Owe Wikström
 

Alla inlägg i texter 2015

om tomheten

 

Det finns en särskild tomhet jag skulle vilja identifiera. Den framträder efter den tillfredsställelse som kommer när man väl nått sitt mål, köpt sin nya bil, gjort sin resa, förverkligat det man länge längtat efter. Vad händer efter festen? Finns det inte en framkomstens melankoli värd att uppmärksamma?

Alltfler saker i tillvaron har blivit till varor på en marknad. Så även upplevelse-, identitets eller andlighetstsindustrin. Självfallet kan köpglädjens eufori både tolkas som en undanmanövrer från tomhet och brist på mening och som ett genuint intresse för själva varan eller tjänsten.

Det gäller den leda som faller över en människa som är klar med något eller äntligen fått köpa det man ville ha, gjort den resa som man så länge väntat på. Om man skiljer på den glädje det ligger i att vänta, arbeta, längta, dröja, slita för att få ett mål (där färden är poängen eller kreativiteten) och den tillfredsställelse i att äntligen kommit fram (där målet är poängen eller produkten) så finns det i den senare glädjekvaliteten något som gränsar till existentiell melankoli eller tomhet. Läs vidare →

DEN DOLDA DÖRREN, TVintervju om döden med OW m Marika Griesehl

 

http://www.ur.se/Produkter/181216-En-bok-en-forfattare-Den-dolda-dorren

Gräv där du står

En av dagarna strosar jag resonerande runt med en av mina amerikanska kollegor. Han har just landat efter en långflygning från Los Angeles. Vårluften i Uppsala är genomskinligt skön. När vi gått genom parken har han börjat berätta om hur Gustav Vasa enade landet på femtonhundratalet och nu vill han absolut se gravkoret i Domkyrkan.

Jag blir lite förvånad och tänker: Va? Här går denne brunbrände, jeansklädde, lite lufsige forskare; en av världens främsta på alternativ andlighetens relation till populärpsykologi, en som vet allt om hur de indiska religionerna förändras av den amerikanske kulturen. Han känner av varje nyans i västvärldens sätt att vrida mystikens traditioner in i enkla system för att nå wellbeing. Så går karln här och pratar om Gustav Vasa! Vi som skulle söka pengar till EU-projekt … Jag får söka i mitt minnes krokiga korridorer för att ha nåt vettigt att säga.

 

Men vi vankar ned i Domkyrkan och jag hör en sydstatsamerikansk släpig dialekt hålla en initierad föreläsning om enhetskulturens storhetstid på femtonhundratalet. Med sin mobiltelefon tar han ett foto av kungagraven längst fram i det östra gravkoret. Där ligger ”Gastav – how do you say that?” mitt emellan sina hustrur. ”Isn’t that cute”, säger han och rör sig snabbt vidare i sina vita jumpadojor.

Läs vidare →