Owe Wikström
 

Helling – du fattas oss

Stig Helling var sällskapsmänniska och extremt bildad. Han rörde sig med lätthet mellan Monthy Python, Marcel Proust och Beethoven. Han kunde såväl regeringslängder i antiken som de flesta avsnitten av Seinfeld. Hans hisnande vita hårman dolde ett minne som få; allt från vänners telefonummer till Europas politiska historia. Dikter av Tranströmer och Miloszs kunde han utantill. Men han bar sin kunskap lätt. Viktigare var att allt omslöts av en hejdlös, blixsnabb  associativ humor. Snabbt hamnade han mitt i sällskap, umgicks lika gärna med barn som med ärrade akademiker – alltid föga självupptagen.  Lägg därtill en vänfasthet som odlades på Uppsalas uteställen eller somrarnas Gotland. Han var stor humanist, politisk aktivist, resenär, familjekär. Det är underbart att fått lära känna honom. Nu tystnar skratten och resonemangen förytligas. Han fattas oss.

Ars Moriendi, en intervju – Petter Karlsson

JAG GÅR MOT DÖDEN var jag går…” hör jag mig själv säga när jag försöker beskriva temat för intervjun och rösten från andra sidan – telefonluren, alltså – svarar med ett glatt ”… och var jag sitter och var jag står … Så får jag lov, så får jag lov att sjunga…”

Ja, vadå? Liemannens visa kanske? Här försvinner Owe Wikströms röst i ett gapskratt. För vissa möten blir inte riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte om samtalspartnern är en filosof som en gång åkte moped genom Louvren, om man ska tro titeln på en av hans böcker.
– Egentligen gillar jag vespa bättre. Hade en som ung. 200-kubikare, tror jag. Säger Owe Wikström som på det hela taget är svår att sätta stämpel på. I vänkretsen känd som en livsnjutare och sällskapsmänniska. Som yrkesman lika bred som han är djup.

Det välansade skägget skulle också kunna tyda på estet, perfektionist, profet, skogsmulle, kanske rent av upptäcktsresande i polartrakterna. Men själv presenterar han sig som sonen till ”Raket-Jesus”, en kristen lokförare, pacifist och vänsterman som tyckte grabben skulle ha mellannamnet Fred eftersom han fötts då världskrigets dödande tog slut.

Själv har Owe Wikström varit skonad från tragedier, säger han. Pappa dog visserligen som 70-åring, men mamma var en krutgumma som höll igång tills hon var 94. Hennes död kom knappast som en chock. Owes egen däremot…

Ja, liemannen kunde fått skörda redan för sju år sedan. Den då 63-årige professorn stod på löpbandet och såg pulsen stiga: 120 … 130 … 140 … 150 … 160 …
– Sedan blev allt plötsligt svart. I fem dygn var jag helt borta. Efteråt fick jag veta att hjärtat hade stannat. Räddningen var att min fru som är läkare stod bredvid och att det i samma stund råkade passera en kollega till henne som jobbar på hjärtintensiven. De kastade sig över mig, blåste och tryckte. Jag var en av de fyra procenten som överlever ett akut hjärtstopp utanför sjukhus.

Inget ljus i andra änden av en tunnel. Ingen känsla av att sväva utanför sin egen kropp. Däremot en röst som sa på grekiska: ”Mä fobou!”, ”Frukta icke!”
– Jag uppfattade det som Jesus. Men samtidigt … Varför pratade han i sådana fall inte arameiska? Var det där egentligen bara ett minnesfragment, något min egen hjärna skapade för att kompensera min egen oro?

För Owe Wikström är en sammansatt människa även där. Före detta sjukhuspräst, men samtidigt den kylige forskaren; rationell och självkritisk. Har fler frågor än svar. Det genomsyrar också hans nya bok.
– Jag skrev den dels för att bearbeta min egen upplevelse. Men mest för att döden fortfarande är så gåtfull. Till och med läkarna har noll koll. Ingen kan säga något säkert alls om vad som händer när vi dött.

