Owe Wikström
 

samtalsmarodörerna (fr kommande bok 2017)

 

Snart skall vi se närmare på några mer filosofiskt orienterade som resonerat om vad som karaktäriserar goda samtal. Men det goda samtalsklimatet framträder i relief först om vi dessförinnan startar med att beskriva tre andra typer av samtal. Forskarna resonerar kring tre typer av samtalsmarodörer; först den irriterande detaljfetischisten, så den skrytande besserwissern och därefter den rene skitprataren.

Den självupptagne detaljfetishisten är besläktad med långprataren. Det är en person som i minuter, kvartar eller halvtimmar kan hålla låda utan att lyssna eller knappt lägga märke till andra. Långt mindre är han benägen att en vänta på kommentarer eller frågor.  Det gör denne till en helt igenom odräglig dialogpartner. Problemet är nämligen att han/hon vill ha med alla detaljer; saker vi som lyssnare vare sig är intresserade utav eller som tillför berättelsen någon som helst poäng. Det blir olidligt är lyssna på sådana som inte för en sekund kan hoppa över en liten del av ett skeende. Dessutom är det oförskämt. Sådan utgjutelser – ibland kallat mundiarré – förstör självfallet gemenskaper.

Den som – vid sidan av att ta för sig nästan allt samtalsutrymme – dessutom ständigt återkommer till sig själv blir kanske i förstone beundrad. Men snart nog avslöjas snackaren som självupptagen besserwisser. Vid ett middagsbord blir hans självupptagenhet pinsam och odräglig. Efter desserten och kaffet befinner han snart nog ensam vid en bordsända. Kvar sitter en stackars person som varken har mod eller ork att sätta stopp för denna självförhärligande solist. Arrogansen mot andra är då tydlig.

En angränsande typ av struntprat finner vi där en enda person i ett sällskap mal på, inte vill lyssna eller ens antyder att han lägger märke till de omgivandes reaktioner. Han gillar att höra sin egen röst, skrattar utan genans åt sina egna skämt och bli outhärdligt utförlig, särskilt när det gäller oväsentligheter. Vi kan med Claes Hylinger kalla honom eller henne för de ”poänglösa historiernas mästare”. Inte sällan kommer en sådan person in på en mängd bi-händelser, tappar ofta fokus och har svårt att hitta tillbaka. Det beror på att hans associationer bara är hans egna. Munnen går avbrutet och utan känsla av att någon annan gärna vill göra sig hörd: ”Och då sa han si och då svarade hon så”, eller ”Men sen tyckte hon att…, så att senare åkte vi dit. – Nej, förresten, jag ändrar mig det var  på hösten si eller så eller kanske på sensommaren etc.,  etc.”. Ingen hinner eller orkar ens avbryta en person som är så fylld av sitt behov av att ha med allt i sin fullständighetsiver.

Tragiskt nog – men utan att han själv märker det – faller också denne på eget grepp. Långprataren tar upp stora delar samtalsutrymmet själv – kanske för att blockera oönskade samtalsämnen. Det som då händer är att balansen mellan lyssnare och talare blir helt ojämlikt. Det är inte underligt att folk drar sig undan.

Den ständiga skrytsamme är släkt med långprataren. I centrum ligger då inte vad han vill berätta om utan den talandes belåtenhet med sig själv. Han antyder gärna att han umgås med beryktade kändisar, berättar om hur duktiga de egna barnen är, stoltserar med städer han besökt, länder han rest till och celebriteter han träffat.  Ofta är också denne en person som utan hämning låter munnen glappa. Utan minst förlägenhet återkommer han till sin egen betydenhet.

Skrytaren kan därför sägas vara kusin med den självbelåtne skrävlaren eller besserwissern som gärna säger sig veta hur det ”faktiskt är”. Problemet är att detta är en typ av konversatörer som sällan vet bäst.  Däremot tror de sig veta nästan allt. De har därför inte ansett sig behöva (eller orka) ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Inte sällan börjar de därför sina resonemang med ”Jag brukar säga…”, ”Vad det hela handlar om…” eller ”Nu är det så här”… för att inte tala om att ordet ”faktiskt” som är högfrekvent i dessa sammanhang.

