Owe Wikström
 

Alla inlägg i texter 2012

Dosettens välsignelse

Jag kommer tillbaka från apoteket. Återigen denna binge av mediciner som skall fördelas i dosetten som ligger invid sängen. Sju mediciner håller den inre balansen i ordning. Varje dygn fördelar sig kemiska substanser ut i kroppens alla skrymslen. Allt är ytterst till för att hjärtat skall slå; denna muskel som man oftast ignorerar. Det är bara när man ligger med örat mot kudden man anar det lågmälda dunket. Efter en språngmarsch uppmärksammar denna inre bundsförvant –  livsupprätthållarens garant. Regelbundet står många av oss i apotekens kö för att livet skall kunna fortsätta som vanligt Läs vidare →

Klyschor à la Kertesz

”Så Gud finns alltså – frågade han häpen, med det tvivelaktiga förtroligheten som brukas intellektuella emellan. – Naturligtvis svarade jag. – Var någonstans, frågade han, återigen med en rationalists leende,Och i stället för klyschan. Inuti oss svarade jag med en annan klyscha Utanför både tid och rum. Det gjorde mig förstår dyster till sinnes, därför att allt detta bara är ord, men nu är det ju en gång för alla så att orden bara finns i rummet och tiden, mera exakt, det är där de är betydelsebärande.

Läs vidare →

Det är ingen ide att söka något som man inte redan funnit

”Längtan efter strapatser är ingenting annat än en barnslighet, ett uttryck för oron hos dem som inte har hittat sin plats i livet; trötthetskänslan som följer på ansträngningar dövar tillfälligt hans ängslan. Det är ingen lämplig attityd för den sanne resenären/…/ Det finns också en annan vanföreställning som det kan vara på sin plats att undanröja; den gäller det så kallade sökandet. Missförstå mig inte, men i viss mening är det ingen idé att söka något alls som man inte redan funnit.

Läs vidare →

Samtal får en annan tyngd om man försöker undvika djupsinne

 

Det finns en påtaglig skillnad mellan två nivåer av religiösa samtal. Den ena kan vi kalla den intellektuella kampen. Den rör Guds eventuella närvaro eller frånvaro, tro och vetande, evolution, skapelse, kyrka och stat, muslimers slöjor, kvinnliga präster, sekter, motsägelser i Bibeln, teodicéproblemet, religiösa skolavslutningar etc.

Den andra nivån rör de mer lågmälda, men djupt personliga, samtalen om existensens mening, den skenbart naiva längtan efter en personlig ängel, skräcken inför klimathot, tanken på döden etc. Här gäller frågan hur man – personligen och inte principiellt – förhåller sig till existensens gåtfullhet? Är människan utlämnad i ett tomt kosmos eller anar man ändå inte en aktör bortom eller i det fattbara? Samtal blir ofta mer berörande om man lämnar den religiösa diskursens kognitiva nivå för att i stället säga ”Vad tror just du/jag på och varför?”

Läs vidare →

Att läsa storstadens dolda skikt

Det långa RER tåget kör mig snabbt från Charles de Gaulle flygplatsen in i centrum. Man svischar förbi sunkiga nedgångna och nedklottrade förstäder. Sedan, i de myrlika gångarna i metron, trängs man med en armada av japaner med gigantiska kameror  och studenter som twittrar gående. Tunnelbanans gummihjul halar mig sedan genom city bort mot St Germain. Nu för tiden söker jag minimera packningen. Alltså, in med den i en box.

Att använda semesterns stadsgeografiska miljöer för att läsa min egen tids historia har börjat bli en en hobby. Det gäller Alvesta eller Lund. Men denna gång Paris. Så jag går bort mot Saint Sulpice, en gigantisk kyrka, knappast vacker. Strax innanför dörrarna till höger finns en intressant bild. Delacroix har målat Jacob Brottas. Patriarken i Gamla testamentet kämpar svettig med ängeln. (I Mos 32) Målningen är rätt svulstig, lite mörk. Men jag blir stående.

Läs vidare →