Vad tror du själv då?
– Eftersom jag är kristen, tänker jag mig ändå en fortsättning. Det är också vad de flesta tror, att de bortom graven ska känna igen sig själva och dem de älskar. Men utan alla konstiga problem. Fast spela harpa i flera tusen år låter rätt trist …

Men så tror väl ändå ingen längre?
– Nej, men elgitarr då? Vad jag menar är att många skildringar av himlen förefaller mig rätt trista och triviala. Därför gillar jag att Jesus ständigt säger: ”Med himmelriket är det så som …” Att han vägrar vara konkret. Att han förstår att vi människor bara kan tala om evigheten i bilder.

Själv tar Owe Wikström hjälp av herrar som Johann Sebastian Bach och Marcel Proust. Av Gunnar Ekelöf lånar han citatet ”Evigheten finns emedan den fattas oss”. Av Tomas Tranströmer ”Detta ofrånkomliga kanske”.

Titeln på nya boken Den dolda dörren associerar i sin tur till Hjalmar Söderbergs bild av människosläktet som barn som leker i en trädgård, där en efter en försvinner ut genom en port för att aldrig mera återkomma. Det uppstår en stunds förstämning i gruppen. Sedan går leken vidare.
– Det har slagit mig att även ateister kan ha ett mycket lugnt förhållande till sin egen död. En av dem var min gode granne, komikern Lasse Eriksson som dog på scenen, blott 61 år gammal. Vi brukade ha många och långa diskussioner om Gud och döden. Jag fann honom inte ångestladdad alls inför tanken att han själv en dag inte längre skulle finnas till.

En klassisk teori är att vi har uppfunnit religionen för att vi inte står ut med tanken
på döden?
– Visst, den tanken finns redan hos Lucretius. ”Projektion, regression och kompensation” säger Freud. Men även om detta skulle förklara hur psyket funkar, är det lik förbannat inget svar.

Skrämmer dig tanken på ett eventuellt utslocknande?
– Inte så farligt. Och allt mindre med åren. Dödsångestens styrka hänger ihop med var i livet man befinner sig; det visar forskning. En sexåring oroar sig mer än en åttaåring, en 30-åring mindre än en 20-åring. Men vid 40 händer något i huvudet. Då inser vi att vi inte längre har all tid i världen. Det grandiosa jaget klingar av. Det infinner sig en latent oro, något som driver på.

Talar vi för lite om döden i dagens Sverige?
– Det kan vara bra att se tillvaron i vitögat. Och döden blir mera hotfull om vi inte tar den på allvar. Jag ser en risk att döden trivialiseras och estetiseras. På bara femton år har begravningssederna ändrats. Vi öser ner prylar i kistan, klär inte längre den döde i vita kläder och under ceremonin är locket stängt. Vi behandlar döden med en tystnad som en psykolog skulle kalla bortträngning.

Han drar med handen genom skägget. Smuttar på sitt kaffe. Vi befinner oss på en av Sveriges kanske minst heliga platser av alla, Stockholms Central med sitt liv och sitt kiv. Ändå är det som om religionspsykologens resliga gestalt lockar till sig de djupa frågorna även här.

För plötsligt avbryts vår intervju av en man i 60-årsåldern. Han har tjuvlyssnat på vårt samtal. Berättar nu om sin son som dog i leukemi som 15-åring. Om en sorg som aldrig går över. Om ångesten att se en älskad tyna bort och sedan försvinna till …ja, vad? Himmel? Helvete? Ett intet?

Det blir ett rörande samtal om hopp och saknad. Om sorgen som en skada som aldrig riktigt läks. Men också om den starka vissheten att det ändå var bättre att en liten pojke fick leva i 15 år än att aldrig ha fått existera. Forskaren och pappan skiljs med ett varmt handslag.

Efteråt säger Owe Wikström att det kanske beror på nära döden-upplevelsen på gymmet, kanske på det faktum att han nyss fyllde 70, men med åren känner han själv en allt större lycka över att få leva. Fast också ett djupare vemod över att en dag tvingas dö.
– Att tillvaron, på ren svenska, är så förbannat skör. Inte heller jag vill givetvis förlora dem jag älskar, min hustru och mina barn.

Därför känns det också logiskt att nästa bok blir en hyllning till cafékulturen. Den borne livsnjutaren orkar inte brottas med liemannen alltför länge, säger han. Den som dör får ändå se. Till dess gäller det att suga ut det göttaste när det gäller kärlek, njutning, kreativitet och inte minst – humor.

Ett citat har Owe Wikström redan klart: ”Vill du ha en kopp Kafka? Nej, men gärna ett glas Joyce.”

