(Inför ett samtal om själen på Bok och Bibliotek 2011 – finner jag min art ur ”Själen och jaget” red. H Fagerberg 1997)
Inom de abrahamitiska religionerna betecknar själen ett slags personlighetens centrum. Den ses som en gåva eller ett utflöde av en transcendent verklighet. Denna i grunden dualistiska uppfattning står i motsats till sydbuddhismens ateistiskt/monistiska och materialistiska grundsyn.
Men i stället för den undflyende frågan om själen ”finns” i något slags påtaglig meninge eller inte vill jag försöka förstå själsuppfattningens förutsättningar och funktion ur kulturpsykologisk synvinkel. För att göra det måste man skilja på frågan om själsuppfattningens sociala/religiösa upplevelsesida å ena sidan och frågan om själens värde eller “realitet” å den andra.
Om neuro- eller religionspsykologer övergår från funktions- till verklighetsfrågor går man in på metafysikens planhalva. Varken empiriska eller logiska skäl kan ju avgöra själens eventuella transcendenta hemvist. En idealistisk förförståelse (“själen finns”) kan vara lika förödande för religionspsykologen som en materialistisk ( “själen finns inte”). Mycket talar emellertid för att beteckningar för den enskilda individen som tänkande och väljande varelse är en social och kulturell nödvändighet.
Jag startar därför med att ge några socialpsykologiska perspektiv – liksom en del kritik av dem. Så argumenteras för att språken – både som vetenskapliga modeller och teologiska mytsystem – inte på ett enkelt sätt avbildar verkligheter (vare sig Gud eller själen). I stället utgör de var för sig giltiga perspektiv eller filter med vars hjälp företeelser i den mänskliga upplevelsevärlden uppmärksammas. Valet av en renodlad essentialistisk-dualistisk (själen finns!) eller konstruktivistisk/materialistisk (själen finns inte annat än som en språklig konstruktion!) är bara delvis betingade av inomvetenskapliga skäl.