Orden ”faktisk” eller ”i själva verket” indikerar att besserwissern upplever sig sitta inne med pondus och auktoritet. Därför anser han (ofta en man) sig inte behöva ge några skäl. Med små ord antyder han att vi oupplysta lyssnare bör förstå detta. I den meningen är besserwissrarna auktoritärt lagda- men har i själva verket ingen auktoritet.  Därför får de alltför ofta tala ostörda – helt enkelt därför att så få orkar eller ens hinner punktera denne självbelåtne egocentriker. Varför är det så? Jo, ju mer den alltför självsäkre hotas – desto mer går munnen.

Men förr eller senare faller långpratarna på eget grepp – förutsatt att de inte är så charmerande att de ständigt omges av en skrattande hop.  Alltför sent kanske detta uppsluppna gäng inser att de har blivit lurade på sig själva, att de blivit underhållna men inte berikade.  Men långpratare blir inte sällan ensamma.

En ytterligare grupp kallas – vulgärt men träffsäkert – de självupptagna skitpratarna. De är sådana som utan förlägenhet har tillägnat sig en arrogant och självrefererande tvärsäkerhet. Gärna använder dessa orden ”Som jag brukar säga…” Dessutom kör de dessutom med o- eller halvsanningar eller fördomar av typ: ”Inte för att jag har något emot invandrare, men…” Grodorna hoppar ur munnen.

Samtalsforskarna skräder inte orden. Egocentriska långpratare måste självfallet punkteras. Varför? Jo, därför att sådana som beundrar eller fascineras över storskrävlare berövas både sin rätt och sin skyldighet att själva delta i samtalet genom kommentarer eller ifrågasättande. Personer som levererar åsikter som om det vore objektiva sanningar, för vidare rykten utan någon som helst grund och som sprider lögner och fördomar, sådana blir ju i längden odrägliga om de inte stoppas.  Det är bara att tänka på uttryck som ”Ja, men är inte X lite enfaldiga i alla fall? ” eller ”Alla som tycker om dansbandsmusik är väl lite naiva”.

Dessutom citerar de självupptagna ofta sig själva. Medan vi försöker säga något och – ännu hellre – om vi pricksäkert opponerar oss och punkterar skitprataren därför han helt enkelt och sakligt sett har fel, ja då lyssnar han inte. I stället väntar han på sin nästa replik och hoppas vi skall sluta argumentera. Sedan säger han med viss förnöjsamhet ”Ja, det är som jag brukar säga…”.

Det är inte undra på att en sådan person blir ensam.

intervju

//htpp://www.danderydsforsamling.se/owe-wikstrom

Hjalmar Sundén – svensk religionspsykologisk pionjär

 

Hjalmar Sundén (1908-2008)

Redan när jag kom till Uppsala på 1960-talet hade ville jag försöka komma underfund om religionens funktion snarare än att sätta mig in i teologiska system. Men teologin tycktes leva sitt eget liv i syrefattiga teoretiskt torn – inomlutherska perspektiv ersattes av intellektuella analyser av livsåskådningar. Många var fångade i en slags posthedeniansk paranoia. Den religiösa trons sanningsanspråk ersattes av frågor om utsagors filosofiska meningsfullhet eller språkspelsteorier där varje individ tycktes instängd i sin egen kulturs verbala kupa.

Men var kunde man försöka förstå den levande och lidande människan och hennes brottning med varats olidliga lätthet, med Guds när- eller frånvaro? Var verkligen teologi mitt bord ?  Samtidigt hade akademisk psykologi sedan länge reducerat människan till ett knippe beteenden, en kognitiv struktur, evolutionär produkt eller psykosexuell apparat.