Rätt dödskul, faktiskt.

Text Petter Karlsson

Namn: Owe Fred Wikström.
Född: 16 april 1945 i Boden. Uppvuxen i Luleå och Borås.
Familj: Hustrun Agneta, gynekolog, och fem barn födda mellan 1973 och 1985.
Bor: Villa i Uppsala.
Äter: Allätare, men gärna italienskt.
Dricker: Hellre vitt vin än rött.
Läser: Marcel Proust och modern lyrik. ”Halvt obegripliga saker tycker jag är trevligt.”
Lyssnar: På jazz, speciellt John Coltrane och Dizzy Gillespie. ”Men jag har också skrivit en hel bok om Bach, min hjälte.”
Ser: Ganska lite på tv. ”Men ibland en gammal klassisk film på Netflix.”

norrland for beginners

NORRLAND FOR BEGINNERS

AURA                                            OWN AS IT                                  TURN A BEE                ZOO LEFT YO

CHRIS TIN A BAY                        HOODIE´S WALL                         HELL  NESS                  USED TO SOUND

SEWER                                          ANGIE                                           HAIR NUISANCE        TIM RAW

PRUNE FLOW                              SORE SHELLEY                            TURN A BEE               JUICED ALL

CALL X                                          POOR JUICE                                ELVIS BEEN                CREW COME

GLOOM ASHED RISK                  JAVELIN                                        OVER HER KNEES      HAPPY RANDY

ROB ITCH FUSS                           SHE LEFT YOU                             DARE RENDER           JUNE´S L.A.

STRUM SOUND                          LICK SELLER                                 BIG SILLY YUM          BOLD NIECE

ARE WIDTH JAR                          GROINER                                     DOOR O`TEA             BOOT´S MARK

LUL YOU                                      SVEN´S STAY WEEK                    YEARN                         YOU ME OH

SIR THEIR HAM                           HORNY FORCE                            SEE THEN SHOW       RAM´S L.A.

ARE JEEP LOW                            PIE ALLAH                                    IGGY´S SOUND          AWE SELLER

HOLMES AND                             SOUND´S WALL                          KEY RUNNER              BOO THEN

RUNNER YOU                             GUN ASH BEEN                           JUKE AS JARVIS          RUNNER YOU

SIR THEIR  HAM                          YOU WERE CALL X                     TORE NEAT RISK         JACK MOCK

IGGY´S SOUND HAM OUR STRAND                    BIG SILLY YUM            VENICE

EARN SHELLS WEEK                   CORE PEEL LUMBER YOU        RICK´S CHUNCHIN      WHO THING

YOU WERE THORN YOU           GELLY WAR                                 WILL HER MEANER     MUM BERRY YET

TREE HER NINJA                         HEM A VAN

Effektivitetens risker – dolce far niente

”I äldre tider utgick mänskor från att man skulle försöka arbeta så lite som möjligt och få så stort utbyte av det som möjligt. Ordet arbete har i flera språk nära släktskap med ordet slav. Det står för någonting negativt och påtvunget som man helst låter bli. Ernst Block skriver i sin bok om utopierna att med frihet mar mänskor i alla tider menat friheten från arbete.  Denna uråldriga uppfattning lever kvar i många delar av världen. Man behöver inte åka längre än till Sydeuropa för att inse att målet för en mänskans existens där är att nå fram till den stora sysslolösheten, dolce far niente, då man promenerar, umgås, sitter på caféer och pratar låter dagen gå – vilket strängt taget är dess mening.

Fast så är det inte här hos oss. Här har arbetstvånget tvärtom utsträckts till att också omfatta fritiden och tar sig uttryck i kravet på att alltid göra någonting nyttigt eller som det heter ”meningsfullt” även om man bara gör det för sin egen skull. Det är lite mystiskt. Låt oss undersöka vad det handlar om.

Vi lever i dagens Sverige i ett samhälle där det ger prestige att vara ständigt upptagen. Att utnyttja varje tillfälle och minut och ha ett livspussel som inte tolererar något slarv. Vi uppmanas vara effektiva ända in i sömnen. ”Sover du tillriktigt djupt” undrar tidningarna misstänksamt – ”får du din återhämtning. Eller ligger du vaken ditt försumliga elände” och bäddar för en prestationssvacka under kommande dags eftermiddag. I personintervjuerna möter vi celebriteter som är skärpta, vältränade och fullbokade. Så förväntas vi alltså vara. Och på vems befallning? Vår egen? Vara duktig, bättra på sitt CV, få befordran. Det är ingen annan som driver oss till det; det är vi själva.

