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken.

Som synes är en sådan bestämning lätt elastisk. Varför? Jo, den tycks vara konstruerad för att störa det logiska tänkandet. Den visar hur skör en alltför självklar beskrivning av tillvaron är. Och just därför är det viktigt att synliggöra livet i dess mångfald, att bryta upp det självklara. Patafysik som charmerande (och skenbart) banal filosofi. Eller hör här:

Det rör sig inte om att (håll i er nu!) komplettera vetenskapen, utan om att bringa oreda i den. Patafysiken blir därför en lära om allting. Viktigast är att man tar undantag på större allvar än det regelmässiga. Det som måste uppmärksammas är det specifika på det allmännas bekostnad. Alla människor är patafysiker därför att vi alla lever våra liv som undantag från övergripande regler. Och det är de som vet om detta – och som aktivt söker sin egenart, sin identitet, sitt unika livsöde – som är patafysiker säger Jarry.

Det gäller alltså att ifrågasätta den självklara. I stället måste man se på världen med det avvikandes glasögon. Lagbundenhet stämmer sällan i vår privata erfarenhetsvärld.

Ständigt inträffar ju händelser som inte passar in i något system – utom det patafysiska, som ju just är undantagen. Därför är alla som tar det unika på allvar viktiga. För en individ står ju den enskilda händelsen i centrum. Detta är inte egoism utan förutsättning för gemenskap. Man är ju inte intresserad av att omvända någon; alla tillhör redan kretsen. Här en patafysisk nonsenshälsning:

Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex

Sen satte jag på radion, som spelade så nätt

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.

 

Irrvägar till ateism

Jag blir så trött. Överallt detta tal om att religion är det samma som nonsens, lögn och eller konsekvenser av tankemässig tröghet. En gång lärde jag mig några irrvägar till ateism – jag minns inte riktigt av vem.

Det första kallas det genetiska misstaget. Då menar man att i samma stund som man har förklarat hur något kausalt uppkommit så har man samtidigt förklarat bort det. Men snälla nån, allting har ju uppkommit ur någonting. Man kan inte blanda samman någots ursprung med dess giltighet eller värde. Bara för att man har förstått den biokemiska  - eller psykodynamiska – mekanismen bakom varför en människa dras till en annan människa har man ju inte sagt någonting om kärlekens väsen, värde. Bara för att man beskrivit gudstrons kulturella förutsättning har man inte talat om Gud. Det är en metafysisk fråga .

Vanligare är det vetenskapsabsolutistiska misstaget. Det går ut på att vetenskapen successivt tar sig in i det okända. Ytan till det man inte vet kommer då hela tiden att bli mindre. Till slut tror man att alla frågor kommer att vara besvarade. Men vetenskapen kan bara besvara frågor som går att svara på – görs prövbara. Men livet innehåller mysterier som man måste förhålla sig till (inte bara grunna över logiskt eller pröva empiriskt): varför något alls finns, om det gives någon mening, om ”evigheten finns emedan den fattas oss” Ekelöf,  ondskans väsen, det underliga med människans självmedvetenhet, om allt kommer sluta i tomhet, etc etc). Religion, poesi, konst förhåller sig till mysterierna, sätter ord på dem, gestaltar dem mm. Men svarar – knappast. Sådant gör man på frågor.

Det tredje är det semantiska misstaget. Det infinner sig om man tror att alla religiösa utsagor går att pröva mot verkligheten på samma sätt som man gör i en vetenskaplig undersökning. Då tänker man så här. Om  en person säger att det finns tolv sjöar på Gotland så är det en meningsfull utsaga. Det går ju att kontrollera utsagan. Men när någon säger att ärkeängeln Gabriel har tolv vingar så är det en meningslös utsaga därför att det finns ingen möjlighet att pröva dess sanningshalt. Men är all poesi, legender och metaforer inom – såväl som utomreligiösa – därmed meningslösa? Kanske i empirisk mening, men inte i existentiell. Uppenbart finns parallella meningskriterier varav de hårda vetenskapernas är ett av flera

Min läsning. Föreläsning Universitetet Uppsala 20130912

 

1 Att bevara vissa läsupplevelser för sig själv

Att berätta för andra om vad en bok betyder innebär att man måste klargöra för sig själv vad man egentligen har fascinerats av. Ofta vet man inte alls vad man anser förrän någon har frågat och man tvingas formulera sig. Sådana bokresonemang har sin tid; i läsecirklar och bokklubbar.

Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.

Ibland har detta kallats den ensammes läsning. Den tillfredsställelse som en bok givit förvarar man svartsjukt. Den är dold för världen. Hur ofta har det inte hänt att man berättat för vänner och bekanta om en bok som man tyckte var helt fantastisk, men bara mötts av deras förvåning eller likgiltighet. När de sedan läst boken säger de att den inte har givit dem ett dugg. Om vi då försöker försvara vår egen läsning stakar vi oss. Det hela blir trivialt. Det är som om förtrollningen försvinner när den skall kläs i ord, när den reduceras till litterär argumentering. Vissa läsupplevelser måste få vara ifred, kanske särskilt de som för oss själva är de starkaste medicinerna. Tids nog kommer en delad läsglädje. Till dess kan tystnaden vara att föredra.

Kanske skall man i dessa fall inte kalla det »läsning« utan snarare tala om att vi umgås med vissa texter. Först så lägger man märke till deras styrka. Ingemar Hedenius skrev att läsning inte endast handlar om att kunna förstå en skriftlig framställning. Han säger: »Något vida mer tänker jag på: att tillägna sig och bli i en djupare mening påverkad av det lästa. Att positivt och negativt införliva andras tankar med sin personlighet.« Och han fortsätter: »Långt bättre än att ryckas med av en charlatan är att sitta ensam med en kopp kaffe och låta tankarna vingla hit och dit som de vill.« Hedenius framhåller också att det fordras en viss övning för att kunna läsa långsamt och betänksamt. »En yrkesskadad läsare läser inte ett arbete mer än en gång, och han får aldrig tid att reflektera över om han lyckats få ut vad som verkligen står i boken.« Forts. Läs vidare →

Stilla heligt dunkla minne – om filmen “Trädälskaren”

Om lusten att bygga en koja i träd

en intervju kring filmen “Trädälskaren” av Jonas Selberg Augustsen, Svensk Teve 2

http://www.youtube.com/watch?v=EZ4qc-be1aM

Dostojevskij och nihilismens onda andar (SvD)

Hur man än vänder sig kommer man inte ifrån Dostojevskij. Likt en pelare nedslagen vid litteraturens nav står han där – tillsammans med sådana som Dante, Shakespeare eller Montaigne – flerdimensionell, mångordig, bråddjup. Visst, de flesta får lite dåligt samvete om man börjar tala om honom. Hur många av oss har inte en liten lapp instoppad på sid 296 i ”Bröderna Karamazov” eller sid 172 i ”Onda andar”. Alla dessa namn, handlingar och bifigurer gör att man lätt förvillar sig. Filosofiska utläggningar rörande allt från viljans frihet, ondskans realitet eller Guds smärtsamma frånvaro blandas med skarpsynta iakttagelser av mördarens själ, svartsjukans ångest, spelberoendets plåga och kärlekens lycka. De hetsiga och ofta kringirrande resonemangen gör att vi är många som givit upp. När idéer dessutom hävdas av personer som dyker upp från ingenstans och försvinner för att återkomma ett par hundra sidor senare är det lätt att tappa styrfarten. Ett enkelt knep är att söka under ”Dostoevsky” på någon av Internets sökmotorer. Där kan man finna allt från ”short versions” till ”study guides”. Snabbt kan man få en översikt, en karta och kompass så att man hittar i denna skog av namn och tankar. Man bör vara notoriskt misstänksam mot dem som säger att de läst det mesta av denne gigant ifrån öst. I själva verket skiktar man nog sin läsning mer än man tror.

  Läs vidare →