Hösten 1966 blev för mig avgörande. Vi satt ett drygt trettiotal studenter på en  seminarieserie. Hjalmar Sundén, nybliven professor i religionspsykologi vid teologiska fakulteten stod framme vid katedern. Hans bok Religionen och rollerna hade just kommit ut i en andra upplaga (1966).

Sundén hade ett märkligt framställningssätt. När han kommit in satt han ofta nedböjd över katedern, händerna samman. Hopsjunken och inåtvänd formulerade han sig från början lågmält och långsamt. Med en dov basröst och liksom lyssnande inåt sig själv förde han oss in i mystikernas psykologi, hjärnans fysiologi, Freuds judiska bakgrund, de religiösa riternas psykiska funktion eller Ramakrishnas visioner. Vi studenter hyssjade åt varandra.  Dessutom blundade i han långa perioder. Som ur en inre dvala ömsom berättade han, ömsom kritiserade han, ömsom analyserade han. Det blev tyst i salen och många fascinerades. Nu och då avbröts monotonin av pedagogiska utbrott, en (oläslig) mening skrivs på tavlan eller så steg han upp och framförde en improviserad pjäs för att illustrera en tes om rolltagandets psykologi eller satte sig på katedern för att illustrera en ställning i yoga.  Sundén var teatral.

Läs vidare →

Papers in Clinical Psychology of religion – to be published in Russian

St. Tikhon’s Orthodox University publishing house Moscow – 2017
Psychology of Religion – a textbook.(With A Geels) Stockholm: Natur och kultur (350 pp Swedish 2012 (7:th edition), translated to danish, finnish
Psychology in the Phenomenology of religion. A critical essay. Proceedings from the Fourth European Colloqium in Psychology of Religion, Nijmegen, Holland 1988, 1–13, 20.
Liturgy as experience – the psychology of worship – a theoretical and empirical lacunae. I: The problem of ritual, Scripta Instituti Donneriani Aboensis,  Finland 1993, XV, 83–100.
The integrity of the religious experience. I: Holm, N. G. & Belzen, J. (red.): Sundéns role theory – an impetus to contemporary psychology of religion. Religionsvetenskapliga skrifter, Åbo,Finland 1994, 27, 17–26.
Darsán (to see) Lord Shiva in Varanasi.Visual processes and the representation of God by seven riksha-drivers. Scripta Instituti Donneriani Aboensis, Finland 1996, XVI, 105–117.
From facts to fiction.On the fragility of the scholarly glasses. Acta Universitatis Upsaliensis,Sweden 1997, 13, 171–178.
Depression and the absence of God – religious studies and/or theology in clinical research. Studia Theologica. Lund Sweden 1998, 2, 120–147
The Silence of God – the use of “god” or “God” in Psychotherapy. Crossing the boundaries in the psychology of religion: Case studies. Åbo Akademi Religionsvetenskapliga skrifter, Finland 1999, 43, 187–200..
St. Tikhon’s Orthodox University publishing house Moscow 2016

Andlig eller religiös?

Nej, det tror jag inte att jag vill kalla mig. De orden tycks innehålla snart vad som helst. Massmedia konstuerar konstant nya innehåll i sådana elastiska termer. Ord skapar i sin tur nya upplevelsekvaliteter. Ofta rör sig ord långsamt, de föds, blomstrar, används, eroderar och hamnar i skymundan. Just nu kan religiös beteckna allt från självmordsbombare till bedjande mormödrar.
Ord suger åt sig associationer. För många utanför kyrkor och samfund tycks termer som ”religiös” vara detsamma som änglalik, ”from” kopplad till sentimentalitet, ”andlighet” till  luftig psykologi, ”frälst” lika obegripligt som ”omvänd.” Många kristustroende känner inte igen sig i de bilder av religion som först beskrivs och sedan antingen förkastas och förlöjligas av de ateister eller sentimentaliseras  av idylliserande guds- och andlighetskramarna. I denna situation  är det inte underligt att många kristna känner sig obekväma när de ombeds försöka kategorisera sig själva. Vilka ord skall de välja? Vilka är inte korrumperade?

Läs vidare →