Träldomen avskaffades i Sverige 1337, men vi har återinfört den. Vi har blivit våra egna trälar. Självslaveri; det står ingenting om det i lagen. Men vi driver varandra mera skoningslöst än någon herre har behandlat någon slav för vi kan aldrig gömma oss.

Vi är ständigt genomskådade och upptäcks ögonblickligen av – inte presterar utan bara låter tiden gå. Piskslagen viner, utan att någon ser eller hör. Det finns ingen nåd. Sjunker vi ned i passivitet, drar oss samvetet åt tumskruven tills vi skriker. Vi börjar hata våra närmaste för att de stjäl vår tid, ja till och med våra späda barn, det är vansinne men ingen hejdar oss förrän möjligen på vårdavdelningen efter kollapsen eller i skilsmässans kaos. Varför gör vi så här? Därför att vi är idioter.

Vi tror att vi inte är älskade om vi inte är duktiga. Vi förstår inte att ingen kommer att tycka mer om oss för att vi överträffar oss själva möjligen den som köper våra prestationer för ett billigt pris. Men det är ju inte kärlek. Duktigheten kan se ut som självhävdelse, men den är i själva verket en inverterad form av underkastelse under andra. Den innebär att vi, för att vinna deras gillande behandlar vår egen kropp och själ som en usel slav. Meningslösheten kommer över oss i stunder av klarsyn, när vi förstår att våra ansträngningar är bortkastade. Meningslösheten är vår vän. Förlamningen som drabbar oss är ett uppror. Vad kan då rädda oss ur träldomen? Läs vidare →

samtalsmarodörerna (fr kommande bok 2017)

 

Snart skall vi se närmare på några mer filosofiskt orienterade som resonerat om vad som karaktäriserar goda samtal. Men det goda samtalsklimatet framträder i relief först om vi dessförinnan startar med att beskriva tre andra typer av samtal. Forskarna resonerar kring tre typer av samtalsmarodörer; först den irriterande detaljfetischisten, så den skrytande besserwissern och därefter den rene skitprataren.

Den självupptagne detaljfetishisten är besläktad med långprataren. Det är en person som i minuter, kvartar eller halvtimmar kan hålla låda utan att lyssna eller knappt lägga märke till andra. Långt mindre är han benägen att en vänta på kommentarer eller frågor.  Det gör denne till en helt igenom odräglig dialogpartner. Problemet är nämligen att han/hon vill ha med alla detaljer; saker vi som lyssnare vare sig är intresserade utav eller som tillför berättelsen någon som helst poäng. Det blir olidligt är lyssna på sådana som inte för en sekund kan hoppa över en liten del av ett skeende. Dessutom är det oförskämt. Sådan utgjutelser – ibland kallat mundiarré – förstör självfallet gemenskaper.

Den som – vid sidan av att ta för sig nästan allt samtalsutrymme – dessutom ständigt återkommer till sig själv blir kanske i förstone beundrad. Men snart nog avslöjas snackaren som självupptagen besserwisser. Vid ett middagsbord blir hans självupptagenhet pinsam och odräglig. Efter desserten och kaffet befinner han snart nog ensam vid en bordsända. Kvar sitter en stackars person som varken har mod eller ork att sätta stopp för denna självförhärligande solist. Arrogansen mot andra är då tydlig.

En angränsande typ av struntprat finner vi där en enda person i ett sällskap mal på, inte vill lyssna eller ens antyder att han lägger märke till de omgivandes reaktioner. Han gillar att höra sin egen röst, skrattar utan genans åt sina egna skämt och bli outhärdligt utförlig, särskilt när det gäller oväsentligheter. Vi kan med Claes Hylinger kalla honom eller henne för de ”poänglösa historiernas mästare”. Inte sällan kommer en sådan person in på en mängd bi-händelser, tappar ofta fokus och har svårt att hitta tillbaka. Det beror på att hans associationer bara är hans egna. Munnen går avbrutet och utan känsla av att någon annan gärna vill göra sig hörd: ”Och då sa han si och då svarade hon så”, eller ”Men sen tyckte hon att…, så att senare åkte vi dit. – Nej, förresten, jag ändrar mig det var  på hösten si eller så eller kanske på sensommaren etc.,  etc.”. Ingen hinner eller orkar ens avbryta en person som är så fylld av sitt behov av att ha med allt i sin fullständighetsiver.

