Owe Wikström
 

Alla inlägg i Texter 2014

Körsbärsträdet – gudsövergivenhet och naturmystik hos Sven Delblanc

Vanmaktens och illusionernas sekel. I de intellektuellas samlingar firades häxsabbat med religionssubstitutens liturgier: spiritism, psykoanalys, dialektisk materialism, av illusionernas nattvardsvin drack man sig till styrka och naiv övertygelse att förstå och bemästra denna värld, som obevekligt gick under, sjöng psalmer för  att bemästra sin skräck under  nattens valv. (29)

Livets ax

Tydligt minns jag det fortfarande. Jag sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Barnen sover. Natten har sedan länge fallit. Jag läser Sven Delblancs bok Livets ax från 1990. I scenen slår fadern husdjuren. Särskilt piskar han fölen. Han hänger dem upp och ned och deras mular blir blodiga. Sonen måste se på utan att kunna ingripa. Hans maktlösheten inför faderns grymhet gör att man knappast orkar fortsätta. Delblancs fader är – såsom också hans Gud – “starkare än jag”.  Berättarens Gud blir lika grym som den nyckfulle och maktfullkomlige fadern. Bara i mystikens språklösa land tycks berättaren kunna vila ut; vid körbärsträdet som blommar på våren. I naturens stilla kravlöshet finns tröstens källa. Vem kan skydda oss emot den onde guden undrar författaren.

Mötet mellan en påhittad historia och mina ögon som glider längs bokraderna skapar en  beklämning som står i skarp kontrast till villakvarterens stillsamma idyll. Indragen i denna råa scen, frammanad av några boksidor av högst vanligt papper i en väl förstreckad pocketbok, orkar jag knappt stå kvar. Berättelsen är betydligt  värre än kvällens nyhetssändning på TV. Jag går bort och öppnar ett fönster, nattens kyla strömmar in.

Ofta såg jag honom, till synes butter, sitta längst bak i bussen. Bockskägget spretigt. Stora glasögon. En portfölj i knät och några plastpåsar från ICA. Och jag tänkte: är detta verkligen mannen bakom Hedebysviten, Samuelsböckerna och  Livets Ax. Var kom berättelserna ifrån? Oberörd läste han Expressen medan det gråa Uppsala gled förbi. Han steg av några hållplatser bortom vår.

En gång bjöds han in av teologerna i Uppsala. Där visade han sin förvåning över att kritikerna inte ens lagt märke till hans gestaltning av den långsamt försvinnande guden. När romanen Änkan publicerades blev han placerad bland tantsnusklitteraturens profitörer. Hon som var en bild av den mänsklighet vars Gud begravts;  död och stum. Trött avhånade han obildningen i kritikerkåren.

Det finns många lager i Delblancs sökande efter andliga hållpunkter. Å ena sidan avfärdas en cyniskt grym gud, den som ignorerar mänsklighetens lidande. Å andra tillskrivs naturens blommande skönhet en mystisk eller kosmisk vila.  Men bakom denna enkla tudelning ruvar  i sin tur en frustration över den råa ondskans obevekliga natur.

Läs vidare →

There is no duty we so much underrate as the duty of being happy.

By being happy we sowanonymous benefits upon the world, which remain unknown even to ourselves,

or when they are disclosed, surprise nobody so much as the benefactor.

RL Stevenson. An apology for idlers. 

Intervju kring döden – Tidskriften Evangelium

http://www.owewikstrom.se/2014/06/intervju-kring-doden-tidskriften-evangelium/

Neurologi och teologi- om den metafysiska anemins genes

I   förstone kan det te sig som en hisnande spekulation att det neurologiska eller snarare elektrokemiska underlag ur vilken tanken flödar har något som helst att göra med religion. En anatomisk teologi verkar mer än lovligt förenklad.

Men i religionspsykologin – den gren inom religions- vetenskapen som söker förstå den religiösa erfarenhetens struktur och dess psykologiska förutsättningar – återkommer då och då mer eller mindre lyckade spekulationer om relationen mellan hjärnan, medvetandet och religionen. Tyvärr är ofta dessa försök att finna analogier mellan neurologi och mytologi grovt spekulativa. De snarare ökar än minskar avståndet mellan “de två kulturerna”; humaniora och naturvetenskap. Vare sig den humanistiskt/teologiskt skolade läsaren eller den naturvetenskapligt tränade medicinaren känner igen sig. Det betyder att det mesta som skrivs om att “myten sitter i höger hemisfär” eller att religiös erfarenhet har sitt “anatomiska läge i basalhjärnan” etc är mer än lovligt ytligt och reduktionistiskt. Läs vidare →

Påskdagen pred i domkyrkan. Uppsala 2014

Det verkar som om vi snart har gått varvet runt. För femtio/sextio år sedan ansågs det som korkat att överhuvud anta att det skulle finnas en osynlig realitet bortom den vanliga. Den svenska kyrkligheten avhånades som mindre bemedlat, talet om en gudomlig värld betraktades som intellektuellt grumlig och föreställningen om att det skulle finnas ett liv efter detta förlöjligades som barnsligheter. Så kom nyandligheten period när man läste Dalai Lama och satt i meditationsställning och sa att det kanske finns något bortom bergen, men kan ju aldrig veta, kärt barn hade många namn, privatreligion, new age, nyandighet -  men genansen var borta. Kändisar beskrev sina resor till Indien och drömmarnas värld vittnade om att vi hade ett kosmiskt inre att om vi tänkte positivt så fick vi del i utomjordiska krafter. Så blev det sökandet efter dolda sammanhang som stod i centrum.

Det intressanta med DaVinci koden är inte om författaren ljuger utan varför vi kan iaktta ett sådant sug efter mysterier, återförtrollning, meningsfyllda sammanträffanden. Det verkar som om tillvaron i sig är alltför torftig – ”Något mer måste väl ändå finnas”. Den här triangeln av förhållandet till andlighet – det raka nejet, den stora andliga längtan och sökandet efter mening – fanns långt före Jesu födelse, det finns efter Jesu liv och har förts vidare genom seklerna och det finns hos oss. Inget nytt under solen. Bland de viktigaste ateisterna är nog fortrande Lucretius – som levde ett femtital år innan Jesus, men namnen är nu andra.

Läs vidare →