Tragiskt nog – men utan att han själv märker det – faller också denne på eget grepp. Långprataren tar upp stora delar samtalsutrymmet själv – kanske för att blockera oönskade samtalsämnen. Det som då händer är att balansen mellan lyssnare och talare blir helt ojämlikt. Det är inte underligt att folk drar sig undan.

Den ständiga skrytsamme är släkt med långprataren. I centrum ligger då inte vad han vill berätta om utan den talandes belåtenhet med sig själv. Han antyder gärna att han umgås med beryktade kändisar, berättar om hur duktiga de egna barnen är, stoltserar med städer han besökt, länder han rest till och celebriteter han träffat.  Ofta är också denne en person som utan hämning låter munnen glappa. Utan minst förlägenhet återkommer han till sin egen betydenhet.

Skrytaren kan därför sägas vara kusin med den självbelåtne skrävlaren eller besserwissern som gärna säger sig veta hur det ”faktiskt är”. Problemet är att detta är en typ av konversatörer som sällan vet bäst.  Däremot tror de sig veta nästan allt. De har därför inte ansett sig behöva (eller orka) ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Inte sällan börjar de därför sina resonemang med ”Jag brukar säga…”, ”Vad det hela handlar om…” eller ”Nu är det så här”… för att inte tala om att ordet ”faktiskt” som är högfrekvent i dessa sammanhang.

Orden ”faktisk” eller ”i själva verket” indikerar att besserwissern upplever sig sitta inne med pondus och auktoritet. Därför anser han (ofta en man) sig inte behöva ge några skäl. Med små ord antyder han att vi oupplysta lyssnare bör förstå detta. I den meningen är besserwissrarna auktoritärt lagda- men har i själva verket ingen auktoritet.  Därför får de alltför ofta tala ostörda – helt enkelt därför att så få orkar eller ens hinner punktera denne självbelåtne egocentriker. Varför är det så? Jo, ju mer den alltför självsäkre hotas – desto mer går munnen.

Men förr eller senare faller långpratarna på eget grepp – förutsatt att de inte är så charmerande att de ständigt omges av en skrattande hop.  Alltför sent kanske detta uppsluppna gäng inser att de har blivit lurade på sig själva, att de blivit underhållna men inte berikade.  Men långpratare blir inte sällan ensamma.

En ytterligare grupp kallas – vulgärt men träffsäkert – de självupptagna skitpratarna. De är sådana som utan förlägenhet har tillägnat sig en arrogant och självrefererande tvärsäkerhet. Gärna använder dessa orden ”Som jag brukar säga…” Dessutom kör de dessutom med o- eller halvsanningar eller fördomar av typ: ”Inte för att jag har något emot invandrare, men…” Grodorna hoppar ur munnen.

Samtalsforskarna skräder inte orden. Egocentriska långpratare måste självfallet punkteras. Varför? Jo, därför att sådana som beundrar eller fascineras över storskrävlare berövas både sin rätt och sin skyldighet att själva delta i samtalet genom kommentarer eller ifrågasättande. Personer som levererar åsikter som om det vore objektiva sanningar, för vidare rykten utan någon som helst grund och som sprider lögner och fördomar, sådana blir ju i längden odrägliga om de inte stoppas.  Det är bara att tänka på uttryck som ”Ja, men är inte X lite enfaldiga i alla fall? ” eller ”Alla som tycker om dansbandsmusik är väl lite naiva”.

Dessutom citerar de självupptagna ofta sig själva. Medan vi försöker säga något och – ännu hellre – om vi pricksäkert opponerar oss och punkterar skitprataren därför han helt enkelt och sakligt sett har fel, ja då lyssnar han inte. I stället väntar han på sin nästa replik och hoppas vi skall sluta argumentera. Sedan säger han med viss förnöjsamhet ”Ja, det är som jag brukar säga…”.

Det är inte undra på att en sådan person blir ensam.